Inför årets val rönte det relativt stor massmedial uppmärksamhet att Svenskarnas parti skulle ställa upp. I synnerhet skrevs och talades det mycket om saken i lokal media som täcker områden där Svenskarnas parti ställde upp i kommunval. Dessvärre var väldigt mycket av det som sades direkt felaktigt.
Ett återkommande tema var den första punkten i partiprogrammet: Sverige skall även i framtiden vara svenskt: Endast människor som tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare.
Punkten har föranlett flera journalister att ifrågasätta existensen av en ”svensk gen”. Någon sådan gen existerar givetvis inte och Svenskarnas parti har heller aldrig hävdat att så skulle vara fallet. Det är inte bara en förenklad utan en direkt felaktig beskrivning av Svenskarnas partis ståndpunkt. Trots det har flera journalister gjort frågan central i sin kritik mot partiet och ställt den till genetiker vid olika universitet vilka i sin tur avfärdat existensen av en sådan gen. Ergo så har Svenskarnas parti fel, förklarar journalisterna triumferande.
I viss utsträckning beror attacken på denna halmgubbe troligen på att den absoluta majoriteten av journalister vet väldigt lite om genetik. De journalister som har blivit tillfrågade vet inte ens vad en gen är eller hur gener fungerar. Vid ledande frågor om det exempelvis skulle kunna finns kopplingar mellan gener och proteiner, så förstår de inte varför en sådan koppling skulle finnas då proteiner är någonting som finns i maten medan man inte kan äta gener.
Samtidigt är det uppenbart att många journalister som skriver om Svenskarnas parti inte har någon som helst önskan att förstå eller förmedla vad partiet faktiskt står för, utan drivs tvärtom av en önskan att nedvärdera partiet i allmänhetens ögon. Vad vi hävdar eller varför vi hävdar det blir därför ofta bara problem på vägen, vilket många journalister mer än gärna övervinner genom att vantolka eller helt enkelt hitta på citat och ståndpunkter. När detta påpekas och vi kräver publicering av rättelser eller genmälen så förkastas det i regel. Det är bättre att allmänheten lever med vanföreställningar om Svenskarnas parti än att media förmedlar en mer korrekt bild, för det senare skulle i många fall helt motverka syftet med rapporteringen.
Ett exempel på strategin att överföra diskussionen till en fråga om existensen av ”svenska gener” var ett inslag som P4 Kalmar gjorde den 9 september. I inslaget intervjuades Inger Edfors, en docent i genetik vid Linnéuniversitet, vars forskningsområde i huvudsak är grisar. I inslaget betonas triumferande att Inger Edfors ”slår fast att det inte finns några speciellt svenska gener eller för den delen norska eller danska. Nationalitet är ett konstruerat begrepp säger hon [...] Inger Edfors är nyfiken på hur Svenkarnas parti skulle göra för att välja ut svenska gener, eftersom det är fysikt [sic!] omöjligt att avgöra utifrån DNA
”.
I regel upphör rapporteringen här. En skillnad i samband med inslaget i P4 Kalmar var att reportaget kunde kommenteras på hemsidan, något jag följaktligen gjorde och då påpekade så väl det felaktiga i framställningen av Svenskarnas partis ståndpunkter som en del andra påståenden av Inger Edfors. Det resulterade i ett något raljant svar från Inger Edfors, men då jag återigen förtydligade vad Svenskarnas parti faktiskt står för och hänvisade till den forskning som existerar och bad henne kommentera huruvida hon bedömer att vad vi hävdar är korrekt eller inte i ljuset av detta så försvann hon väldigt snabbt från diskussionen. Ytterligare lyssnare och läsare ställde frågor och kom med kommentarer som jag besvarade i mån av utrymme, då kommentarernas omfattning är begränsad. Varken Inger Edfors eller journalisterna gjorde emellertid något mer väsen av sig.
I oktober togs plötsligt alla kommentarer bort. Intressant nog inte bara alla kommentarer till det aktuella reportaget, utan samtliga kommentarer som jag lagt till någon artikel på Sveriges radios hemsida försvann inom loppet av några timmar, oavsett om de lagts någon dag eller flera månader tidigare.
