Kommentar till Sverigedemokraternas våldtäktsrapport

Löpsedel

Den 24 augusti släppte Svenskarnas parti de preliminära resultaten för en kommande delstudie om våldtäktsbrottsligheten i Sverige under 2008. Efterföljande dag släppte Sverigedemokraterna en rapport om våldtäktsbrottsligheten under 2009. Den senare rapporten fick betydligt mer massmedial uppmärksamhet, och kritik.

Eftersom likheten i valet av ämne är så påfallande och då även vi samlat in material för år 2009 så tycks det lämpligt att vi kommenterar Sverigedemokraternas rapport och inte minst den i massmedia framförda kritiken mot dess utformning och resultat.

Kritiken har i stor utsträckning baserats på uttalanden i media av Klara Hradilova Selin och Jerzy Sarnecki, utredare vid Brottsförebyggande rådet respektive professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet. Denna kritik har i sin tur av vissa avfärdats som missvisande, ideologiskt motiverad och slentrianmässigt politiskt korrekt. De som avfärdat kritiken har emellertid sällan formulerat den med särskilt väl underbyggda resonemang.

Det finns emellertid flera skäl till att ifrågasätta giltigheten i uttalandena från Klara Hradilova Selin och Jerzy Sarnecki.

Kriminologerna Anthony Walsh och Lee Ellis (2004) har kallat ideologi för kriminologins akilleshäl. Anledningen är att de i en studie av sina kollegor fann att kriminologers ideologiska föreställningar i väldigt stor utsträckning är avgörande för vilka teorier och resultat de ställer sig bakom, inte så mycket bevisen i sig. Anthony Walsh har senare kommenterat att resultaten tyder på att kriminologin är en av de ideologiskt mest belastade akademiska disciplinerna.

Inte desto mindre så måste den kritik som framförts mot Sverigedemokraternas rapport bemötas på sina egna premisser. Det går lika lite att avfärda kritiken mot rapporten med att kritikerna har en ideologisk agenda som det går att avfärda dess resultat med att Sverigedemokraterna är ”rasister”. Antingen är kritiken mer eller mindre rättfärdigad, eller så är den det inte, oavsett vem som framför den. På motsvarande sätt så är resultaten i Sverigedemokraternas rapport antingen mer eller mindre korrekta, eller så är de inte det.

Möjligen kan ideologiska föreställningar säga någonting om motiven till eventuella felaktiga eller missvisande påståenden, men ad hominem-argument säger ingenting om riktigheten i sakfrågorna.

En kritik som framförts av så väl Klara Hradilova Selin som Jerzy Sarnecki är att Sverigedemokraternas rapport ”endast” baserades på 114 av 253 personer som lagfördes för våldtäkt under 2009.

Det är en väldigt märklig invändning. Ett stickprov som innefattar 114 individer i en population om 253 innehåller i regel en väldigt god statistisk styrka. Den huvudsakliga invändning som skulle kunna framföras vore att urvalet av någon anledning inte kan anses vara representativ. Det är emellertid inte så kritiken har framförts och det finns heller ingenting som tyder på att Sverigedemokraterna gjort sig skyldiga till något urvalsfel.

Partiledaren Jimmie Åkesson har i ett pressmeddelande kommenterat att ”bara” 114 dömda individer ingick i studien på följande sätt:

Den främsta anledningen till att BRÅ hänvisat till ett större antal domar än vad som återfinns i vår rapport är sannolikt att de också inkluderat våldtäkt mot barn, vilket vi inte gjort eftersom vi ansåg det vara en brottskategori som skiljer sig från våldtäkt mot vuxna och därför kräver en egen analys.

Den invändningen stämmer emellertid inte. BRÅ baserar talet 253 på 227 fall av våldtäkt och 26 fall av grov våldtäkt. Därutöver lagfördes under förra året 130 individer för våldtäkt mot barn och 27 individer för grov våldtäkt mot barn. Däremot så inkluderar talet 253 även försök, förberedelse, stämpling, medhjälp, anstiftan, underlåtelse att avslöja och underlåtelse att hindra nämnda brott.

