Det vita fältet
Recensioner
Det vita fältet
2007 släpptes boken Brunt! Med underrubriken ”Nationalistisk & nazistisk mobilisering i vår närmaste omvärld under efterkrigstiden”. Boken gavs ut av vänsterförlaget Atlas. Den ganska tråkiga och till sitt innehåll inte alls unika boken fick ingen större uppmärksamhet. Den enda debatten den väckte var huruvida det är lämpligt av en respekterad akademiker som Helene Lööw att delta i en bok tillsammans med skribenter som danska Demos och svenska AFA Dokumentation, det vill säga två öppet kriminella nätverk. Bokens redaktörer var Charles Westin, ordförande för stiftelsen Expo och Mats Deland med en lång historia i den kriminella vänstern.
Nyligen fick boken en uppföljare i boken Det vita fältet. Den här gången gör man anspråk på akademisk korrekthet och har bytt förläggare till Uppsala Universitet. Som redaktörer står Mats Deland, Fredrik Hertzberg och Thomas Hvitfeldt. Den här gången kallas ingen författare AFA dokumentation utan istället Mathias Wåg. Mathias Wåg är, precis som Deland, välbekant inom extremvänstern.
Det är häpnadsväckande att Uppsala Universitet låter använda sitt namn till att ge ut sådan litteratur. Bokens releaseparty hölls dock inte i universitets lokaler utan i den anarkistiska Bokhandeln Info i Stockholm. De som missade boksläppet hade en ny chans att köpa den på Anarkistiska bokmässan där författarna hade ett bokbord vid sidan om bland andra den anarkistiska tidningen Brand, feministiska Normal förlag, Gotlands Svarta Får (Sveriges mest pinsamma husockupanter) och AFA-projektet Ingen människa är illegal.
Man ska dock inte döma en bok utifrån författarna eller deras åsikter utan låta bokens innehåll tala för sig självt. Även där blir det svårt att förstå hur Uppsala Universitet, Nordens äldsta universitet med anor tillbaka till 1400-talet och som förknippas med namn som Olof Rudbeck d.ä., Carl von Linné och flera kungligheter, lånat ut sitt namn till boken. Visserligen kan flera av författarna titulera sig som akademiker och språket är i flera kapitel akademiskt med tillhörande källhänvisningar till annat akademiskt material men det räcker inte.
Redan i de inledande raderna av de tre redaktörerna står det klart att saklighet inte står högt rankat hos författarna. Man börjar tala om nazistiskt våld och drar i detta sammanhang bland annat in Lasermannen. Lasermannens beskjutningar mot invandrare må ha varit rasistiska men knappast ”nazistiska”. För en akademisk uppsats är det viktigt att inte blanda ihop och slarva med ideologier, något som man alltså gör redan efter ett par meningar. Lite senare, fortfarande på första sidan, påstås att ett eller två mord begås varje år av personer som ”är eller varit aktiva i den nazistiska, eller rasideologiska, rörelsen”. Ett annat exempel från det inledande kapitlet är att man kallar Nordiska Förbundet för militant. Något som inte alls stämmer och dessutom bara påstås utan någon vidare förklaring.
Det första kapitlet efter inledningen heter ”Den radikala högerns sociologi” och är författat av Jens Rydgren. Artikeln är egentligen den enda som känns kvalitativ och reder bland annat ut vad man fortsättningsvis i boken avser med begrepp som högerradikalism. Vidare diskuteras dessa gruppers framgångar i Europa och det spekuleras i vad som kan ha givit vissa grupper framgång medan andra inte lyckats. Artikeln är från början publicerad i American Journal of Sociology och har översatts till svenska av syndikalisten Mattias Gardell.
Översättningen bekostades av den vänsterinfluerade stiftelsen Artister mot nazister. Pengarna skänkte Gardell vidare till Ship to Gaza. Mattias Gardell var som bekant en av deltagarna på ett av skeppen som bordades av Israel. Han är också den som av egen kraft var nära att vända en propagandaseger för antisionisterna till en förtroendemässig katastrof när hans berättelser om vad som hänt på skeppen skenade iväg.
Mattias Wåg använder en intressant metod i sitt bidrag till boken. Han saknar källor för sina påståenden och säger sig därför bidra till boken som journalist istället för forskare, vilket innebär att han skyller på källskyddet när den akademiska öppenheten skulle tvinga honom att ange källor. Trots att han därmed har fria händer att ljuga så klarar han inte av detta.
