Hitlers andra hemliga bok

Recensioner

Sextiofem år av kompakt historieförvanskning har gett upphov till allmänhetens bristfälliga kunskap om Adolf Hitler och Tredje riket. Den politiskt korrekta mentalitetens dimridå har dessutom dränkt Västerlandet i glömska och självförakt till den grad att väsentliga perspektiv gått förlorade.

Förnumstiga politiker betonar oftavikten av historisk kunskap för att förstå samtiden. Den filtrerade kunskapen som eftersträvas tenderar dock att vara varsamt utvald ur ett politiskt korrekt perspektiv. Sedan 1945 har västerländsk massmedia framställt en hatfylld och fördomsfull bild av Europas 1900-talshistoria. Mitt i historieförvanskningens epicentrum står världshistoriens mest omdebatterade och demoniserade politiker: Adolf Hitler.

Adolf Hitler har i den nya världsordningens epok fått ta över rollen djävulen hade under den kristna epoken, som Ondskan i mytisk gestalt reinkarnerad i människoskepnad. I Hollywoodfilmer och politiskt korrekta böcker framställs han som psykopat med sjukligt självhävdelsebegär, som en hysterisk och löjlig figur med storhetsvansinne, som narkotikamissbrukande neurotiker, och därmed som ett monster djupt inetsat i vårt kollektiva undermedvetna.

Under 2010 släppte Hägglunds förlag Hitlers andra hemliga bok, under titeln Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål. Uppföljaren till Min kamp författades för att fördjupa och komplettera den gryende världsåskådningen i allmänhet och dess utrikespolitiska visioner i synnerhet. Boken publicerades aldrig under författarens livstid på grund av realpolitiska orsaker och det sekretessbelagda manuskriptet återfanns sedermera av den allierade ockupationsmakten.

Hitlers andra hemliga bok ger oss en unik inblick i de ”monstruösa” tankar och idéer som ställdes mot den politiskt korrekta mentaliteten under andra världskriget. Hitler förklarar att han ser som sitt mål ”folkets befrielse i såväl inre som yttre mening” och vill skapa ett samhälle i enlighet med dess väsen:

Jag är tysk nationalist. Det vill säga: jag bekänner mig till mitt folkliga ursprung. Hela mitt tänkande och handlande tillhör detta. Jag är socialist. Jag ser vare sig klass eller stånd framför mig, utan istället en mänsklig gemenskap som, blodsmässigt förbunden, förenad genom ett språk, är underkastad ett gemensamt öde. Jag älskar folket och hatar endast dess nuvarande majoriteter eftersom jag i dessa inte kan se någon representant för mitt folks storhet eller lycka.

Han misstrodde alltså de befintliga majoriteterna och deras rätt att representera folket, liksom utsikten att kunna resonera och debattera med de mer rabiata meningsmotståndarna eftersom hans erfarenheter visat att de inte var mottagliga för rationella argument:

Dessa människor är inte mottagliga för upplysning, eftersom frågan om sanning eller lögn, rätt eller orätt, inte har minsta betydelse för dem.

Inte heller hyste han några illusioner om framtiden efter ett nederlag i en öppen väpnad konflikt.

Folken har nämligen inte dött ut på slagfälten. Istället har förlorade slag berövat dem medlen för sitt existensuppehälle, eller mer precist, berett vägen för ett sådant berövande eller ett tillstånd där ett sådant berövande inte längre kan förhindras.