Det senaste, för mig kända, exemplet på nämnda strategi var i en artikel publicerad i slutat av förra veckan i tidningen TTELA. Ingressen till den aktuella artikeln lyder ”Finns det en gen som kan avgöra om du är svensk? Nej, enligt forskare. Ja, enligt Svenskarnas parti
”.
Svenskarnas partis påstådda ståndpunkt i artikeln baseras på en intervju som journalisten Anna Sofia Dahl gjort med Daniel Höglund. Under intervjun sade Daniel Höglund vid upprepade tillfällen uttryckligen till henne att partiet inte hävdar att det finns någon ”svensk gen” – om någonting så hävdar vi bestämt att det inte finns någon sådan gen. Läs den senaste meningen en gång till och läs sedan ingressen i TTELA ytterligare en gång. Så mycket för journalistisk hederlighet. Det kan i sammanhanget nämnas att TTELA:s redaktion uttryckt att de inte ser att det skulle finnas någon anledning till att rätta uppgifterna, ty vad kan väl anses felaktigt eller missvisande i att tillskriva någon åsikter som denne uttryckligen hävdar sig vara motståndare till?
I artikeln intervjuas även Peter Carlsson, professor i genetik vid Göteborgs universitet, som besegrar den halmgubbe som Anna Sofia Dahl konstruerat. ”Det går inte att definiera något som skulle vara svenskt i gener. Jämför man människor i hela världen så är det en oerhört liten genetisk skillnad eftersom vi är en så nyligen expanderad art
”, säger han bland annat, och i kontrast till återgivandet av vad Daniel Höglund sade så tror jag att han citeras korrekt. Det han säger stämmer nämligen, men är samtidigt i sammanhanget väldigt missvisande.
Låt oss ta och reda ut begreppen och klargöra hur vetenskapen ser ut och vad som är tekniskt möjligt.
Svenskarnas parti eftersträvar ett etniskt homogent samhälle. Det ligger långt bortom ämnet för den här artikeln att i närmare detalj gå in på varför, men det föreligger omfattande bevarandebiologisk, evolutionsteoretisk och empirisk forskning bakom denna strävan samt slutsatsen att etniskt homogena samhällen fungerande bättre för dess invånare enligt de flesta resonabla kriterier. Etnicitet är inte ekvivalent med genetik, men genetisk likhet är en grundläggande komponent inom en välfungerande etnisk grupp. För att förebygga ovidkommande sofisterier så är det mer specifikt fundamentalt att en individ för att kunna anses utgöra en del av den svenska etniska gruppen, eller anses ha potential att göra så, även genetiskt liknar svenskarna.
Med andra ord, vad som är intressant är inte att genetiskt fastställa huruvida en individ är svensk, utan huruvida en individ liknar svenskarna genetisk eller inte. Om en individ inte går att särskilja genetiskt från övriga svenskar så finns det givetvis inga invändningar i genetiskt hänseende mot att betrakta individen som svensk. Det existerar självklart sådana individer som inte formellt är svenskar, och i regel handlar det om människor som tillhör det västerländska genetiska arvet.
Det handlar inte om att svenskar har en viss gen eller genvariant utan om att de har en viss genetisk struktur till följd av sin fylogeni, alltså sin evolutionära historia. Det stämmer som Peter Carlsson säger att människan av allt att döma är en ”nyligen expanderad art”, men efter expansionen så har de olika populationernas separata evolutionära historia givit upphov till betydande genetiska skillnader, inte minst strukturellt. För att förtydliga det senare så innebär det givetvis inte att alla individer inom en population har en identisk genetisk struktur, vi är inte kloner, utan vad som avses är att när den genetiska strukturen, kombinationen av genetiska varianter, analyseras så är det uppenbart från vilken fylogenetisk gren en individ härstammar. I det avseendet är det irrelevant att människan är en ”nyligen expanderad art”. Skillnaderna i dagsläget existerar oavsett hur lång tid det har tagit för dem att uppstå. Mot bakgrund av hur pass stora skillnader som ändå uppstått under denna kort tid så tyder det om någonting på att skillnaderna har varit betydelsefulla.