Utanför Uppsala Universitets huvudbyggnad står en staty av Erik Gustaf Geijer. Tiderna förändras. (Foto: Realisten.se)
Artikeln är författad i typisk AFA Dokumentation-anda. Fakta blandas med direkta lögner och i några fall rena slarvfel som lätt hade kunnat förhindras. Exempelvis påstår han att Lennart Berg har översatt boken Kritikkulturen (eller Kritikerkulturen som Wåg menar att den heter) av Kevin MacDonald när det hade räckt med att bläddra fram till bokens titelsida för att se att översättaren heter Lars Adelskogh. Att ta sig så långt in i ett verkligt akademiskt mästerverk är kanhända för mycket begärt av dem som arbetat med Det vita fältet. Mathias Wågs bidrag handlar om hur det finns kopplingar mellan 1990-talstidningen Nordland och bloggportalen Motpol. Delar av artikeln bygger delvis på internt material. Eftersom mycket är internt kan jag som utomstående läsare inte avgöra vad som är verkligt internt material och vad som är förfalskningar. Vad jag dock vet är att boken kom kort efter att Nordiska förbundet som driver portalen Motpol utsatts för olagliga intrång på organisationens server. Enligt skribenter på Motpol, där flera för övrigt hotades efter angreppen, finns det mycket som pekar på kopplingar mellan hackerattacken och Mathias Wåg. Jag skulle kunna säga att mitt journalistiska källskydd hindrar mig från att berätta varför jag vet det men att det är Wåg som ligger bakom intrånget men jag nöjer mig med att konstatera att det är ett intressant sammanträffande att boken kommer kort efter angreppet.
Ett kapitel som är lite svårt att förstå varför man publicerat är författat av tyskan Sarah Welk som handlar om tyska nationella kvinnor. Kapitlet består mest av kommentarer hon läst på deras forum och innehåller vare sig avslöjanden eller träffsäkra analyser. Enligt inledningen tillhör kapitlet lite genusperspektiv och med det bevisar man hur meningslöst och intetsägande det blir med påtvingat genustrams. Det framgår inte i vilken typ av publikation artikeln tidigare publicerats men man får anta att det är någon motsvarighet till Expo.
Mycket mer underhållande blir det inte när Diana Mulinari och Anders Neergaard ska bevisa den strukturella rasismen. Författarna menar att det finns två olika sorters rasismer: ”Förlorarnas rasism” och ”Vinnarnas rasism”. Förlorarnas rasism är den rasism som författarna menar att ”de radikala högerextrema partierna” kan relateras till. Vinnarnas rasism å andra sidan är något som är tätt sammankopplat med kapitalismen. Exempelvis ser man i Sverige hur illegala invandrare, så kallade papperslösa, anställs till låga eller obefintliga löner.
Det största problemet med denna indelning är att den är felaktig. Det handlar inte på något sätt om rasism när företag anställer illegala invandrare till svältlöner, det handlar om rovgirig kapitalism. Det är bekant att även svenskar, främst svenska ungdomar, anställs genom olika kryphål i anställningslagen, till låga löner. De illegala invandrarna anställs inte för att de är invandrare utan för att det råkar vara enkelt att utnyttja dem. Av naturliga skäl anmäler de inte arbetsgivaren.
Bokens två avslutande kapitel handlar om hatbrott och fortsätter på nyss nämnda artikels tema. Eva Tiby inleder med att skriva om forskningens ingångspunkter kring hatbrott och fastnar snart för Barbara Perry som menar att hatbrott är strukturellt. Tiby citerar Perry som skriver att vanliga brott primärt begås av unga personer som ett sätt att revoltera mot samhället och dess normer. Med så kallade hatbrott blir det dock tvärtom eftersom samhället diskriminerar minoriteter och hatbrotten mot dessa således är en förlängning av den ”strukturella, institutionella diskrimineringen mot minoriteter”.
Tiby gillar förklaringen och pekar på att Sverige haft förbud mot romer att bosätta sig var de vill, kriminalisering av homosexuellt beteende och förbud mot judar att bedriva verksamhet. Ska man förstå Tiby rätt så springer alltså unga arga antisemiter statens ärende när de säger något antijudiskt eftersom Sverige så sent som 1870 hade en särlagstiftning mot judar. Visserligen, medger Tiby, finns en hatbrottlagstiftning som markerar att sådana brott är något som samhället ser allvarligt på, men lagstiftningen är inte perfekt och ser olika ut i olika länder. Hon nämner inte heller alla insatser för minoritetsgrupperna, exempelvis ekonomiskt stöd till kulturföreningar, stöd till minoritetsspråk, åtskilliga stödartiklar i pressen och så vidare. Det är bekvämast så om teorin ska hålla. Tibys ställningstaganden skulle egentligen kunna sammanfattas med att hon väljer att skriva svenskar, men inga andra folkgrupper, inom citattecken.