Vi ser idag hur de allierade efter att först ha besegrat Tyskland och hennes allierade inrättade en ”avnazifieringsprocess” som i verkligheten inte är annat än en aveuropifieringsprocess där de europeiska folken, dess arv och traditioner släpas i smutsen parallellt med att en allomfattande indoktrinering institutionaliserar den politiskt korrekta mentaliteten. Vi befinner oss sedan dess i ett tillstånd där ett existentiellt berövande ”inte längre kan förhindras”. Hitler förebådar likväl självhatet och folkets inre upplösning och tynande solidaritet, som han kallar för ”utländeri”:

I realiteten alltså en nedvärdering av de egna kulturella värdena till förmån för andra folks. I den mån ett folk inte längre håller det kulturella uttryck som dess själsliv förmedlar via blodet i ära, eller till och med börjar skämmas över det, för att istället vända sin håg till främmande livsuttryck, avstår det från den kraft som ligger i blodets harmoni och det därur sprungna kulturella livet. Det sönderslits, blir osäkert i sina yttringar, förlorar kännedomen om och känslan för det egna ändamålet, för att istället nedsjunka i ett virrvarr av internationella föreställningar och åsikter, och det därur resulterande kulturmischmaschet.

Skiljelinjen mellan den politiska kampen och kriget är tunn. Den tyske generalen Carl von Clausewitz konstaterade att ”kriget är blott en fortsättning av politiken med andra medel” och porträtterade kriget som ”en utvidgad tvekamp”. Han framställde de stridande parterna likt två brottare som genom fysiskt våld försöker påtvinga den andre sin vilja;

Hans närmaste mål är att kasta motståndaren till marken och därigenom göra honom oförmögen till varje form av vidare motstånd.

Hitler var absolut ingen pacifist men han var en frän motståndare till varje form av krig som inte kunde ses som en förlängning av strävan efter ett nytt Europa:

Krig som utkämpas för ändamål som enligt sitt egen natur inte kan erbjuda någon ersättning för utgjutet blod, är parasiter på folkkroppen, en försyndelse gentemot ett folks framtid.

Den aktuella svenska Libyeninsatsen är ett bra exempel på omoraliskt krig ur detta perspektiv, medan våra gotiska förfäder under folkvandringstiden hade den moraliska rätten att tillvälla sig habitat på andra folkstammars bekostnad för att säkerställa den egna existensen. Hitler insåg även pragmatiskt att nya eller förnyade väpnade konflikter med stor sannolikhet tornade upp sig vid horisonten i första världskrigets spår.

Om eller när konflikterna skulle bryta ut så var det Hitlers förhoppning att Tyskland skulle stå redo och inte upprepa misstagen från första världskriget:

Det sammanbrott det tyska folket tvingades uppleva 1918 låg, vilket jag än en gång vill understryka, inte i upplösningen av dess militära organisation eller i förlusten av vapen, utan i folkets redan på den tiden uppenbara och idag än mer markanta inre förfall. Detta inre förfall består lika mycket av en fortlöpande sänkning av det rasmässiga värdet som i förlusten av alla de dygder som betingar ett folks storhet, garanterar dess fortbestånd och främjar dess framtida utveckling.

Hitler föresatte sig att en av rörelsens pacifistfientliga uppgifter var ”att lära det tyska folket att till sitt framtida livs fromma inte sky blodsinsatser.” Men folket ”måste även fostras därhän att det i framtiden inte uppbringar dessa för rena fantomers skull.”

En revolutionär politisk kamp där två ideologier drabbar samman kan även den ses som en tvekamp. Hitler avskydde de samtida borgerliga politikerna, ”puttefnaskpolitikerna” som såg politiken som något slags bekvämt administrativt yrke. Hans vision var att politiken verkade för ett högre existentiellt syfte där grundsatsen var att ”man inte kämpar för ett system utan för ett levande folk, med andra ord, för kött och blod som måste bevaras…”;

I den mån ett folk glömmer att det är politikens uppgift att med alla till buds stående medel och med utnyttjande av alla tillgängliga möjligheter bevara dess existens, och istället söker göra politiken avhängig en bestämd verkan, förgriper det sig samtidigt på denna konsts inre mening, som är att leda folket i dess ödeskamp för bröd och frihet.

”Det är endast i och genom striden som möjligheten att växa sig starkare består” proklamerar Hitler med en tydlig hänvisning till Darwins tes om att ”endast de mest lämpade överlever” i den ständiga tvekampen som äger rum mellan olika folkslags intressen. Idag pågår till exempel en geopolitisk maktstrid i allra högsta grad om naturtillgångar av olika slag, inte minst i mellanöstern som vid polcirklarna.

