Per Gudmundson gör kaos med etablissemanget

Den 25 juni publicerade Svenska Dagbladet en ledare författad av skribenten Per Gudmundson. I ledaren uppmärksammade Gudmundson nyligen publicerad statistik från Norge som visar att invandrare från vissa etniska grupper är kraftigt överrepresenterade bland de som misstänks och lagförs för brott, som av en ren händelse enligt samma etniska mönster som i Sverige.

I Norge har statistiken fått stor uppmärksamhet i massmedia, men i Sverige har det varit tyst, åtminstone fram till ledaren i SvD. Gudmundson gick emellertid ännu längre och påpekade de uppenbara bristerna i de bortförklaringar som slentrianmässigt framförs närhelst invandrares överrepresentation i brottsstatistiken påpekas. Kardinalsynden begicks dock när Per Gudmundson dessutom påpekar att vissa invandrargruppers kraftiga överrepresentation i brottsstatistiken utgör ett problem som politiker borde ta på allvar.

Detta är vad Gudmundson skrev:

Den absoluta majoriteten av alla brott begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse. 6,1 procent av alla norrmän begick något brott under mätperioden. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i lägre grad än så. Men 10,4 procent av invandrarna från Östeuropa, 13,6 procent från Asien, 13,8 procent från Central- och Sydamerika och 17,8 procent av invandrarna från Afrika registrerades under samma tid för brott. Även invandrares barn hade högre brottsaktivitet än de norskättade, visar rapporten.

Ursprungsländer med högst procentandel gärningsmän var Marocko (18,1), Iran (19,4), Somalia (21,8) och Irak (23,6 procent). På andra sidan spektret finns ursprungsländer som Kina (5,9) och Filippinerna (4,7 procent).

Norge är inte främmande för frågan om ursprung och brott. Oslopolisen har i flera år presenterat våldtäktsstatistik på det sättet – och funnit att samtliga överfallsvåldtäkter med kända gärningsmän de senaste fem åren har begåtts av invandrare – men den nya studien täcker alltså alla registrerade brott begångna av boende i hela Norge under flera år. Resultatet väger med andra ord tungt, och är inte avhängigt några enskilda brottstillfällen eller personer. Vad exempelvis ”var femte” betyder i faktiska tal kan man få en uppfattning om när man betänker att det i Norge bor runt 17000 somalier och 19000 irakier. Egendomsbrott och våldsbrott är de kategorier där skillnaderna är störst mellan invandrare och norskättade. Andelen straffade är 2,3 gånger så stor i stöldbrotten (18,7 mot 8,4 per 1000 invånare) och 2,1 gånger så stor i våldsbrotten (9,5 mot 4,5).

Det är med andra ord ovedersägligt att invandrare från vissa grupper är kraftigt överrepresenterade enligt den norska statistiken, detta samtidigt som invandrare från andra utomeuropeiska grupper inte uppvisar samma brottsmönster. Det senare har konstaterats och påpekats vid en rad tillfällen, men de apologeter som prompt hävdar att ett mångkulturellt samhälle i sin essens är problem- och friktionsfritt om det inte vore för att svenskarna ensidigt delar in folk i vi-och-dem undviker alltid ämnet när det förs på tal. Deras bortförklaringar saknar nämligen hållbarhet när de prövas mot verkligheten, något även Gudmundsson uppmärksammar i sin artikel:

Vare sig sysselsättning eller bostadsförhållanden tillmäts någon större förklaringskraft av rapporten. Om man däremot tar hänsyn till kön och ålder – invandrare är i hög grad unga män, precis som gärningsmän ofta är – förklaras mellan 20 och 45 procent av överrepresentationen. Andra förklaringar försöker sig rapportförfattarna inte på. Men materialet är rikt, och väcker många frågor. En vanlig föreställning – att trauman från inbördeskrig skapar laglöshet – tycks motsägas av resultaten. Invandrare från Somalia är i betydligt högre grad registrerade för brott än de lika krigsdrabbade invandrarna från Sri Lanka (9,7 procent), för att ta ett exempel. Det visar sig därmed att Norge har ungefär samma problembild som Sverige. Brottsförebyggande rådets två utredningar (1996:2 samt 2005:17) om brottsligheten bland personer födda i Sverige och i utlandet har gett liknande, för att inte säga värre, resultat. I den tidigare rapporten hade exempelvis 26,9 procent av invandrarna från Nordafrika varit skäligen misstänkta för brott under mätperioden, och i den senare mättes motsvarande till 24,1 procent.