Även Görel Granström skriver om hatbrott. Hon kommer till slutsatsen att hatbrott inte prioriteras och det ska läsaren förstå är något dåligt. Hatbrottlagstiftningen är en lagstiftning som låter vissa folkgrupper och sexuella minoriteter få fördelar när de utsätts för brott. Om en förfärad förälder skäller ut sitt barn för att det valt att utbilda sig till snickare istället för läkare så är det naturligtvis inget brott. En förfärad förälder som just fått veta att sonen är homosexuell och därmed inte kommer ge föräldern några barnbarn får dock i stundens hetta inte skälla ut barnet eftersom det då vore ett hatbrott. En djurgårdare som misshandlar en hammarbyare gör sig skyldig till misshandel men en kristen som misshandlar en muslim begår ett hatbrott som Görel Granström menar att samhället bör prioritera framför den andra misshandeln. Hatbrottlagtiftningen är i själva verket diskriminerande mot alla brottsoffer som inte tillhör någon minoritet. Dessutom är så kallade hatbrott väldigt ovanliga, en ickefråga jämfört med mycket annan brottslighet.
Ett kapitel som skiljer sig något mer från de andra. Det är en slags fallstudie där Fredrik Hertzberg samtalar med några unga invandrare som går i nionde klass och sedan analyserar deras åsikter och uttalanden. Studien borde bygga på att Hertzberg ska hålla sig passiv och låta niondeklassarna själva utveckla sina idéer sedan kan han be dem utveckla vissa åsikter. Istället ställer han ledande frågor och kommer då och då in i diskussionen med direkt vinklade påståenden. I samtalen framgår att invandrarna upplever att det finns mycket rasism. Det Hertzberg missar i sin analys är att ingen direkt har upplevt denna rasism. Istället talas om andra som upplevt rasistiskt våld, berättelserna låter som så kallade klintbergare, det vill säga vandringssägner som hålls vid liv genom att de alltid inkluderar någon i berättarens närhet.
Boken Det vita fältet är extremvänsterns infiltration av den akademiska världen. Boken gör anspråk på att utgöra korrekt forskning men är i själva verket vänsteråsikter inslagna i ett trovärdigt omslag med Uppsala Universitets sigill. Frågan är i förlängningen om universitets beskyddande vingar över extremvänstern kan lyfta extremisternas trovärdighet, eller om det blir ett trovärdighetsproblem för hela det anrika universitetet? Jag skulle gissa på det senare.
Med tanke på de som står bakom så är det ju, för oss med öppnare sinnen, vare sig nyheter eller oväntade påståenden i boken, uppenbarligen så består denna av samma rappakalja som varenda ”nazister är farliga”-bok som utgivits de senaste 60 åren.
Att Uppsala universitet givit boken en viss legitimitet genom att stå bakom den påvisar ju dock var den ”pålästa och kunniga” delen av samhället står. en ren lögn i syfte att vara ”god” är en lögn värd att tillåta och omhulda…
Det är ju så att det falska blir det sanna i denna värld, Hitler skall framställas som ondskan personifierad i kött, att ge honom bruna ögon är inte att gå för långt utan att gå för kort, för att ta ett exempel.
Denna bok riskerar ju, och där håller jag inte med dig kamrat, att bli upplyft i media som det ultimata uppslagsverket snarare än sätter Uppsala universitet i trångmål genom att de står bakom den. (den folkgrupp som står bakom media lär nog knappast tillåta att annat sker, tror jag, även om jag hoppas på samma slutsats som din)
Hur som helst så var det ytterligare en välskriven artikel ifrån dig kamrat, må vi alla få uppleva den dag då sanningen kommer ut i ljuset, den dag då alla lögner exponeras som lögner, den dag då svensken inser att ”Sverige skulle inte ha varit något utan invandrare” i sanning är ”Om Sverige inte uppbyggts av svenskar så skulle vi aldrig ens ha haft råd att ta emot en enda invandrare”.
@Martin Ekedahl
Oops, såg inte dina tips ang litteratur, Sorry.
