Vinterkriget av Pekka Parikka
Recensioner
Vinterkriget
Få filmer är lika gripande som Pekka Parikkas film Vinterkriget från 1989. Trots att det är en cirka tre timmar lång film som till stor del utspelar sig i brinnande krig med få eldupphör och många blodiga scener är den också känslosam och kärleksfull.
Det finska vinterkriget utspelade sig i vårt grannland och en del svenskar valde att ta värvning i Finlands armé och många fler skänkte kläder och mat till det utsatta finska folket. Devisen var ”Finlands sak är vår” och även fast den svenska regeringen valde den neutrala linjen så brann det svenska folket för att hjälpa sitt grannland. Många finländare valde också att fly till Sverige där de togs väl omhand. Somliga flyttade senare tillbaka till Finland medan andra stannade kvar och blev en del av Sverige, det gäller inte minst de som bodde i områden som efter kriget inte längre tillhörde Finland och därmed inte hade någon hemby att återvända till.
Trots de många banden till vårt land är de strider som det finska folket tvingades utkämpa nästan glömt i dagens Sverige. Skolan satsar på undervisning om andra världskriget men då är det i princip bara segermakternas historia som berättas. Den uppväxande generationen lär sig allt om de länder som Tyskland lade under sig men bara i förbifarten får de veta något om att en del av kriget fördes hos vår östra granne, i ett land som nyligen hade varit en del av Sverige. I min idealskola skulle alla svenska elever känna till personligheter som Gustaf Mannerheim, Adolf Ehrnrooth och Simo Häyhä. Men så är det inte i dag.
Detta gör filmen Vinterkriget extra intressant. Trots allt är det så att det är lättare att föra ut historieundervisning genom filmer än med böcker. Det är garanterat fler ungdomar som bygger sitt kunnande om andra världskriget på filmen Schindlers List än genom att ha läst statens bok Om detta må ni berätta, för att ta ett exempel. I Vinterkriget berättas om ett idag allt för glömt krig som är intressant ur flera aspekter.
Filmen tillägnas de soldater som kämpade för Finlands frihet och andas en naturlig fosterlandskärlek. Regissören har bestämt sig för att spegla kriget som det var och varken idealisera eller propagera kring händelseförloppet. Ändå uppstår självklara frågor.
I ett tidigt skede i filmen blir det uppenbart hur illa ställt det är med den finska försvarsmaktens materiel. Det råder underskott på såväl vapen som kläder till de män som skickas ut för att försvara sitt land mot det kommunistiska Sovjetunionen, som allmänt kallas för Grannen i filmen.
Den finske krigsveteranen Adolf Ehrnrooth (1905-2004) skriver om detta i boken Generalens testamente. Innan Finland ofrivilligt kastades in i ett krig hade politikerna arbetat för nedrustning då man menade att inget hot mot Finland förelåg. Kort därefter anföll kommunisterna. Ehrnrooth var mycket kritisk till detta och oroades också senare för de finska politikernas korta minne när det började nedrustas igen av ekonomiska skäl. Ehrnrooth skriver:
En av våra stormän har sagt: En generations lidanden betyder ingenting i ett folks historia, huvudsaken är att man kan blicka tillbaka på ett ärofullt förflutet.
Bästa beslutsfattare och makthavare av idag! – begrunda dessa ord när ni nästa gång dyker ner i penningkistan. Medborgarkänslan och stoltheten över att vara finne mäts med helt andra värden, mycket större än pengar.
Man kan fundera över hur många finska liv som spilldes i onödan på grund av nedrustningen som skedde dels av ekonomiska och dels av ideologiska (ivrigt applåderat av kommunister som på så sätt bäddade för Sovjets angrepp) skäl.
På krigskyrkogården på Sandudd i Helsingfors har många soldater fått sin sista vila. (Foto: Realisten.se)
Den stora behållningen i filmen är dess realism. Folk dör på löpande band och vissa har vi som ser filmen fått närmare band till än andra. Det helvete som soldaterna tvingades utkämpa levandegörs och man kan inte låta bli att känna respekt för de män som med vapen i hand försvarade sitt fosterland, vårt grannland i öst. Det som drev soldaterna var viljan att försvara sitt land från en främmande ockupationsmakt. Men ute i fält var det också kamratskap mellan soldaterna och inte minst överlevnadsinstinkt. Det handlade om att dödas eller att döda.