Hitler såg med skepsis på att uteslutande tänka i handelspolitiska termer eftersom det starka tyska folket då i praktiken skulle bli underställt andra talrikare men svagare folkslag med värdefullare naturtillgångar och större jordbruksareal. Skräckscenariot var att det skulle förvandlas till ett förvekligat slavfolk utan någon som helst integritet och stolthet:

Faran för ett folk som uteslutande ägnar sig åt samhällsekonomisk verksamhet… varvid folket berövas just de dygder och egenskaper som är nödvändiga för att stater och folk överhuvudtaget ska kunna fortbestå på denna jord.

Stolthet, integritet och viljekraft är några av de dygder som nationalister i alla tider strävat efter att inpränta i folket. Dygder som frammejslas av den hårdföra kampen för frihet.

På det hela taget erövras friheten vare sig genom tiggeri eller månglande, inte heller genom flit och arbete, utan uteslutande genom kamp, närmare bestämt den egna kampen. Det är därvidlag fullt möjligt att viljan värderas högre än dådet självt. … Det ödet värderar hos ett folk är att det djärvt går i bräschen, varvid det inte alltid är dådens omfattning utan viljans storhet som räknas.

Hitler hyste ett bottenlöst förakt för feghet och sinnessvaghet. Stridsviljan, viljan att stå upp för folket, för de germanska dygderna, för det som är rätt och riktigt menade han var att föredra framför de avkylda andar som stått ljumma eller passiva:

Hade däremot vårt folk gjort förfelade försök att erövra friheten, hade det redan i tillkännagivandet av denna mentalitet legat en faktor som skulle kunna komma vårt folks livskraft till godo. Ty man ska väl inte försöka inbilla oss att det var statspolitisk klokhet som avhöll oss från att ta ett sådant steg. Nej, erbarmlig feghet och sinnessvaghet är det man i detta fall, liksom så många andra gånger i historien, försöker få att framstå som klokhet.

Den avkylde anden, den sinnessvage puttefnaskpolitikern och den akademiske förståsigpåaren som hellre orerar om så kallad intellektuell hederlighet och oantastlighet än rättar in sig i ledet vid sida av de revolutionära nationalisterna sysselsatte sig gärna med frasmakeri och politiska intriger. Mot denna figur ställde Hitler mannen med stridsvilja, kämparnaturen som förebild, som folkets hjälte som djärvt gick i bräschen, som inspirerades och motiverades av känslor och av sitt germanska hjärtas tro:

Gentemot den snusförnuftiga visdomen hos våra intellektuella ställer han sin känslas säkerhet och sitt hjärtas tro.

Även borgerliga ”nationalister” försökte urholka begrepp och ideologier med frasmakeri och opportunism:

På samma sätt som vår borgerlighet under de senaste 60 åren förstått att urholka och kompromettera begreppet nationalism, river den i sin undergång också med sig det vackra begreppet patriotism i det att den inom sina föreningar även degraderar denna till en fras.

Den rumänske nationalisten Corneliu Codreanu – som levde samtida med Adolf Hitler – deklarerar i Till mina legionärer att han ville organisera sin leginärrörelse mer som ”en skola och en armé än ett politiskt parti”. Han hade åsett de misslyckade försöken att reformera de slätstrukna, ljumma politiska partierna inifrån och ville inte upprepa misstagen: ”Då vi går in i de politiska partiernas kloaker kommer vi inte bara att misslyckas med att förbättra dem, utan de kommer att fördärva oss.”, sammanfattade han.

Även Hitlers parti antog i mångt och mycket formen av en hierarkisk ”armé” – trots att Hitler tydliggjorde att partiet inte skulle försöka efterlikna eller konkurrera med den tyska försvarsmakten. I båda fallen var det ideologiskt betingat att organisationerna inte skulle se ut som kopior av de dominerande borgerliga partierna.