Det föreligger inga som helst problem att genetiskt avgöra om en individ härstammar från exempelvis populationerna i nordvästra Europa eller någon annan världsdel vid en strukturell analys, om den bara har tillräckligt hög upplösning. Det går att använda genetiska så kallade ancestry-informative markers (AIMs) för att underlätta dylika analyser. Vissa kända DNA-sekvenser är väldigt vanligt förekommande inom vissa populationer men obefintliga eller sällsynta i andra populationer – varför de kallas AIMs – så genom att analysera ett relativt fåtal sådana går det att med väldigt hög säkerhet slå fast någons ursprung. Det behövs emellertid inga sådana förkunskaper för att fastställa från vilken population en individ härstammar. Genom att helt ”fördomsfritt” analysera en individs genetiska struktur och helt enkelt se vilka andra inidivider denne liknar genetiskt oavsett bakgrund, så är det uppenbart att individen är betydligt mer lik andra individer från samma population relativt till andra populationer.
Ras är betydligt mer än hudfärg, denna välkända slentrian till trots. Bilden ovan förställer tre albinos utan pigment, varav en är afrikan, en asiat och en nordvästeuropé. Kan du, avsaknaden av pigment till trots, se vem som härrör från vilken population?
För att exemplifiera detta kan vi ta en närmare titt på väldigt färska data. I september 2010 publicerade The International HapMap 3 Consortium, den grupp som arbetar med den mest omfattande genetiska kartläggningen av det mänskliga genomet, sin senaste rapport, Integrating common and rare genetic variation in diverse human populations, i den högt ansedda tidskriften Nature. I synnerhet supplementet till artikeln är intressant och relevant läsning i sammanhanget. Där står bland annat:
A PCA [principal components analysis] run of CEU [nordvästeuropéer], TSI [italienare från Toscana], YRI [yoruba i Nigeria], JPT [japaner i Tokyo], CHB [hankineser i Beijing], and CHD [kineser i Denver, Colorado] confirms that these six populations have homogeneous continental ancestry and suggests that for many purposes the populations of European ancestry can be grouped together (CEU+TSI), and similarly the populations of East Asian ancestry (JPT+CHB+CHD). [...] An analysis of each population separately (data not shown) indicates that while CEU, TSI, YRI and JPT are very homogeneous, CHB and CHD each show very subtle population structure, consistent with previous findings. However, the deviation from homogeneity is slight (Supplementary Information, 16).
Genetiskt sett är individerna inom dessa populationer alltså väldigt lika varandra. På en mindre detaljerad nivå framgår att de i studien ingående individerna från västra Afrika är genetiskt väldigt lika varandra, individerna från Europa genetiskt väldigt lika varandra, och individerna från Ostasien genetiskt väldigt lika varandra. Däremot är individerna från dessa populationer relativt sett inte lika individer från andra populationer och skulle aldrig misstas för att tillhöra någon av de övriga populationerna. När detaljnivån är ännu djupare framgår också att det finns interna strukturer där alltså exempelvis nordvästeuropéer är genetiskt mer lika andra nordvästeuropéer än vad de liknar italienare från Toscana.
Grafiken är hämtad från The International HapMap 3 Consortiums rapport. Varje symbol motsvarar en individ. Lila symboler motsvarar japaner och kineser, gröna afrikaner (från Nigeria) och organgea européer. Om de genetiska skillnaderna mellan individerna är stor hamnar de långt ifrån varandra. Om skillnaderna är små hamnar de nära varandra. Om det inte hade funnits några väsentliga skillnader mellan individer från olika populationer så hade de hamnat huller om buller om vart annat. Då det finns väsentliga likheter mellan vissa individer så hamnar de i diskreta klungor. Då varje symbol motsvarar en individ så är det relativa avståndet mellan olika individer, både internt till individer inom samma population liksom individer från andra populationer, uppenbart även för de som inte är insatta i PCA och teorin bakom genetiska avstånd.
Om det Inger Edfors och Peter Carlsson åberopades för att påstå angående Svenskarnas parti och svenskarnas genpool vore relevant så skulle vad som illustreras ovan inte vara möjligt att göra. Det skulle inte finnas några skönjbara skillnader mellan olika populationer eller så borde de åtminstone vara kraftigt överlappande. Så ser emellertid inte verkligheten ut. Vid en ordentligt genomförd genetisk analys så skulle aldrig en afrikan eller en asiat misstas för att vara en svensk.
Vid en ännu noggrannare analys är det även uppenbart att populationerna i nordvästra Europa skiljer sig genetiskt från populationerna i södra och östra Europa.
