För livets skull
Boken För livets skull av John Järvenpää är bland det absolut bästa jag har läst. Varje sida är fylld av intressant fakta, tydliga ställningstaganden och en samhällskritik så hård att boken aldrig kommer att recenseras, säkert inte ens nämnas, av regimvänlig media.
John Järvenpää släppte för några år sedan boken Politisk Korrekthet, vilken är en av mina favoritböcker. Förväntningarna var därför höga när jag fick den nya boken i min hand. Men trots de höga förväntningarna måste jag säga att denna bok är bättre än jag vågat hoppas.
Han går in och sågar sönder samhällets värderingar, normer och ideal och visar hur han vill ersätta detta. Många gånger handlar det om en önskan om en återgång till vad vi har haft men som kulturmarxisterna på ett effektivt sätt under en relativt kord period har raserat.
Något genomgående i boken är vikten av KASAM, Känsla av sammanhang och meningsfullhet. Jag går inte in närmare på det här, alla ska ju ändå läsa boken, men via denna röda tråd slussas man från ämne till ämne.
Den långa inledningen är en sammanfattning av boken och blir något spretig eftersom ämnena i boken är så många men övergångarna mellan de rätt skilda områdena sker ändå naturligt. I resterande kapitel avhandlas varje ämne var för sig, även om mycket vävs in i varandra och det ibland blir en del upprepningar. Det är oundvikligt eftersom invandringspolitiken, för att ta ett exempel, går in i så många andra frågor.
Något som är upplyftande med boken är den totala orädslan att ta i politiskt inkorrekta frågor. John Järvenpää väjer inte undan för att diskutera homolobbyn eller rasfrågan. Istället hänvisar han till befintlig forskning som motsäger homolobbyn och visar exempelvis att pedofila brott ofta begås av homosexuella och att det faktiskt finns IQ-skillnader mellan raserna. Den så kallade genusvetenskapen får ett antal välriktade smällar på fingrarna och blir tillintetgjord och den invandringspolitik som förs i Sverige får sina fiskar varma.
Däremot har han beröringsskräck med somliga grupper. Det kan bli lite fånigt ibland, som när han i ett kapitel diskuterar homolobbyn och en dom mot aktivister i Svenska motståndsrörelsen. Han nämner inte organisationen vid namn som om någon skulle få för sig att han sympatiserar med den organisationen bara för att han kritiserar innehållet i en dom mot dem. Däremot kan han lyfta fram Sverigedemokraterna på alla möjliga och omöjliga ställen, som att påpeka när de har samma åsikter som han, exempelvis om att Sverige borde återgå till allmän värnplikt. Nu har inte Järvenpää speciellt mycket gemensamt med Sverigedemokraterna så det hinner inte bli tjatigt.
Som många andra betonar John Järvenpää vilken av demokrati. Han har dock, till skillnad från våra riksdagspolitiker, en sund demokratisyn:
På lokal nivå tillämpas verklig demokrati där alla medborgare är med och bestämmer över sina liv, i stort sett utan byråkratisk styrning.
På övergripande, statlig-politisk nivå råder meritokratin; det är naturligtvis inte lämpligt att obildade och osjälvständiga karriärister ges ett så stort ansvar som att leda ett land. Eftersom den vanlige medborgaren vare sig kan eller ska behöva vara till fullo insatt i de komplexa frågor som berör ett land, ter sig införandet av ett slags elitstyre som ändamålsenligt. Kunskap, realism, integritet och försiktighet ska vara ledstjärnor för detta styre.
Demokrati i liten skala har visat sig fungera historiskt medan det försvåras när det blir fler människor inblandade. Gemene man kan inte ha väl underbyggda uppfattningar om allt från budget för ett land till infrastruktur och skolplaner. En jämförelse kan vara att var och en kan sätta på startkablar om batteriet i bilen strular eller sätta på ett plåster om man fått en ytlig skada. Men när det blivit något allvarligare fel på motorn, eller det är dags att operera bort blindtarmen så är det sällan en god idé att försöka själv utan erkänna sina begränsningar och lämna över ansvaret till människor med rätt utbildning.