Codreanu ville förvandla rekryterna till ”viljestarka män, som skulle se framåt och uppföra sig manligt under varje svårighet”. Puttefnaskpolitiker var det sista han ansåg att det rumänska folket behövde:

Istället för de veka och besegrade män som böjer sig för varje vindpust, och som nu utgör den dominerande sorten både i den politiska och den akademiska världen – måste vi åt detta folk skapa en erövrare, obändig och oförskräckt.

Hitler öste i sin tur förakt över marxisternas jämlikhetssocialism:

Inga av de människor som så gärna talar om socialism begriper att den högsta socialistiska organisationen av dem alla var den tyska folkhären.

Samtidigt insåg han att den judiska frågan skulle kunna lösas på ett smidigt sätt genom denna organisationsform som han ansåg var germansk till sitt väsen:

En organisation där inte pengar är identiska med ställning, värde eller ens ära, utan där prestationer, och överhuvudtaget äran i att utföra något specifikt för andra, skattas högre än att besitta gods och guld.

Hitler menade att om den uppfattningen spred sig och genomsyrade samhället skulle den ge samhället ”immunskydd mot all annan judisk fara.”

Ett svenskt nationalistiskt parti som står inför utmaningarna framför oss på 2000-talet torde ödmjukt och på allvar begrunda dessa viktiga historiska lärdomar. Frågan är om vi behöver ännu ett ljummet, borgerligt invandringskritiskt parti med ”putsad fasad” som rummelplats för diverse puttefnaskpolitiker och akademiker eller behöver vi ett ärligt, hårdfört och soldatmässigt nationalistparti som visar att det inte drar sig för att skita ned händerna, med respektingivande folktribuner och folkbildare som företrädare…

Hitler menade att det var nämnda ideologiska resonemang, där soldatandan ställs upp som förebild, som är innebörden av den nya läran och som skiljer världsåskådningen från andra.

Efter det tyska nederlaget vid Versailles efter första världskriget så andades borgerligheten defaitism och uppgivenhet. Inte Hitler:

Gentemot den rådande borgerliga uppfattningen kan jag endast invända att den verkliga vapenlösheten ligger i vår pacifistiskt-demokratiska förgiftning, liksom i internationaliseringen som smittar och förstör vårt folks djupast belägna kraftkällor. Ty källan till folkets makt ligger inte i dess vapeninnehav eller dess militära organisation, utan i det inre värde som manifesterar sig i rasmässiga innebörder, alltså i och genom folkets rasvärde, genom existensen av högtstående enskilda förtjänster, liksom genom folkets sunda inställning till självbevarelsetanken.

Han misströstade inte över att armén och vapnen gått förlorade;

Tvärtom. Ingenting är lättare att ersätta än en förlust av vapen, och alla organisationsformer kan antingen åter- eller nyskapas. Omöjligt att ersätta är endast folkets blod, det förintade inre värdet.

Känd som estetisk perfektionist och överlag en person som många fann det omöjligt att vara till lags på grund av de höga krav han ställde så är det inte förvånande att en del människor inte orkade fullfölja sina uppgifter:

Dessa olycksaliga människor hyser ingen förståelse för att ett beslut, som i och för sig måste anses nödvändigt, men vars framgång inte helt och hållet kan garanteras, eller vars framgång endast delvis är tillfredsställande, tvärtom måste genomdrivas med ett ännu större mått av energi, att således en procentuellt mindre sannolikhet för framgång måste motsvaras av ett större mått handlingsenergi.

I den nordiska skriften Eddan ges rådet ”Om ont du märker, säg, att ont det är, och giv ej din fiende frid.” På samma sätt resonerade Hitler:

Nu handlar det emellertid vid helandet av en folkkropp från en djupgående och elakartad sjukdom inte om att finna på ett recept som i sig själv är helt giftfritt, utan istället inte sällan om att bota en förgiftning med hjälp av ett motgift. Man måste ha modet att till undanröjandet av det som konstaterats vara ett livshotande tillstånd genomdriva och förverkliga beslut som i sig själva medför faror.

