Folkpartiet fläskar på för tredje valet i rad

Sverige I ett utspel i dag säger Folkpartiets partiledare Jan Björklund att han vill ändra högskolelagen och skollagen så att rektorer kan förbjuda elever och lärare att ha heltäckande slöja.

Ungefär så här tänker sig Jan Björklund sitt lagförslag. Vilket som är att föredra är upp till betraktaren. (Foto: Kristian Pohl)

Det finns en stor invandringskritisk opinion i Sverige. Den tysta massan kommer sällan till tals i media och de offentliga personer som råkar uttala sig invandringskritiskt tvingas snabbt att be om ursäkt eller förpassas snabbt från offentlighetens ljus till de bortglömdas skara. Idrottsstjärnor hotas med indragna sponsorer, politiker petas från sina uppdrag och skådespelare hindras från nya jobb om de inte snabbt ber om ursäkt.

Men opinionen kan rösta. Anonymt. Politikerna har olika sätt att möta denna opinion. Länge var alla partier rörande överens om att politiken som fördes var bra. Det enda man tävlade i var vem som kunde överträffa de andra i nya idéer om integrationsåtgärder, ökat stöd till invandrarföreningar eller kamp mot rasismen. Väljarna fick därför helst strunta i invandringsfrågan när de skulle gå och rösta och tänka på kortsiktiga plånboksfrågor istället för vilket land de ville överlämna till sina barn och barnbarn.

Det sägs att ingen revolution äger rum så länge som folket får mat på bordet. Det får svenskarna genom arbete eller socialbidrag, bostadsbidrag, barnbidrag och andra bidrag. Utöver mat förses folket med förströelse. Kapitalismen fungerar så länge människor handlar och därför förses folket hela tiden med nya produkter som man måste ha. Ingen unge vill spela tv-spel på en konsol som kom för två år sedan. Ingen tonåring kan svara i telefon offentligt om telefonen kom förra året. Ingen medelklassarbetare kan komma tillbaka efter semestern och inte berätta om Thailandsresan.

För att ha råd med allt det senaste jobbar folket så mycket det går. De blir en nyttig länk i produktionen av de varor som måste produceras. Allt för att det kapitalistiska systemet ska gå runt. Men det är inte bara kapitalismen som gynnas. Människor som sliter från morgon till kväll, jobbar över, tar helgpass och så vidare för att kunna betala alla onyttiga prylar och dessutom betala av på lån på hus eller lägenhet, bil och båt orkar inte lägga allt för mycket tid på att fundera över andra frågor än rena plånboksfrågor. Istället för att lägga tid och tankekraft på vilket samhälle barnen ska växa upp i så tänker man att barnens framtid blir bra bara man kan ge dem ett materiellt välstånd.

Men det finns något som inte kan köpas för pengar och som politikerna inte kan ge folket så länge politiken mal på som den gör och det är trygghet. Visst kan man köpa en villa i ett lite finare område och bygga en mur runt tomten men så snart man har murat in sig så påminns man om varför man har murat in sig. Man kan välja att bo i ett svenskt område men rätt vad det är börjar området förändras. Det börjar med att stadens gettoområden växer sig närmare inpå och plötsligt flyttar några in i området som sedan snabbt förändras. Alla som bott i ett område som förvandlats till ett invandrartätt kvarter vet hur snabbt det går när det väl börjar. Tryggheten kan inte köpas för pengar. Barnen måste gå i skolan och där satsar politikerna på integration och mångkulturella satsningar. Man måste åka och handla, gå på banken, idrotta eller på annat sätt röra sig utanför hemmet. Den otrygghet som invandringens fört med sig kan ingen slippa undan.

Därmed har fler svenskar börjat leta efter alternativ. Man har börjat inse att landets populationssammansättning har större betydelse än plånboksfrågor. Äldre svenskar känner inte längre igen sig i städerna. Svenska småbutiker har tvingats bort och ersatts av invandrarägda krogar, pizzerior och kebabhak. Där man förr kunde hitta hantverkare finner man nu skumma lumpbodar där ägaren står och smilar och säger ”kompis” när han försöker kränga det uppenbara stöldgodset. Här och var står högljudda gäng från Afrika och Mellanöstern. Då och då ofredas folk som går förbi med kommentarer. De äldre upplever att den hänsyn som de förr kände är ett minne blott. Alla ser till sitt eget och går fort förbi som om de hade skygglappar när de enda som har samhörighet, nämnda gäng, trakasserar stadsflanörer.

Yngre har visserligen aldrig upplevt något annat men de tycker inte om att oroa sig när de ser gängen. Flera har rånats tidigare och alla vet att risken finns att bli nästa offer. I somliga området väljer blonda flickor att färga håret svart för att inte bli lika utsatta.

Folket vill ha förändring så mycket att de är beredda att strunta i de vanliga ideologiska frågor som de tycker är viktiga för att få ett invandringsstopp. Fler och fler har därför börjat snegla mot Sverigedemokraterna, ett parti som av media framställs som det folket vill ha men som i själva verket inte vill stoppa invandringen, inte utvisa alla främlingar och i praktiken vill ha ungefär samma politik som förs i dag, bara med något färre nya invandrare.

Även de etablerade politikerna ser detta och vill ha rösterna. Alla bryr sig inte. Miljöpartiet är ett exempel på ett parti som känner till de invandringskritiska strömningarna men helt väljer sin egen väg och snarare talar ännu högre och vikten av mångkultur, integration och invandring när kritiken växer ute i stugorna.