Jag tycker att För livets skull har många likheter boken Till värn för Norden av Magnus Söderman som också kom under 2011. Skillnader finns naturligtvis också. Södermans bok är bara 100 sidor och han har lagt språket på en sådan nivå att en person som är relativt ovan att läsa ändå ska ta sig igenom den. Men båda böckerna kan sägas vara ABC-böcker i nationalism. Nu kallar Järvenpää sin nationalistiska inriktning för arkeofuturism och menar att det är en ny inriktning men jag ser mycket få olikheter mellan denna arkeofuturism och den nationalism som förespråkas i exempelvis Södermans bok. Problemställningarna är de samma liksom lösningarna.
Järvenpääs språk är betydligt mer akademiskt, dock utan att det blir svårläst. Någon enstaka gång saknar jag källhänvisningar men det är flitigt förekommande och har även lett till att jag köpt ytterligare några böcker för att läsa vidare om sådant som tas upp i boken.
Några gånger blir författaren dock personlig och använder egna erfarenheter. Det är intressant att läsa om hur den akademiska världen tar emot obekväma åsikter. I John Järvenpääs fall handlar det om att han fått uppsatser icke godkända på underliga grunder.
Däremot tycker jag inte det fungerar lika bra när han jämför Sverige med Finland och påpekar att i Sverige förr så hjälpte barnen till med exempelvis jordbruksarbete vilket inte görs i dag. Däremot i Finland, berättar han, så hjälper barnen till. Det gjorde han som liten när han besökte släktingar på den finska landsbygden. Kan det inte snarare vara så att John inte hade så många jordbrukande släktingar i Sverige att hjälpa? Som uppvuxen på en gård så började jag hjälpa till med jordbruket så snart det var möjligt och även efter hand inte bara hemma utan även hos andra. Ibland mot någon mindre betalning och ibland efterföljdes jobbet av festligheter med god mat. Jag vet inte om det var så överallt men vill i alla fall tro att barn med föräldrar som är någon form av egenföretagare ofta får hjälpa till när det är möjligt. Däremot är det klart att det blir svårt för barnen att hjälpa till om pappan är kemist och mamman lärare.
Nu använder inte Järvenpää sig själv som exempel så ofta utan brukar utgå från forskningen så detta är inte heller något man hänger upp sig på. Jag vill bara få med den lilla kritik jag har mot en helt fantastisk bok.
Något som är extra roligt är att För livets skull ser helheten. Boken försvarar vårt folks rätt att överleva. Men det påpekas att hoten är många. Därför ägnas några kapitel åt miljögifter som vi får i oss genom mat, kläder, förpackningar som vi dricker ur, från golvet, kvitton, och så vidare. Järvenpää påpekar att naturen klarar sig utan människan men att människan inte klarar sig utan naturen. Därför måste människan skärpa till sig. Det är viktigt att det sker en miljövänlig förändring i hela samhället, annars spelar inget annat någon roll för oss.
Om man bortser från att det inte finns någon mer ingående beskrivning av hur han önskar sig den ekonomiska politiken, även om det målas upp i stort, så är det i det närmaste ett färdigt politiskt program som Järvenpää presenterar genom denna bok. Gillade du Till värn för Norden så kommer du gilla denna bok. Mycket som man läser känner man till sedan tidigare men man får nya infallsvinklar och författaren har samlat mycket av det man tänker på ett slagkraftigt och pedagogiskt sätt. Jag kommer att sätta mig många gånger och bara bläddra i den. Allt från tankarna om konstens urartning till förhoppningen om en nordisk union är så väl formulerade att man direkt blir inspirerad när man läser. Boken ger mig uppslag till nya artiklar och lust att tala med människor om vad jag just läst. Det är ett riktigt bra betyg på en bok.
Och som jag skriver i inledningen vill jag påpeka att denna recension inte på något sätt gör boken rättvisa. Det enda jag egentligen kan säga är: Läs den!