Jimmie Åkesson förklarar vidare att ”Det finns dock sannolikt ett antal våldtäktsdomar som gömts bakom andra brottsrubriceringar med högre straffvärde och som BRÅ med sina resurser har lyckats få fram”.

Han vill således förklara det lägre antal domar som ingår i Sverigedemokraternas rapport med bristande resurser. Vi har dock med ännu mindre resurser än Sverigedemokraterna i samband med vår insamling av våldtäktsdomar år 2009 fått ihop mer än dubbelt så många fällande domar. Det materialet inkluderar drygt 70 fler individer som lagförts för grov våldtäkt eller ”vanlig” våldtäkt jämfört med Sverigedemokraternas 114 individer. Detta alltså utöver domar som berör exempelvis försök till våldtäkt eller medhjälp till våldtäkt. Den absoluta majoriteten av dessa domar har inte gömts bakom andra brottsrubriceringar. En snabb genomgång av materialet tyder på att så skulle kunna vara fallet i samband med tre domar.

I vilket fall så har inte minst Klara Hradilova Selin onekligen uttryckt sig vilseledande när hon hänvisat till att 253 individer lagförts för våldtäkt år 2009 då det antalet avser även individer lagförda för bland annat försök eller medhjälp till nämnda brott, något Sverigedemokraterna uttryckligen inte analyserade i sin rapport. Detta förhållande har knappast varit uppenbart för mediakonsumenter.

Med risk för att föregripa den fullständiga analys av vårt mer omfattande material från år 2009 som ännu inte är klar så tyder därutöver en första genomgång att Sverigedemokraterna om någonting i sin rapport har underskattat andelen första och andra generationens invandrare bland de lagförda. Av de som lagförts för grov våldtäkt, våldtäkt och försök eller medhjälp därtill utgör invandrare drygt två tredjedelar. Ingenting tyder med andra ord på att Sverigedemokraterna selekterat domar för att framställa invandrare som mer benägna att lagföras för våldtäkt. Tvärtom tycks deras resultat stämma väl överens med en analys av det fullständiga materialet, trots att det ”bara” utgick från 114 lagförda individer.

En annan kritik som framförts av Klara Hradilova Selin och Jerzy Sarnecki är att det utifrån andelen lagförda från olika etniska grupper inte går att säga hur stor andelen av samtliga faktiska förövare dessa utgör. Under 2009 anmäldes 5 937 fall av våldtäkt, inklusive grov, brott mot barn och försök eller medhjälp därtill. Av de anmälda brotten avsåg 1 958 fall brott mot barn under 15 år. Därtill anses mörkertalet vara stort. Enligt BRÅ:s Nationella trygghetsundersökning (BRÅ 2008a) polisanmäls endast 10-20 procent av alla sexualbrott. För våldtäktsbrott är andelen något högre då en dryg fjärdedel av alla brott anmäls, vilket innebär att det begicks uppskattningsvis drygt 21 000 våldtäktsbrott under 2009. Om vi ponerar att mörkertalet är lika stort vid brott mot individer över respektive under 15 år så innebär det att drygt 14 000 våldtäktsbrott begicks mot individer 15 år eller äldre.

253 av 14 000 motsvarar knappt 2 procent av det totala antalet brott.

Givetvis går det inte att utifrån andelen lagförda individer från olika etniska grupper dra slutsatsen att den exakt motsvarar andelen förövare i stort. Det innebär emellertid inte att det utifrån statistiken är omöjligt att få en bild som motsvarar verkligheten.

BRÅ har i ett brev som skickats ut efter publiceringen av Sverigedemokraternas rapport bland annat hävdat följande:

I Brå:s senaste studie från år 2005 var överrepresentationen, mätt utifrån misstankar om fullbordad eller försök till våldtäkt, under ett antal år i storleksordningen 5 gånger jämfört med dem som var födda i Sverige med svenska föräldrar, medan överrepresentationen var lägre för många andra typer av brott. Till bilden hör att det endast handlar om cirka 0,22 procent av den invandrade befolkningen som misstänkts för våldtäkt. Följaktligen hade 99,78 procent av invandrarna inte misstänkts för våldtäkt. För de inrikes födda med svenska föräldrar var motsvarande nivå 99,96 procent. Det faktum att det rent statistiskt är så ovanligt förekommande med våldtäktsmisstankar i de båda populationerna och att flertalet infödda och invandrade inte misstänkts för brott gör att invandrarskap inte får ett särskilt högt förklaringsvärde (andel av variationen i brottsligheten som kan förklaras av faktorn invandrarskap), även om överrepresentationen för en statistisk lekman kan framstå som hög.