I Sverige kan man snarare göra rubriker på ”var fjärde” än på ”var femte”, med andra ord.

Den senaste svenska mätningen gav vid handen att överrepresentationen i registrerad brottslighet för utrikes födda var 2,5. Ännu högre när det gäller grövre brott: överrepresentationen var 4,2 i kategorin dödligt våld och försök till mord och dråp, samt 5,0 vad gäller våldtäkt och försök till våldtäkt. Sett till antalet brott, i samtliga kategorier, som begicks under mätperioden stod utrikes födda och barn till utrikes födda för sammanlagt 40 procent, enligt Brå.

En uppenbar konsekvens av den mångkulturella överideologin samt den förda invandrings- och befolkningspolitiken är således en kraftigt ökad brottslighet. Resultatet av ideologin och politiken är förekomsten av extremt mycket brottslighet i både Sverige och Norge som annars aldrig hade drabbat dessa länder, och som aldrig hade drabbat de väldigt många offren för denna brottslighet.

Av förståeliga skäl vill förespråkarna av det mångkulturella samhället aldrig göra någon cost-benefit-analys för att rättfärdiga sin politiska hållning, men det är uppenbart att brottsligheten är ett stort minus i sammanhanget. Därför vill de helst förtiga problemet eller förvanska verkligheten genom att försöka rikta fokus mot andra frågor. Mest av allt vill de inte att saken under några som helst omständigheter skall diskuteras öppet eller att politiker skall ta frågan om vissa invandrargruppers brottslighet på allvar. Det vill däremot Per Gudmundson:

Kunskapsläget är […] tämligen gott. Det svåra är för politikerna att veta hur man ska agera utifrån kunskapen. Vad som kan se ut som enkla lösningar blir ofta mycket komplicerade när de ska omvandlas till konkret handling.

En första tanke kan, för att nu bara ta något ur luften, vara att utvisa alla kriminella invandrare. Utvisning ses dock i många fall som omöjligt – situationen i exempelvis Somalia eller Irak anses vara för kaotisk. I Danmark är förslaget på väg att bli verklighet, men regeringen får nog räkna med att bli grundligt kritiserad för att eventuellt ha brutit mot internationella konventioner. Och då har regeringen ändå undantagit uppenbart tvivelaktiga utvisningsfall. En annan tanke kanske är att dra ner på flyktinginvandringen, som ju i hög grad präglas av oordnade förhållanden. Även där anser sig dock regeringar vara förbundna av internationella överenskommelser. Men även om man lyckades omtolka innebörden av överenskommelserna, så är det inte säkert att neddragningarna skulle träffa rätt. Det är stor skillnad mellan flyktingar från Burma och från Afghanistan, till exempel. En tredje omedelbar tanke, förstås, berör integrationspolitik. Hjälp till jobb och drägliga bostadsförhållanden kanske kan lösa problemet?

Att döma av den norska utredningen hjälper inte det mer än marginellt. Det finns alltså få lätta svar, och dessutom kan priset vara högt för den politiker som väljer att komma med förslag (i Sverige blev exempelvis tidigare riksdagsledamoten Mauricio Rojas mer eller mindre mobbad), varför det tycks ta tid att skrida till verket. Väljarna ser dock inte ut att vilja vänta på att de ledande partierna löser upp knutarna. I allt högre grad röstar man på partier som sätter invandringsfrågorna främst, och som i kraft av oppositionsställning sällan behöver bry sig om deras enkla lösningar är genomförbara eller inte.

Det kan leda till skada. Det bästa vore om de ledande partierna tog väljarnas oro på större allvar. Om inte brottsligheten i sig är nog för att få igång politikerna, hur konstigt det än kan låta, borde väl åtminstone fruktan för politisk turbulens vara det?

Hur vågar Per Gudmundson skriva någonting sådant? Hur kan han med? Den frågan ställer sig nu stora delar av etablissemanget som knappt vet till sig av vrede över att en i deras egna led dristat sig att ventilera de obekväma sanningar de arbetat så hårt för att förtiga.

På Twitter ”rasar” mediafolk över artikeln. För att ta ett axplock med exempel:

”När d gäller Gudmunsontext är d ett mörkt moln för mycket under en midsommar.Tänker sätta mig under korkeken o lukta på blommor.En dag till”, skriver Lena Sundström på äkta journalistsvenska.

”kallas detta för journalistik? Detta är ren och skär rasistisk propaganda”, skriver den feministiska tidskriften Bang, och möjligen tidningens chefredaktör Trifa Shakely.