Andra försöker fånga upp väljarna. Flera socialdemokrater i hårt invandringsdrabbade städer har börjat tala om tillfälligt stopp. Exempelvis har Anders Lago i Södertälje nyligen begärt ett möte med regeringen för att diskutera flyktingstopp till kommunen. Liknande tankar har framförts av Ilmar Reepalu i Malmö. Även moderaterna i Malmö talar nu om stopp på flyktingmottagningen, i vart fall tillfälligt.

Det är besynnerligt att invandringen som ofta sägs vara så fantastiskt bra för Sverige plötsligt har förvandlats till ett problem på de orter som tagit emot flest. Om invandringen var en sådan resurs borde ju kommuner som Södertälje och Malmö vara de mest framstående i landet. Istället brottas de med mängder av problem som invandringen de facto fört med sig: Ekonomiska bekymmer, grov organiserad brottslighet och rotlöshet för att nämna tre exempel.

Även Folkpartiet vet hur man i valtider börjar lägga fram förslag som kan attrahera den invandringskritiska opinionen. Redan 2002 la Folkpartiets ordförande Lars Leijonborg fram ett förslag om obligatoriska språktest för invandrare. Tanken var att alla invandrare för att få svenskt medborgarskap skulle göra ett språktest. Det skulle fungera som en morot för dem att studera och lära sig det svenska språket. I dag finns det många svenska medborgare som inte kan många ord på svenska men inte heller behöver det eftersom de bor i områden där deras egen språkgrupp dominerar och klarar sig med sitt hemspråk i affärer, vårdcentraler och så vidare. Folkpartiets tanke var således att verka för bättre integration men samtidigt visste de naturligtvis att förslaget av media skulle tolkas som främlingsfientligt. Tidningarna skulle klaga över hur man kunde vara så elak att man ville tvinga människor som vill bo i Sverige att tala svenska. Det skulle bara skapa ökat utanförskap, menade somliga debattörer. Kuppen gick hem och Folkpartiet vann en hel del på förslaget om språktest. Snart visade det sig dock att förslaget bara var en tanke som man hade bollat med och inte alls något vallöfte eller krav.

Kort före valet 2006 hade man dock bollat klart och ur lådan plockades åter kravet på språktest fram. Folkpartiets Mauricio Rojas la fram en idé om ökat ekonomiskt stöd till dem som studerar Svenska för invandrare och där nämndes också språkkravet. Media la naturligtvis fokus på språkkravet istället för det faktum att den stora delen av förslaget gick ut på att ekonomiska resurser skulle omfördelas från svenskarna till invandrare.

Det hade blivit fånigt av Folkpartiet att en tredje gång ta fram språktestet. Efter två val kanske väljarna har lärt sig att språktesten bara var något som man talade om före valet, inte efter. Därför har Jan Björklund nu letat fram ett annat förslag. I Europa har förbud mot burka på offentlig plats vållat många strider. I Frankrike sa regeringen i maj ja till ett förbud mot burka och niqab på offentliga platser. Tidigare har Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt gjort klart att han inte vill se något burkaförbud i Sverige.

Men hans regeringskollega Jan Björklund kan nu alltså tänka sig, lämpligt kort före valet, ett förbud mot heltäckande slöja i klassrummen.

– Undervisning är kommunikation, det är att kunna se varandra i ögonen och ansiktet och kunna kommunicera med varandra. Där menar jag att det är extremt olämpligt att tillåta klädsel som täcker ansiktet, säger Jan Björklund till Ekot.

Kritiker kommer att hävda att förslaget är rasistiskt och främlingsfientligt och att ett sådant förbud kommer att tvinga kvinnor som vill använda burka att sluta skolan. Därmed kommer man så utanförskap istället för att verka för integration. De som förespråkar förbudet kommer att mena att förbudet kommer att öka integrationen eftersom att burkan är ett kvinnoförtryckande plagg och ett förbud kommer att visa att samhället inte accepterar kvinnoförtryck. I Sverige är alla lika mycket värda.

De som menar att burkaförbudet borde vara en ickefråga eftersom att det i Sverige inte borde bo människor som vill bära burka kommer inte att släppas fram i debatten. Det svenska folket har då att välja mellan dem som vill se ett burkaförbud för att det är bra för integrationen eller de som inte vill ha ett burkaförbud för att det är bra för integrationen.

På valnatten vet vi om väljarna än en gång fick på Folkpartiets flirtande med invandringskritikerna eller om de slutligen sett igenom partiets falska kritik. Sannolikt väljer många svenskar istället ett annat parti med ungefär samma retorik, dvs tal om integration och assimilation när de egentliga problemen inte är bristen på integration utan att folket påtvingats integrationen.

För det som svenskarna drömmer om är inte ett Sverige där svenskar och invandrare lever sida vid sida – de drömmer om ett svenskt Sverige. I höst kan man lägga sin röst på Svenskarnas parti (SvP) för drömmen om ett tryggt svenskt Sverige. Det kommer jag göra eftersom jag inte låter mig luras av kortsiktiga vallöften. För mig är framtiden viktigast. Därför kan jag inte rösta på ett parti som bara lovar saker fram till valdagen och sedan har glömt löftena.

Jag har identifierat problemen. Därför kan jag inte heller rösta på ett parti som vill ha integration eller assimilation.

•