Det kan tyckas besynnerligt i dagens Sverige där fosterlandskänslor allt för ofta bytts mot simpel egoism. Men de finska soldaternas fosterlandskärlek var äkta. Jag låter denna recension avslutas med ytterligare några ord av Adolf Ehrnrooth. Några ord som sammanfattar den finska försvarsviljan men också kan appliceras på det svenska folket:
Finland är ett bra land. Det bästa för oss finländare. Det är värt att försvara och dess enda försvarare är Finlands eget folk.
Filmen Vinterkriget finns hos Arminius.se.
Gurra
Jag är Finsk och har inte mer o säga än att gå o köp en triss lott o lycka till.
DBcooper, tummen upp
@Hasse Eriksson.
Finland hade faktiskt ett mindre flygvapen under Vinterkriget, som gjorde en inte oäven insats.
Boken ”Stridsflygare under Karelens himmel” av löjtnant Jorma Sarvanto handlar om detta. Sarvanto sköt i jan -40 med sitt jaktplan ned sex sovjetiska bombare i loppet av fyra minuter, en flyghistorisk bragd som blev en otrolig boost för finnarna.
Boken kan du beställa från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek.
@gurra.
Är det 1944 du tänker på, så stoppades den sovjetiska offensiven i höjd med Viborg och Ilomants. Sovjet gav upp kravet på villkorslös kapitulation och en sovjetisk ockupation avvärjdes. Röda armén behövde samlas för en storoffensiv mot tyskarna.
Finland var det enda landet som vann en avvärjningsseger mot Röda Armén och räddade frineten. Men de västallierade krävde att Finland gick med på Stalins krav som var att återställa 1940 års gräns, och därutöver avträda ishavshamnen Petsamo-Linhammar, samt ge Sovjet Porkala väster om Helsingfors som bas. Därutöver att omedelbart driva ut alla tyska trupper ur Finland */ Om inte Finland lydde, så kunde de räkna med en ny invasion så snart Sovjet var färdiga med Tyskland, och de västallierade tänkte inte lägga två strån i kors för Finland.
Så Mannerheim såg läget som på sikt kritiskt, och han efterträdde Ryti som president. Därmed upphävdes Rytis löfte till Tyskland att inte sluta separatfred med Sovjet. Detta gjordes i Finlands intresse.
Vinterkriget slutade med att Röda Armén, kraftigt förstärkt, lyckades bryta igenom de uttröttade finska leden vid Viborgska viken. Läget blev därmed kritiskt för Finnarna, trots stt de höll ställningarna på övriga fronter.
Vad gäller Finlands uttryck för tacksamhet mot de svenska frivilliga, då kan jag bara hänvisa till Mannerheims tacktal 1940. I övrigt vet jag inte tillräckligt för att dra frågan i långbänk med dig. Kanske någon annan gör det?
*/ Detta ledde till Lapplandskriget. Priset var ca tusen stupade finnar, och att Lappland ödelades, med stort lidande för civilbefolkningen till följd.
Finnarna stoppade inte ryssen dom förlorade karelen, 6000 svenskar stred friviligt på finnarnas sida det nämns aldrig i finska krigshistoria.
Finnarna kämpade otroligt modigt, och väl, dåligt utrustade som dom var (inget flygvapen ) och isarna på sjöarna höll (tyvärr ) för dom ryska tanksen! Vi i Sverige skall vara tacksamma att finnarna stoppade ryssen. Ni i vår tid när vi i Sverige inte har något försvar….och en oduglig regering, en Försvars minister som var Värnplikts Vägrare! Han kallas för Tomhylsan, och är totalt oduglig, precis som Juholt som påstod sig vara en duglig försvars politiker / försvars vän! Juholt kunde inte ens skilja på fram och bak på ett Jas plan! Han var en total sopa! heja Finland, hoppas att ni vill rädda oss från ryssen och muslimerna nästa gång också?
@gurra
Jag tror tyvärr det är finnarna som ömkar oss, mer än vi dem.