Men jag gör så att jag inte överger March of the Titans(har nämnt innan) utan jag antingen får fakta bekräftat eller korrigerat och det som jag inte är säker på satsar jag på tills jag har klart för mig att just de uppgifterna är fel och uppdaterar dem därefter. Annars kollar jag upp lite andra uppgifter.
Hittat en länk med PDF här:http://www.kickasstorrents.com/anthropology-and-humanish-evolution-t3317413.html
Och en sak till, tack för upplysningen.
@Martin Ekedahl
Klart är det skillnad på vita idag och de som existerat för åtminstone 10 000 år sen. Ska man rada upp samtliga så ser väl listan ut såhär:
*Mediterran(medelhav):senast 35 000 BC – idag, om än blandad
*Cro-Magnon: trängde undan neandertalare 50 000 BC. Kan ha överlevt till idag. Sades övermannas av semiter på vissa håll och indo-européer på andra håll men utrotning känns lite väl hastigt val av definition.
*Nordiska, aka, indo-européer. Sista gemensamma landområde (enl. Jean Haudry) var runt Svarta havet. 6 000 BC – ca 2 000 AD
*Alpina, 10 000 AD – ca 2 000 AD
*Sen har vi dinariska och de östbaltiska raserna som mer eller mindre influerar de andra europida raserna.
*Tillsammans utgör de den europida underarten av Homo Sapiens Sapiens.
Jag har inte uppfattat Kemp som att det var indo-européer som var i t ex Amerika
(undantaget var keltiska från 2 000 BC) utan han menar europider rent allmänt; verkar dock vara Cro-Magnon i första hand. Megaliterna i Amerika borde ju framkalla lite frågetecken dock.
Vad jag har uppfattat det hela så är det ett minfält av faktafel ang kvarlevor i boken, vilket innebär att jag kan bara använda mig av den OM faktan bekräftas av andra källor, annars borde jag låta bli.
Knappast någon idé att studera romarriket och framåt i boken heller? Jag tänker på bl a Ottomanska riket och Alamo. Modern historia har jag dock tillräckligt av men det är mer mellan 1 000-talet till 1 900 som det kan vara bra med pålitliga källor, iaf ang germansk historia, som t ex det trettioåriga kriget.
Har du några tips på litteratur eller andra källor som jag kan använda mig av? De flesta böcker som säljs på Arminius under ”äldre historia” kör ju runt antiken fram till vikingatiden, det är vakuum på förhistoria och medel/tidigmodern tid.
@Halvt påläst
Jo, det är givetvis bra att Kemp har gjort en del korrigeringar, men det är väldigt mycket som återstår. När det kom önskemål om att Arminius skulle ta in boken för ett par år sedan så var det ett par initierade personer som läste igenom den då det var väl känt att den innehöll många sakfel. En tanke var att sälja boken och skicka med ett häfte som poängterade sakfelen, men dessa visade sig snabbt vara så många att häftet troligen skulle behöva omfatta minst lika många sidor som själva boken. Det blev ett ohållbart projekt.
Låt mig börja från ett annat håll och först kommentera artikeln i National Vanguard som du länkade till apropå Kennewick-mannen. Där står exempelvis följande:
Det vittnar om en både felaktig och märklig syn på raser. Det finns inga europeiska folk i dag som inte kan skiljas från de som levde för 10-35 000 år sedan. För att vara övertydlig så kan Kennewick-mannen definitivt skiljas från dagens människor i Europa, inte minst medlemmar av den nordiska rasen.
Vi kan illustrera detta med ett väldigt talande exempel, nämligen blåa ögon som enligt myten är karaktäristiska för den nordiska rasen. För att förenkla diskussionen avsevärt så finns det genetiskt sett två sätt varigenom blåa ögon uppstår, åtminstone vad som betecknas som blåa ögon i folkmun. En form av blåa ögon är dock inte i strikt bemärkelse blåa utan snarare grå och innehåller ofta bruna inslag. Den andra varianten av blå ögon som anses typiska för norra Europa – inklusive Finland, Balkan och hos de nordslaviska folken – har hur som helst endast funnits i drygt 6000 år. Det är tänkvärt, för det implicerar att majoriteten av vår ras och deras förfäder – under årtusenden samtliga individer – långt innan de separerade från andra rasers förfäder, har varit brunögda. Inte desto mindre, med tanke på vad som påstås i Nationall Vanguard-artikeln, så illustrerar detta faktum hur felaktigt påståendet är att vi skulle vara omisskänneliga jämfört med våra förfäder för 35 000 år sedan.