Detta är återigen ett märkligt påstående från BRÅ. Av det förda resonemanget skulle det exempelvis analogt innebära att alkoholkonsumtion inte kan anses ha något särskilt högt förklaringsvärde vid våldtäktsbrott. De flesta som dricker alkohol misstänks inte för våldtäkt och vid en stor andel av våldtäkterna så är alkohol inte inblandat (men hur kan vi, eller BRÅ, veta det? Statistik är ju irrelevant när mörkertalet är så stort…). Trots det har BRÅ försökt förklara den förmodade faktiska ökningen av våldtäkter med just en ökad alkoholkonsumtion (se exempelvis BRÅ 2008b).

Uttalandet tar heller inte hänsyn till att det är en väldigt stor variation mellan olika grupper av invandrare. I vår studie framkom att andelen lagförda inom flera etniska grupper var mer än tio gånger högre än andelen svenskar. Denna variation och de underliggande mönstren går helt förlorade genom den generalisering BRÅ gör av gruppen invandrare. Om vi ponerar att andelen lagförda motsvarar andelen verkliga förövare så innebär det att några procent av männen inom vissa etniska grupper gjort sig skyldiga till våldtäktsbrott.

Den huvudsakliga invändningen mot att andelen lagförda från olika etniska grupper skulle vara representativt för hur det ser ut i stort är annars att invandrare diskrimineras vid landets domstolar och att de därför kan antas vara överrepresenterade bland de lagförda.

De senaste åren har kriminologer hänvisat till professor Christian Diesens antologi Lika inför lagen från 2005 för att belägga nämnda förhållande. I en artikel på DN-debatt sammanfattade han de resultat som framkommer i antologin så här:

Erfarenheten säger att det är lättare att sätta dit en invandrare och i en situation med begränsade resurser satsar man på de fall som har bäst odds att nå domstolen. Särskilt när det gäller ord-mot-ordsituationer (som förekommer exempelvis vid våldtäkt, misshandel och olaga hot) har en invandrare från ett land utanför Västeuropa svårt att hävda sin trovärdighet mot en svensk.

Till följd av polisens (och åklagarnas) prioriteringar är invandrarnas andel av de åtalade brotten ännu högre än för de anmälda. För vardagsbrott som snatteri och olaga hot, men även för våldsbrott och sexualbrott, är överrepresentationen markant (och tydlig även i jämförelse med svenskar med samma socioekonomiska tillhörighet). I Stockholms tingsrätt är exempelvis cirka 45 procent av de åtalade av utländsk härkomst. En tillkommande förklaring till den förhöjda åtalsandelen är att färre ärenden kan avslutas genom strafföreläggande (vilket alltså tyder på att personer av utländsk härkomst är mindre benägna än svenskar att erkänna brott).

Vid domstolsprövningen kan man på marginalen se en viss tendens till att domstolarna i högre grad fäller personer av utländskt ursprung än svenskar i gemen, men där skiljer sig inte invandrarna från svenskar med underklassbakgrund och tendensen varierar i styrka mellan olika brottstyper och domstolar.

Christian Diesen avslutar sin artikel med följande reflektioner:

Självfallet innebär denna prioritering att många oskyldiga invandrare blir föremål för polisens intresse och det går att hitta tydliga exempel på att vissa invandrargrupper, exempelvis västafrikaner, utsätts för ett diskriminerande polisintresse. Därav kan man dock inte samtidigt dra slutsatsen att det sitter en mängd oskyldiga invandrare i våra fängelser. Snarare talar den starka restriktiviteten med åtal, det vill säga den generellt alltför höga nedläggningsfrekvensen när det gäller brottsutredningar, för att de fall som tas till domstol också bygger på en mycket stark bevisning. Detta betyder i så fall att den huvudsakliga följden av polisens särskilda intresse för invandrares brottslighet inte är att fel personer misstänks och fängslas utan att motsvarande svenska förövare av brott kommer undan. Eller kommer undan lindrigare [...]