T.ex så kan de få kärnkraftverk att köra stabilt, också om vintrarna.
Förstår inte denna ömkan för finnar och finland, hittar ni en finne som talar väl om Sverige och Svenskar så ska ni köpa en trisslott.Dom har ett parti som hatar allt som har med Sverige att göra, en Svensk i en finnes ögon är en bög, åt helvete med finland och finnarna.
@ Gurra & ”dåligt beväpnade sovjeter”.
Så du tycker sovjetiska armén var dåligt beväpnad. Jämfört med vem, om man får fråga? Om sovjet var ”dåligt beväpnat,” vad var Finland då? Obeväpnat?
@Gurra.
Och vad har du att säga om slagen vid Tali-Ihantala och Ilomants 1944 där finnarna krossde det andra sovjetiska invasionsförsöket?
Var det bara otränade bönder de slogs emot där?
@Gurra.
Ja finnarna var allt ena fega uslingar som försvarade sig mot den sovjetiska invasionen. Eller vad vill du ha sagt?
Finnarna mötte en dåligt beväpnad trashanks arme, den finska insatsen är kraftigt överdriven av finnarna själva.
Den största insatsen var nog denna: När Sovjet fick så stora svårigheter mot finland, så fick Hitler för sig att Ryssarna var riktiga ”push overs”. Viket ledde till att man öppnade en front mot öst.
Respekt !
Skolorna har en del att lära om vår historia. Dagens elever får knappt lära sig någon om broderskapet mellan det svenska och finska folket. Sedan >60-år av socialistiskt styrda läroplaner och kurslitteratur så står det klart att det är viktigare att barnen får lära sig att det är synd om palestinierna och att israelerna är ett synnerligen elakt folk, och det här med kommunism var väl inte så farligt, och på Kuba där får man minsann gratis skolgång och dom har världens bästa sjukvård…. 4 tummar upp för den svenska skolans objektiva historieundervisning!
Tack för en välskriven artikel!
tacka fan vet jag 6/12 1917………
Anton Olsson jämställer i sin kommentar Tyskland under Hitler med Sovjet under Stalin. Och denna uppfattning är väl också den starkt förhärskande bland svenskar av idag. Allt efter att dagis, den obligatoriska skolgången och tv-propagandan gjort sitt. Men är den sann? Nej, givetvis inte. Tvärtom. Den är genomfalsk.
Sanningen är den att Finland samarbetade militärt med just Tyskland i sitt försvarskrig mot Sovjet. Och utan detta samarbete hade utgången för Finland möjligen blivit något annorlunda.
Tyskland under Adolf Hitler representerade det stora europeiska bålverket mot den av judiska krafter initierade kommunismen. Och medan kommunisterna tydligt uttalade sina krav på världsherravälde, förklarade Hitler fullt sanningsenligt att hans nationalsocialism inte var för export.
Polen styckades inte. Medan Tyskland återtog områden som före den totalt orättfärdiga Versaillesfreden varit tyska sedan lång tid, erövrade Sovjet resterna av det egentliga Polen. Och Sovjet nöjde sig inte med det: Googla ‘Katyn-massakern’.
Vidare var det England och Frankrike som förklarade Tyskland krig. Och det var England i form av dess massiva mineringar i norska och direkt anslutande internationella farvatten som först kränkte Norge, inte Tyskland.
Mycket mer skulle kunna skrivas här, men låt mig avrunda med följande mening: Parlamentarism är numera inte en form av demokrati, utan tvärtom en verklig demokratis absoluta motsats.
Bra artikel. Helt klart kan man säga att Finländarna gjorde en krigsinsats som få nationer kan komma i närheten av (av olika skäl förmodligen). I min värld är Stalins välde av samma kaliber som Hitlers välde, men med bara en liten aning olika ideologier (den klassmässiga respektive den rasistiska). Båda var fientliga till de traditionella monarkistiska, bogerliga och/eller parlamentariska systemen i världen. Tyvärr valde såväl Stalin som Hitler (sedan de tillsammans ingått helig allians och delat vissa demokratiska europeiska stater mellan sig) att angripa inte bara varandra utan även resten av Europa. Med katastrofala följder dessutom. Tacka dem således båda för den situation vi har idag!