Faktum är att raserna, genotypsikt och fenotypiskt, skiljer sig allt mer från varandra. Det är alltså större skillnad mellan vår ras och andra raser i dag än det var mellan förfäderna till olika raser för 10 000 år sedan.
För att återknyta till March of the Titans så använder Arthur Kemp sig i stor utsträckning av olika bilder för att dra slutsatser om hur forntida folk såg ut och således vilken ras de tillhörde. Blont och rött hår eller blåa ögon används som bevis för ett nordiskt eller vitt ursprung. Sådana slutsatser kan emellertid inte dras. Detta eftersom det inte rör sig om unika drag, eftersom det måste finnas bättre bevis en motiv på lerkrukor och för att han är selektiv i sitt urval. Det finns bilder på människor med blått hår som Kemp hänvisar till. Skall vi tolka det som bevis för forntida punkare? Saken är den att vi i många fall faktiskt inte vet den exakta genetiska kompositionen hos uråldriga folk, men i de fall där vi vet någonting så talar bevisen ofta mot den tes Kemp driver, oavsett hur smickrande den än må vara för oss.
Till skillnad från de politiskt korrekta så bör vi emellertid se till existerande bevis och till verkligheten oavsett om den är smickrande eller inte och oavsett om den passar våra ideologiska föreställningar eller inte. Det är en av de avgörande skillnaderna mellan vårt synsätt och det som återfinns hos anhängare av övriga ideologier. Förekomsten av denna ideologiska blindhet är ett av skälen till att vi befinner oss i den rådande prekära situationen. Mångkultur berikar, men vem och hur? Var är bevisen?
Någon genomgripande historisk beskrivning av olika rasers utveckling finns dessvärre inte, åtminstone inte vad jag känner till. Michael Hart, en judisk astrofysiker, har skrivit boken Understanding Human History som inte är särskilt väl skriven, men relativt korrekt och lättläst, där fokus är hur olika rasers intelligens bidragit till den historiska utvecklingen. Populationsgenetikern Luigi Luca Cavalli-Sforza har skrivit mastodontverket The History and Geography of Human Genes som är relativt rättvisande, även om det framkommit en hel del ny forskning sedan dess, men det är en relativt teknisk bok och kanske inte att rekommendera om man inte känner till grunderna inom genetiken. Antropologerna Henry Harpending och Gregory Chochran publicerade nyligen boken The 10 000 Year Explosion som beskriver hur människan, och indirekt raserna – även om de inte talar så explicit om det – har utvecklats genetiskt de senaste tiotusen åren. Sedan finns det bokstavligt talat tusentals vetenskapliga artiklar i ämnet, men dessvärre ingen sammanfattande bok som jag känner till.
@Martin Ekedahl
Jag har kollat lite ang March of the Titans och han har själv korrigerat lite tabbar: Du nämnde Ainu, de såg vita ut men som du sa saknade de genetiska spåren.
Jag har själv version 7, 2005.
Hemsidan Whitehistory.com har version 10, 2008
En del tabbar ha blivit korrigerade men jag vet ju fortfarande inte vad det är mer specifikt som är faktafel.
Uppsala Universitet har i och med denna utgivning försatt sig i den prekära situation att följande misstanke nu är legitim:
Vilka av Uppsala Universitets tidigare utgivna böcker är baserade på källor och basfakta av liknande låga kvalitet och trovärdighet?
Tack för en bra recension. Pinsamt av Uppsala Universitet att släppa så oseriöst material.
@Martin Ekedahl
Jag tänker snarare på Mark Deavin vilket du kan läsa här:
http://www.natall.com/national-vanguard/117/aryans.html
Faktum är att när man hittade kvarlevorna så trodde man att det var en vit man från 1800-talet, innan man checkade av åldern på kvarlevorna.
Metapedia(inte Wikipedia) är också en sida jag kollar in på av olika anledningar.
Det enda jag kan göra nu isåfall med min forskning är att referera till boken OM jag inte har någon annan källa, kastar jag väck den boken helt och hållet har står ju lögnarna oemotsagda ang. förhistoria, medeltid, tidigmodern tid, industriella revolutionen och säkerligen lite till.
Men det är ju klart, mitt projekt börjar rent emotionellt på 1900-talet; Jag ville veta sanningen om t ex förintelsen.
Har du några tips på hur jag ska bära mig åt?
