Gott nytt år?

2010 är slut. 2011 har just inletts. Samma sekund som raketer för miljontals och åter miljontals kronor skickades upp i luften för att hälsa det nya året förändrades Sverige. En ny grundlag trädde i kraft. Förändringarna i Regeringsformen har klubbats igenom av alla riksdagens partier utom Sverigedemokraterna och innebär bland annat att EU-medlemskapet numera är inskrivet i Sveriges grundlag. Dessutom säger vår grundlag numera att Sverige är mångkulturellt då etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla en egen kultur och samfundsliv ska främjas.

Hur man skyddar något som inte finns
En svårighet i den nya grundlagen är hur man ska göra med ordet ras. Riksdagen har bestämt att det inte finns några raser inom arten människa. Man har bestämt att det är ovetenskapligt att påstå att det finns rasliga skillnader. I regeringens proposition om en reformerad grundlag försöker man förklara hur man ska kunna skydda olika raser från förtryck och diskriminering utan att använda ordet ras. Det är inte helt lätt märker man. Hur skapar man ett grundlagsskydd för grupper som inte finns?

Istället för att använda ordet ras ska man istället skriva ”etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande”. Det fungerar tills vidare. Om några år kommer säkert sossar och borgare överens om att det inte finns några etniska skillnader eller några hudfärger varpå man får söka nya ord för att kringgå det man vill uppnå.

Även om det inte, enligt demokratiskt majoritetsbeslut, finns några raser så finns det dock rasister. I förarbetet har regeringen begärt synpunkter från olika juridiska instanser och lobbygrupper om huruvida ordet ras ska strykas eller inte. Säkerhetspolisen svarade att de inte hade något emot att ordet ras stryks, så länge det inte innebär att det ”begränsar möjligheten att på lagnivå inskränka föreningsfriheten för rasistiska sammanslutningar”.

Vem är då rasist? Det kan ju inte vara den som dömer människor på grund av ras, eftersom de självutnämnda biologerna i riksdagen bestämt att det inte finns några raser. En rasist är därför en person som dömer människor på grund av ”föreställningar om ras”. Rimligtvis borde det i så fall heta en föreställd rasist, alternativt hudfärgist, men dit har ordklyveriet ännu inte nått.

En annan svårighet är att omvärlden inte förstått att Sveriges hobbybiologer till riksdagspolitiker bestämt att det inte finns några raser. Omvärlden har inte riktigt hängt med i den framstående svenska eugenikforskningen. Några som inte förstått är FN. Regeringen menar att det kan vara vanskligt att byta ut ordet ras när det gäller översättningar från FN. Därför finns följaktligen inga raser när det gäller inhemska dokument men i översättningar från exempelvis FN så kommer det alltjämt att finnas raser.

Att skydda minoriteter från varandra
I den nya grundlagen utökas också diskrimineringslagstiftningen till att förutom skydd mot diskriminering på grund av exempelvis ”etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande” (det som tidigare hette ras) också skydda mot diskriminering på grund av sexuell läggning.

Sverige målar allt mer in sig i ett hörn. Man skapar en enorm soppa av skydd mot diskriminering av olika grupper samtidigt som man verkar för ökade konflikter. Sverige ska som sagt vara mångkulturellt. Det är beslutat sedan länge (mer om hur det gick till beskrivs i den utmärkta boken Hur Sverige blev en mångkultur) men skrivs också nu in i grundlagen. Samtidigt som man vill verka för att underlätta för olika religioner att få fäste och utöka sin verksamhet i landet samt vill öka skyddet för exempelvis homosexuella vill man motverka konflikter. Eftersom de flesta religioner i sin oförstörda form är kritiskt inställda, för att uttrycka det lindrigt, till homosexualitet så uppstår ett dilemma.

Lösningen är att det mångkulturella, yttrandefrihetsbejakande Sverige egentligen inte ska vara mångkulturellt eller ha speciellt stark yttrandefrihet. Det lilla liberala partiet Liberaldemokraterna sammanfattar denna strävan med sin slogan ”Både minareter och rondellhundar”. Uttrycket skulle lika gärna kunna användas av regeringen. Man vill ha olikheter men vill att alla ska samsas och vara överens.

Inte ens händelsen där Taimour Abdulwahab sprängde sig själv i luften i ett misslyckat försök att ta med sig så många svenskar som möjligt in i döden får dessa politiker att hämta andan och tänka efter. Istället försöker man, som Fredrik Reinfeldt, att förklara bort händelsen med de mest urdumma förklaringar. Taimour Abdulwahab sprängde sig själv för att han hatade vår frihet, heter det. Verkligen?

Är det inte snarare så att explosionen aldrig hade ägt rum om Taimour Abdulwahab aldrig hade satt sin fot i Sverige? Är det inte så att Taimour Abdulwahab är ett tydligt bevis på svårigheterna i att locka människor till Sverige genom att tala om vårt land som fritt och mångkulturellt för att sedan förklara för de anlända att friheten gäller dem som ställer upp på liberalismens grundvärderingar och att mångkultur egentligen bara är en omskrivning för ordet mångrasligt?

