En stridsskrift med framtidstro

Det första jag hörde från vänner som hade läst den här boken var, ”du kan inte tro att det är Söderman som har skrivit den”. Och jag håller med: om man har läst Magnus Södermans texter tidigare så känner man inte alls igen sig i Till värn för Norden. Det här är en mognare författare med en helt annan känsla, en helt annan stil. Till värn för Norden är en nationell skrift av klassiskt snitt, på ett bra sätt. En sådan där skrift som salufördes i nationella sammanhang på nittiotalet – fast uppdaterad och med en mer optimistisk anda. Det är kul att se.

Söderman definierar den svenska kulturen, eller svenskheten, och ger en fingervisning om vad som har hänt när den nu är i ”fritt fall”. Hans Sverige innefattar ”sjöbusen, köpmannen och smeden … men också backstugusittaren, tiggaren, rövaren och horan”, det innefattar kristendomen och hedendomen. Det är alltså en romantisk och historisk bild vi får, vilket är helt i sin ordning eftersom det är romantiska bilder som inspirerar oss till att agera – det nuvarande Sverige ger oss tyvärr inte mycket till inspiration. Författaren kommer fram till att svenskheten är ett resultat av det fysiska (biologiska) och det kulturella som verkar i symbios – de är beroende av varandra. Därför kan man inte tala om en svensk kultur (eller för den delen ”kulturnationalism”) utan etniska svenskar.

Vad är det då som har hänt med den en gång så inspirerande svenskheten? Den har blivit offer för relativister som hävdar att raser och kön är ”sociala konstruktioner” och egentligen inte existerar. Juden David Schwarz lobbade på 1960-talet för att Sverige skulle bli mångkulturellt, vilket det också blev efter ett riksdagsbeslut 1975. Den judiska och pseudovetenskapliga Frankfurtskolan har korrumperat hela universitetsvärldens humanvetenskaper, och därmed journalistkårens syn på människan och samhället, under senare hälften av 1900-talet. Den lika judiske ”antropologen” Franz Boas hävdade att det inte finns några raser – en uppenbart felaktig och kontraintuitiv dogm som nu fungerar som en fastslagen sanning. Och den judiska psykoanalysen har sjukförklarat västvärldens alla överlevnadsdugliga beteenden, vilket har lett till den katastrofala konsekvensen att många nu har anammat överlevnadsodugliga beteenden. Våra akademiker har genom dessa angrepp på det sunda förnuftet blivit så fördummade att till och med spädbarn är klokare – studier har visat att småbarn kan lösa uppgifter där ras är en relevant faktor enklare än äldre barn eftersom de senare, till följd av utbildningsväsendets betingning, slösar sina mentala kapaciteter på att försöka undvika den rasliga aspekten istället för att lösa uppgiften på ett korrekt och effektivt sätt.

Men det är inte bara främmande minoriteter som har skadat våra institutioner, vi har även oss själva att skylla för vår naiva verklighetsuppfattning – vi får helt enkelt skärpa oss som folk.

Vi bjuds även på några positiva tecken i tiden – den nationalistiska veckotidningen Nationell idag har fått presstöd och Sverigedemokraterna har lyckats ta sig över riksdagsspärren och kan nu påverka den politiska debatten. Det är inte en fullständig lösning på svenskarnas problem, men det är steg på vägen, faktiskt påtagliga framsteg om man så bara ser ett tiotal år bak i tiden, till millennieskiftet. Då var den nationella rörelsen (egentligen i alla tänkbara bemärkelser) på en betydligt lägre nivå än i dag, vilket visar att det finns en lösning om det bara finns en vilja och ett helhjärtat engagemang. Vi kan ta tillbaka makten över vårt öde om vi bara vill!

Texten innehåller en del poetiska inslag, men blir inte allt för fånig för det. Och det kommer från en person som annars har väldigt lite tålamod för lyriska utsvävningar.

Det bästa med skriften är faktiskt den konsekvent positiva tonen – det skall vara en glädje att kämpa för det som är rätt, och jag får intrycket att Söderman känner den glädjen. Här betydligt mer än i de gamla texterna som jag har stött på. Dessutom är det utan tvekan så att en dyster och defaitistisk rörelse aldrig kommer att vinna några anhängare.

Jag kan rekommendera Till värn för Norden till unga personer som vi få en kortfattad introduktion till några nationalistiska idéer, nedtecknade av en mångårig aktivist. Och skriften är bara ett hundratal sidor i omfång, lagom längd för att vem som helst skall kunna ta sig tid att läsa den – och sedan följa författarens rekommendationer för vidare läsning.

Boken kan köpas hos Arminius.se.