”Den här texten gör mig ledsen och arg”, skriver den kurdiska journalisten Dilsa Demirbag Sten.

”Per Gudmundssons ledare i SVD från i lördags är, skulle jag säga, en utpräglat rasistisk text”, hävdar journalisten Johan Kellman Larsson.

”Att skriva så här mycket utan att problematisera mer än så här? I den här tidningen? Fattar inte”, skriver journalisten Jimmy Halvarsson.

”För H-E… Brunskjortorna har en ny talesman RT Gudmunsson?”, frågar sig Hans Ahlborg.

Ingen journalist tycks reflektera över det faktum att Per Gudmundson i huvudsak endast redogör för befintlig statistik som visar att invandrare från vissa etniska grupper är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken, att de vanliga bortförklaringarna inte håller vid en prövning, samt att politiker borde ta detta på allvar. De försöker inte på något sätt förklara var eller i vilken mån Gudmundsons analys skulle vara inkorrekt. De ifrågasätter inga presenterade data. De bara fördömer eftersom någon påpekar en verklig konsekvens av den mångkulturella överideologin som dess anhängare helst inte vill låtsas om.

Per Gudmundson anklagas för att inte problematisera, men i själva verket är det precis vad han gör och han blottlägger på så vis ett uppenbart problem hos de politiskt korrekta. De har enorma svårigheter att förklara hur fördelarna med ett mångkulturellt samhälle överväger de resulterande nackdelarna, däribland en kraftigt ökad brottslighet. Det är i själva verket bristen på en ordentlig cost-benefit-analys gjord ur svenskarnas perspektiv som utgör ett problem för multikulti-ivrarna, eftersom det tycks vara ett för dem oöverstigligt problem att sakligt rättfärdiga sin politik när de resulterande för- och nackdelarna för det svenska folket vägs samman.

Bortförklaringar om att socioekonomiska faktorer, strukturell rasism, eller vad helst som är på modet, skulle vara orsaken till att invandrare från vissa grupper är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken, samt förknippade med en rad andra problem, brister inte bara vid en närmare granskning utan är dessutom i grunden väldigt dåliga argument.

Om låg socioekonomisk status leder till ökad brottslighet, så borde all politik som leder till en ökad befolkning med låg socioekonomisk status om möjligt förhindras, eftersom det enligt teorin leder till ökad brottslighet. Det är empiriskt väl känt att individer från vissa etniska grupper i stor utsträckning får en förhållandevis låg socioekonomisk status när de invandrar till Sverige, så följaktligen borde en sådan invandring om inte synnerligen goda skäl föreligger förhindras av alla ansvarstagande politiker. Annars anser de onekligen att de offer som skördas av den resulterande brottsligheten är acceptabla offer, även om de möjligen inte anser att brotten i sig är acceptabla. Elin Krantz är i sådana fall ett av många sådana ”acceptabla”offer.

Anhängare av den mångkulturella överideologin finner det emellertid väldigt svårt att erkänna och säga det rent ut. I stället för att själva problematisera sin egen inställning faller de hän till att vräka ur sig invektiv. Några egentliga argument har de nämligen inte. De har åtminstone aldrig presenterat några sådana argument. Nackdelarna med ett multietniskt samhälle överväger enligt alla objektiva kriterier vida eventuella fördelar, i synnerhet för svenskarna.

Däremot har Per Gudmundson fel i att det inte finns några enkla lösningar på problemet. Vi kan omedelbart sätta stopp för fortsatt invandring av icke-västerlänningar och inleda en återvandringspolitik för de icke-västerlänningar som finns i landet. Givetvis skulle det inte lösa landets alla problem, men brottsligheten skulle kraftigt reduceras och den ekonomiska situationen förbättras.

Givetvis skulle sådana beslut kritiseras av samma människor som tycker att det var bättre att Elin Krantz dog än att en svensk tillagade deras pizza, men varför skall någon hänsyn tas till dem?

Det kommer att uppstå problem till följd av vissa internationella konventioner som Sverige undertecknat, men det är oacceptabelt att Sverige skall föra en politik som är direkt skadlig för dess eget folk med hänvisning till sådana konventioner. Det skall åligga de styrande i ett land att i första hand värna om den egna befolkningens intressen. Dagens mångkulturella samhälle och alla som värnar det gör den direkta motsatsen. Det utgör ett gravt och graverande problem för dem att påvisa motsatsen, något Per Gudmundson lyckades med i bara några fåtal stycken med text.