För egentligen accepteras inte mångkulturen som sådan. Människor är fria att utöva vilka religioner de vill så länge dessa anpassas efter rådande normer i samhället. Det är inte religionsfrihet utan frihet att anpassa sig efter den moderna liberalismens grundteser.

I själva verket fungerar inte detta. Man kan inte öppna dörrarna åt all världens religioner, religionstolkningar och kulturella företeelser och tro att det inte kommer att medföra problem. Det är inte många år sedan som det inte hade medfört några som helst bekymmer, eller ens skriverier, om någon hade ritat en teckning föreställande muslimernas profet som en rondellhund. Men nu har det resulterat i så väl stora och aggressiva demonstrationer, mordhot och mordbrand mot konstnären och en självmordsbombare (han skyllde sitt handlande bland annat på Lars Vilks men sannolikt hade han inte handlat annorlunda om teckningen varit ogjord).

I dag hjälper man muslimer att bygga moskéer. Man propagerar för muslimernas rätt att utöva sin religion. Men man förvånas och förfasas över så kallade homofobiska inslag. Man kritiserar förslag om månggifte, införande av sharialagar, så kallad antisemitism, koranskolor, halalslakt och barnäktenskap. Kort sagt, man säger sig värna etniska minoriteters kultur och religion men avskyr när de etniska minoriteterna hävdar den rätt som makten säger att de ska ha. Resultatet blir ännu fler motsättningar. I de styrandes illusion vill minoriteterna bara ha byggnader dit de kan gå och be liberala böner, de vill kunna köpa speciell mat inför sina högtider (vilket också svenskarna sägs gynnas av då de lär sig äta spännande mat eftersom svensk mat, i den mån den finns, är så fruktansvärt tråkig och äcklig, direkt motbjudande) och de vill kunna ta ledigt för att fira chanukka, ramadan, shem el nessim eller djurdjev-dagen istället för julafton.

Jag vill inte påstå att motsättningarna inte hade uppstått om man inte hade begränsningarna i människors religionsfrihet. Grunden till problemen ligger i den massinvandring som drabbat Sverige under lång tid. Grunden är att dessa problem inte kan lösas med grundlagsändringar eller floskler om ”allas lika värde”, ”acceptans för olikheter”, ”alla är lika”, ”vi gillar olika” och så vidare. Sverige kommer inte att bli ett tryggare land av att man talar om att ge minoriteter större skydd mot diskriminering. Problemen som man i dag försöker lösa har uppstått genom tidigare lösningar. Man ville skydda judar mot förföljelse i Sverige och skapade därför en politik som skulle skydda religiösa minoriteter. Detta gjorde Sverige till ett bra land för muslimer att flytta till och vips så kände sig judarna utsatta för förföljelse av just muslimerna som kunnat komma till Sverige genom lagar som skulle skydda judarna. Man vill ge judar, kristna och muslimer rätt att utöva sin religion och vips så känner sig homosexuella trakasserade och det stiftas lagar för att skydda denna grupp från de andra grupperna som skulle skyddas. Man vill få ut kvinnor på arbetsmarknaden eftersom det anses osunt att själv ta hand om sina barn. Men hur får man ut kvinnor på arbetsmarknaden samtidigt som man har EU:s lagar inskrivna i grundlagen vilket bland annat innebär att Sverige står öppet för alla som vill komma hit och arbeta för lägre löner och konkurrera om arbeten som det redan är ont om?

Om Sverige står ensamma kvar?
Vad händer för övrigt om EU förändras eller splittras? För att ändra grundlagen krävs två riksdagsbeslut som äger rum med ett riksdagsval emellan. Många unioner har gått under väldigt fort. Det är ett historiskt faktum. Ska Sverige då vara med i fyra år till i en union som upplösts och alla andra länder lämnat? Grundlagarna är våra viktigaste lagar som inte får brytas. Hur ska Sverige som enda land vara med i en union som inte finns? Ska det förklaras på samma besynnerliga sätt som Sveriges vägran att erkänna raser, trots omvärldens erkännande av detta biologiska faktum? ”Vi vet att EU finns, det är omvärlden som inte förstått det”. EU har under årens lopp också bytt namn flera gånger. Hur ska ett sådant namnbyte ske i Sverige när grundlagen säger att vi är med i EU?

En annan fundering är varför vänsterpartiet som säger sig vara mot ett svenskt medlemskap i EU röstade för en grundlag som säger att Sverige ska vara med? Hade vänsterpartiets väljare verkligen röstat på partiet om media informerat om partiets svek i denna fråga? Lars Ohly kan tacka sin lyckans fe för att vi har en journalistkår som hellre rapporterar om vilket väder vi kommer att få, eller vilket väder vi har haft, eller vilket väder vi har just nu, än om viktiga förändringar av Sveriges grundlag.

Nej, övergången till 2011 kommer inte att bli ihågkommen för alla raketer som med fart flög upp i luften för att explodera över huvudet på jublande människor. Istället kommer nyårsdagen att för alltid kommas ihåg som den dag då en grundlag som med nyårsraketernas fart bäddade för nya explosioner i Sverige. Inte till människors jubel, men knappast heller till folkets förfäran. Folket har nämligen missat förändringarna. Folket läser Aftonbladet.