Det är signifikant för den svenska situationen att vi i det närmaste, till skillnad från de flesta andra länder, saknar forskning om invandrares brottslighet och att man utelämnar etniska variabler i den offentliga statistiken. Syftet med denna politiska korrekthet kan vara vällovlig och bygga på omsorg om de etniska minoriteterna; om vi talar om hur många brottsutredningar som riktas mot invandrare får de främlingsfientliga vatten på sin kvarn …

Men då döljer man antingen att polisen är fokuserad på att jaga invandrare (och låter svenska brottslingar komma undan) eller att vissa befolkningsgrupper av utländskt ursprung faktiskt begår fler brott än motsvarande svenska befolkningskategori och att integreringspolitiken misslyckats.

Det kan mycket väl stämma att invandrare diskrimineras inom rättsväsendet. Frågan är bara i hur stor utsträckning det påverkar statistiken? Christian Diesen själv ser endast vissa tendenser och BRÅ har exempelvis tidigare konstaterat att ”Utifrån tillgänglig kunskap är Brå:s bedömning att det finns en selektion [d.v.s. diskriminering], men att den ändå förklarar en mindre del av de skillnader som kan finnas mellan olika etniska grupper när det gäller registrerad brottslighet” (BRÅ 2005, 23).

Påståendet om diskriminering förklarar heller inte varför det är så påfallande skillnader mellan olika etniska grupper eller orsaken till skillnaderna mellan olika etniska grupper vid olika brottstyper. Vi har vid vår genomgång av materialet analyserat samtliga mål där åtal väckts för våldtäktsbrott. Även om vi inte, åtminstone inte ännu, gjort någon statistisk genomgång av de domar där åtal ogillades, så fanns det definitivt ingen påfallande skillnad som skulle tyda på att svenskar frias oftare än individer från andra etniska grupper. Påståenden om diskriminering utgör, om alls, endast en marginell förklaring till den höga andelen lagförda från vissa etniska grupper.

Jerzy Sarnecki har i debatten hävdat att Sverigedemokraterna ”citerar allt som stödjer deras tes och ingenting som motsäger den”, någonting han själv uppenbarligen gjort sig skyldig till i den aktuella debatten. Flera studier motsäger nämligen hans resonemang, vilket han knappast ägnat någon nitälskan åt att informera allmänheten om.

En genomgång av 41 151 rättsfall i USA visade exempelvis att minoriteter behandlas hårdare än vita vid brotten misshandel, rån och mord, men att de behandlades mildare än vita vid sexualbrott (Maxwell et al 2003). En annan studie som analyserat 335 519 arresteringar visar att det för flera brottstyper är vanligare att vita arresteras än att svarta arresteras när förövarens ras är känd, men att det inte finns någon signifikant skillnad vid sexualbrott (D’Alessio och Stolzenberg 2003).

Det finns också en rad studier som påvisar skillnader mellan hur olika etniska grupper ser på våldtäkt. Vi gör en närmare genomgång av denna litteratur i vår rapport, men det tydliga mönstret är att vita tillskriver offret mindre skuld och har en strängare syn på vad som utgör en våldtäkt relativt till andra folkgrupper.

För att illustrera hur synen på våldtäkt är bland vissa andra grupper så gjorde exempelvis hjälporganisationen CIET en rad studier bland svarta i Sydafrika där de bland annat undersökt deras inställning till våldtäkter. I en sammanställning av resultaten från dessa studier konstaterar de att drygt en fjärdedel av männen svarade att kvinnor egentligen menar ”ja” när de säger ”nej” till sex. 20 procent berättade att de haft sex med en kvinna mot hennes vilja och 4 procent svarade att de tyckte om att begå gruppvåldtäkter. De fann inga attitydskillnader mellan olika socioekonomiska grupper.