Jag kan heller inte låta bli att dra uppmärksamhet till ytterligare en kommentar från Inger Edfors i intervju med Sveriges radio.
”Dessutom vore en snävare genetisk bas dålig för livskraften i befolkningen säger hon.
- Det blir samma problematik som man brottas med inom vissa delar av hundaveln, med sjukdomar och låg fertilitet”.
Det finns en uppenbar motsägelse i detta resonemang som jag anmärkningsvärt nog aldrig har noterat någon annan påpeka tidigare, trots att detta är ett ofta återkommande resonemang. Å ena sidan hävdas att alla mänskliga raser eller populationer är så genetiskt lika varandra att de knappt kan åtskiljas på något meningsfullt sätt, men å andra sidan hävdas att om vi inte blandas upp med andra raser eller populationer så kommer vi att lida av inavel, vilket inte vore möjligt om de genetiska skillnaderna inte vore väldigt påtagliga och variationen inom populationen väldigt låg, vilket skulle implicera att individerna inom populationen vore genetiskt extremt lika varandra.
Detta är ett fullständigt absurt resonemang och att individer samtidigt driver båda linjerna tyder på att de är ideologiskt motiverade snarare än insatta i ämnet. Det är således väldigt anmärkningsvärt när sakkunniga akademiker kommer med dylika påståenden. Detta blir inte mindre sant mot bakgrund av att det gjorts flera studier av hur det förhåller sig i denna fråga vad gäller människor.
Vad Inger Edfors varnar för är risken med vad som kallas för inavelsdepression. De flesta i Sverige ”vet” att inavel är dåligt, men få förstår varför. Det inträffar ingenting magiskt vid inavel. Det handlar om sannolikhetslära, närmare bestämt att om det förekommer alleler (genvarianter) som relativt sett inverkar negativt på fitness inom en population, så ökar sannolikheten att en individ blir homozygot för en sådan allel, alltså får en kopia av denna allel från både sin mor och far. Å andra sidan förekommer även utavelsdepression. Ju mer genetiskt olika två individer är som får ett barn, desto större är sannolikheten att kombinationer av genetiska varianter – och de flesta fenotyper är polygenetiska – som inverkar positivt på fitness går förlorade. Det finns med andra ord en evolutionär balans mellan sannolikheten att negativa konsekvenser uppstår genom att genetiskt lika individer skaffar avkommor och att genetiskt olika individer skaffar avkommor. Det finns ingen magi som säger att genetiskt lika individer per definition får ”sämre” avkommor och att genetiskt väldigt olika individer får ”bättre” avkommor.
Innan jag berör de studier som gjorts med avseende på människor så bör ytterligare en aspekt nämnas som illustrerar det fullständigt absurda i det argument som Inger Edfors framför och alla som framför med henne. Under den absoluta merparten av den mänskliga historien så har det totala antalet människor i hela världen varit betydligt lägre än vad antalet svenskar är i dag. Risken för inavelsdepression har således varit betydligt mer överhängande över hela mänskligheten under hundratusentals år relativt till vad den är för svenskarna i dag, men det har ändå aldrig varig något problem för mänskligheten, så vad Inger Edfors och hennes gelikar varnar för är i praktiken fullständigt nonsens.
Dessutom har det som tidigare nämnts utförts studier angående hur det förhåller sig med människor vad gäller genetisk likhet. Empiriska studier av människor i Europa visar att bäst fitness uppnås i etniskt homogena områden där föräldrarna är så nära besläktade som fyrmänningar (bryllingar) eller femmänningar (pysslingar). Empiriska studier från andra områden, inte minst av Srdjan Denic och hans kollegor, har visat att det i många populationer är fördelaktigt om individerna är närmare besläktade än så. Kusiner får ofta fler barn relativt till antalet barn inom andra förhållanden, men problemet med inavelsdepression uppenbarar sig oftare i sådana avkommor, varför fitness ändå är lägre relativt till antalet barnbarn som alstras till följd av sådana förhållanden. I södra Asien uppnås ändå bäst fitness när föräldrarna är kusinbarn (sysslingar eller tremänningar) till varandra, enligt en ledande hypotes till följd av att sannolikheten då ökar för förekomsten av genvarianter som i kombination mest effektivt motverkar vanliga angrepp från virus och bakterier inom dessa geografiska områden, samtidigt som denna fördel överväger risken för att inavelsdepression skall inverka. Det empiriska materialet tyder med andra ord på att det är positivt om en population är etniskt och genetiskt homogen.