Och som ledare för en revolutionär rörelse förstod Hitler att han måste vara fanatiker:

Jag kommer att engagera mig och försöka uppväga de mindre chanserna till framgång, alternativt framgångens ringare omfattning, med hjälp av större beslutsamhet, samt överföra denna anda på den av mig ledda rörelsen. Ty varhelst vår framgång upphör kommer den ständigt blott bilda utgångspunkt för förnyad kamp.

Hitler hade dessutom förmågan att se klart och tydligt in i framtiden. Han förutspådde bland annat karriärfamiljens insteg på bekostnad av kärnfamiljen, vars facit vi sitter med idag:

Så börjar kampen mot barnen. Man vill leva ett liv som alla andra och förmår det inte. Vad är då mer naturligt än att man ställer barnrikedomen till ansvars för att slutligen inte längre uppleva någon glädje i den och istället se den som ett besvärande missförhållande man såvitt möjligt försöker rätta till.

Liksom lättjan i konsumtionssamhället som stegvis kommer förvandla folket:

Det kommer rasmässigt att förtvina intill dess det består av en hop djuriska frossare.

Europeiska unionens chefideolog kallar Hitler för ”den kosmopolitiske bastarden Coudenhove”, medan Europeiska unionen kallas för ”en farlig utopi” som kommer resultera i ytterligare splittring och rotlöshet i samma anda som mångetniska imperier genom tidsåldrarna. ”Att den dessutom är alla mindervärdiga bastarders ideal säger sig självt,” menar Hitler.

Och liksom Schopenhauer – som skrev att ”Afrika har sina apor och Europa sina fransmän” – menar Hitler att frankofila tendenser riskerar undergräva den nordeuropeiska mentaliteten. ”Det lätta, ytliga, mer eller mindre kvinnliga franska livet” förmår i högre grad attrahera människor som inte står fasta i den germanska myllan, eftersom de ”känner sig mer invärtes besläktade med detta än med hårdheten” i den nationalistiska frihetskampen.

Hitler menar vidare att det är ”rörelsens uppgift att omsätta den antingen redan förhandenvarande eller genom framtida insikter och vetenskapliga rön berikade rasläran, liksom den av denna belysta världshistorien, i praktiska politiska åtgärder.” Slutsatsen är enkel och glasklar och äger giltighet än idag – trots andra världskrigets utgång:

Endast en reformationsrörelse som konfronterar den rasmässiga ignoransen med en medveten insikt, samt av denna insikt drar alla nödvändiga konsekvenser, kan alltjämt rädda vårt folk från denna avgrund.

Hitlers andra hemliga bok innehåller många viktiga lärdomar – alltför många för att återge i denna övergripande sammanfattning – trots att boken till inte ringa del handlar om en utrikespolitik som aldrig hann förverkligas eller av andra anledningar hamnade i skymundan. Vi som lever i Europa idag och som instinktivt känner släktskap med våra förfäder och med det svenska, nordiska och europeiska bör förkovra oss i den glömda 1900-talshistorien. Endast på det sättet kan vi förstå vår samtid. Hitler själv hyste inga betänkligheter över hur dimhöljt allmänheten minns olika historiska skeenden redan efter några år:

Det ligger i den glömska mänsklighetens natur att så snart ett skeende tillhör det förflutna inte längre kunna göra reda för hur en situation i allmänhet bedömdes för bara några år sedan.

Boken Den nationalsocialistiska utrikespolitikens mål finns hos Arminius.se

Litteratur:
Brate, Erik (översättare). Eddan. Bohusläns grafiska, Uddevalla 1987.
von Clausewitz, Carl. Om kriget. Bonnier fakta bokförlag, Stockholm 2002.
Codreanu, Corneliu. Till mina legionärer. Logik förlag, Karlskrona 2007.
Hitler, Adolf. Den nationalsocialistsiska utrikespolitikens mål. Hägglunds förlag, Urshult 2010.