År 2000 intervjuade CIET 16 338 svarta ungdomar i Sydafrika. De manliga ungdomarna gav bland annat uttryck för följande inställning till kvinnor och våldtäkter:

• 25 procent var av åsikten att kvinnor alltid menar ”ja” när de säger ”nej” till sex
• 24 procent hävdade att kvinnor alltid eller ofta ”ber om det” när de blir våldtagna
• 32 procent menade att det inte kan anses vara en våldtäkt då man tvingar någon man känner till sex
• 25 procent av de som fyllt 18 år hade tvingat någon till sex

Det finns inga skäl att tro att alla individer från exempelvis nämnda grupp radikalt kommer att ändra sitt synsätt på kvinnor och våldtäkter så snart de invandrat till Sverige. Tvärtom finns det skäl att tro att dylika invandrargrupper, oavsett deras socioekonomiska status, kommer vara överrepresenterade vid våldtäktsbrott. Det åligger dem som hävdar att våldtäktsbrottsligheten helt kan reduceras till socioekonomiska faktorer att förklara hur en sådan radikal och i det närmaste magisk åsiktsförändring skulle kunna äga rum.

Ytterligare en aspekt som inverkar är att flera studier visar att kvinnor från etniska minoriteter anmäler våldtäkter i lägre utsträckning än bland andra svenska kvinnor. Det tyder på att det troligen finns en underrepresentation av anmälda män från samma grupper. Hjelm (2006) menar att invandrarkvinnor som utsätts för våld i nära relationer, däribland våldtäkter, utgör de mest utsatta brottsoffren i Sverige. I stället för att vissa invandrargrupper skulle vara överrepresenterade, så kan det tvärtom mycket väl vara som så att de är underrepresenterade.

Diskriminering av invandrare, i den mån den alls existerar i samband med våldtäktsbrott, påverkar statistiken endast marginellt. Därtill är etniska minoriteter troligen underrepresenterade bland de som anmäls bland annat till följd av att invandrarkvinnor som lever med män som begår sexuella övergrepp mot dem tenderar att anmäla i lägre utsträckning än svenska kvinnor.

Detta i kombination med att de studier som gjorts (exempelvis BRÅ 1996; BRÅ 2005; Hjelm 2006; Ekedahl och Höglund 2010) konstant visat att invandrare är kraftigt överrepresenterade, och rent av utgör en stadigt ökande andel, bland de som misstänks eller lagförs för våldtäktsbrott tyder på att så också verkligen är fallet.

Referenser:

• Brottsförebyggande rådet, Brå (1996). Invandrare och invandrares barns brottslighet. Rapport 1996:2. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
• Brottsförebyggande rådet, Brå (2005). Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet. Rapport 2005:17. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
• Brottsförebyggande rådet, Brå (2008a). Nationella trygghetsundersökningen 2007. Rapport 2008:3. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
• Brottsförebyggande rådet, Brå (2008b). Våldtäkt mot personer 15 år och äldre. Utvecklingen under åren 1995 och 2006. Rapport 2008:13. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.
• D’Alessio, S. och L. Stolzenberg (2003). Race and the probability of arrest. Social Forces, 81:1381-1397.
• Ekedahl, M. och D. Höglund (2010). SvP-rapport avslöjar: Majoriteten av våldtäkterna begås av invandrare. http://www.realisten.se/2010/08/24/majoriteten_av_valdtakterna_begas_av_invandrare/
• Hjelm Ann-Christine (2006). Är kulturgenererad grov brottslighet myt eller verklighet? Karlstad University Press
• LaFree, G (1996). Race and crime trends in the United States, 1946-1990. I D. Hawkins (red.) Ethnicity, race, and crim: Perspectives across time and space, sid 169-193. Albany, NY: State University of New York Press.
• Maxwell C., A. Robinson och L. Post (2003). The impact of race on the adjudication of sexual assault and other violent crimes. Journal of Criminal Justice. Volume 31, Issue 6, November-December 2003, Pages 523-538.
• Walsh A. och L. Ellis (2004). Ideology: Criminology’s Achilles heel? Quarterly
  Journal of Ideology, 27:1-25.