Det var i samband med när jag hänvisade till bland annat dessa studier, utöver att påpeka vad Svenskarnas parti faktiskt hävdade om genetiska skillnader mellan olika populationer, som Inger Edfors valde att lämna debatten.
Avslutningsvis tänker jag lyfta fram ytterligare en kommentar av Peter Carlsson och redogöra för aktuell forskning för att illustrera vilka absurditeter och ovidkommande omständigheter som framhävs av media, och, vilket känns sorgset att säga, andra genetiker som borde veta bättre.
”Peter Carlsson påpekar också att även medlemmarna i svenskarnas parti skulle sorteras bort i ett sådant test
– Det räcker att tänka på vår historia och då förstår man att det inte kan finnas några ursvenskar, säger han”.
Detta är ett väldigt märkligt och otydligt, för att inte säga obegripligt, påstående. För att vara helt uppriktig så förstår jag inte över huvud taget vad Peter Carlsson kan tänkas försöka säga här som har någon som helst relevans i sammanhanget. Låt mig förtydliga detta med ett exempel som däremot har relevans och kan illustrera flera poänger som jag har försökt lyfta fram i denna artikel utan att bli allt för teknisk, vilket jag fruktar att jag redan har varit.
Under neolitikum, eller den yngre stenåldern, för 6000 år sedan uppträdde den så kallade trattbägarkulturen i de södra delarna av vad som i dag utgör staten Sverige. Trattbägarkulturen anses allmänt vara den första jordbrukskulturen i Norden. Omkring 1000 år senare uppträdde den gropkeramiska kulturen i Skandinavien. De båda kulturerna kom att leva sida vid sida, samtidigt som trattbägarkulturen med tiden övergick till den så kallade stridsyxekulturen. Vilken relevans dessa kulturer haft för dagens svenskar är någonting som arkeologer har tvistat om under flera decennier.
De senaste åren har emellertid flera genetiska studier utförts vid bland annat Uppsala universitet där DNA av individer från de olika kulturerna har analyserats. Av dessa studier framkommer att dagens svenskar härrör från trattbägarkulturen och sedermera stridsyxekulturen, medan ingenting tyder på ett genetiskt släktskap med den gropkeramiska kulturen. Av allt att döma genomförde proto-svenskarna till slut en etnisk rensning av den gropkeramiska kulturen utan att beblanda sig med den, trots att de levt sida vid sida i närmare 1 000 år. DNA-studierna tyder på att individerna från den gropkeramiska kulturen genetiskt står närmast dagens letter och litauer och inte har haft någon nämnvärd genetisk inverkan på dagens svenskar.
Vi kan nå flera relevanta insikter tack vare dessa studier. Vi har för det första inga som helst problem med att särskilja balter från svenskar, vilket jag hoppas att de flesta förstår innebär att vi inte heller har några som helst problem med att särskilja svenskar från exempelvis individer från Sydeuropa eller Mellanöstern, för att inte tala om Afrika.
Det finns vidare tydliga genetiska samband mellan populationer som levde i Skandinavien för över 6 000 år sedan och dagens svenskar, vilket understryker det besynnerliga i Peter Carlssons påstående att ”det inte kan finnas några ursvenskar”. Vi och våra förfäder har bevisligen funnits här i tusentals år utan någon större genetisk påverkan utifrån, så vad av relevans avses egentligen med ett sådant påstående?
Den kanske mest relevanta insikten är emellertid att om de senaste decenniernas invandringspolitik tillåts fortgå så kommer genetiker om några tusen år inte kunna göra samma iakttagelse. De kommer inte att kunna analysera DNA från dagens svenskar och dra slutsatsen att de individer som lever i Skandinavien då har något som helst relevant släktskap med de svenskar som lever i dag. Möjligen, troligen, skulle de kunna finna vissa genetiska spår av att det en gång i tiden levde ett helt annat folk i Norden. Dock, när de väl gör så, om ingenting drastiskt görs, så kommer det svenska folkets saga, och verklighet, att för alltid vara all.