Verket har omtalats lite här och var på webben, och har väckt ett visst mått av nyfikenhet hos mig, så jag får tacka för den utförliga recensionen. Att boken visade sig hålla en synnerligen låg nivå – vare sig sett ur ett strikt akademiskt eller ett bredare publicistiskt perspektiv – är inget jag fann överraskande, men intrycket texten ovan ger är ju att den författats av en rad senildementa virrpannor.
@Halvt påläst
Att Kemp påstår att Kennewick-mannen skulle vara vit är bara ytterligare ett exempel på hur bristfällig boken är. Det finns helt enkelt inga belägg för att så skulle vara fallet. Jag antar att du har Jim Chatters artikel i åtanke, men han har aldrig påstått att kvarlevorna kommer från en vit man, bara att det fanns drag som påminde honom om en vit man. Det har gjorts flera undersökningar av Kennewick-mannen efter den Chatters gjorde, under ledning av Douglas Owlsey, och ingen har kommit till slutsatsen att han var vit. Troligen tillhörde han något proto-Ainu-folkslag eller någon annan sibirisk grupp. Jag vet att Kemp även påstår att Ainu-folket skulle vara resultatet av rasblandning med vita, men det har gjorts en rad genetiska studier på Ainu, och de visar inga som helst spår efter en sådan hybridisering.
Faktafelen i Kemps bok är så många att Arminius aktivt beslutade att inte ta in den till följd av den överhängande risken att sprida direkta felaktigheter till nationella läsare, något vi inte vill bidra till. Det är så oerhört mycket i den boken som borde korrigeras att det troligen vore enklare att skriva en ny.
@Martin Ekedahl
Jag tror att jag har läst nånting sånt i antingen Jurgen Riegers bok eller så är det Nationell Motstånds verk ang rasbiologi, vilket inkuderar hårfärg. Frågan är dock hur pass korrekt Kemps bok är, när det gäller t ex Kennwick-mannen så har jag en till källa som bekräftar kvarlevans vita drag och för den delen DNA.
Fast det avgörande felet ligger hos de som förvränger historia av en anledning som enligt de själva väger tyngre än sanningen. T ex Hitlers godhet och folkomröstningar i 3e riket BORDE stå i Wikipedia eller iaf Forum för levande historia. Faktafel i Kemps fall borde vi hjälpas åt att korrigera istället för att bara kasta bort.
@Halvt påläst
Min kritik handlar inte om att tillhöra den nordiska rasen skulle vara ekvivalent med att komma från Norden, utan om att Arthur Kemp helt enkelt inte har fog för en hel del av sina påståenden och på ett väldigt uppenbart sätt inte förstår de ämnen han talar om. Nu så var det väldigt många år sedan jag läste hans bok och den har reviderats sedan dess, men ta bara hur han åtminstone en gång i tiden hänvisade till att rödhåriga mumier skulle vittna om ett nordiskt påbrå. För det första så är det en myt att endast nordiska individer är eller har varit rödhåriga, och det av uppenbara biologiska skäl om man vet någonting om varför det över huvud taget finns hårfärger. Det leder oss till det huvudsakliga problemet med Kemps resonemang.
Hårfärg är enkelt uttryckt resultatet av två klasser av pigment, feomelanin och eumelanin. Ju mer eumelanin en individ har i håret desto mörkare blir det och ju mer feomelanin den har desto rödare blir det. Blonda individer har exempelvis relativt låga nivåer av båda klasserna av pigment och rödhåriga höga nivåer av feomelanin och låga nivåer av eumelanin. Förutom vid extremfall som albinism så har emellertid alla människor båda formerna av pigment, där de flesta av jordens folk har så höga nivåer av eumelanin att de blir i princip svarthåriga oavsett mängden feomelanin. Vad har detta att göra med rödhåriga mumier? Jo, till följd av sin kemi så bryts eumelanin ned mycket snabbare än feomelanin. Med tiden så får således bland andra svarthåriga individer, eller mumier just eftersom det tar tid, låga nivåer av eumelanin och relativt höga nivåer av feomelanin, ergo de blir rödhåriga. Väldigt låga nivåer av feomelanin kan leda till att håret i stället blir blont. Det säger ingenting om ras.
Detta är bara ett exempel på hur Kemp talar utan närmare kunskap om ämnet, men det är långtifrån det enda.
@Martin Ekedahl
Du har faktiskt en poäng där.
Men det man kallar för nordisk ras(se gärna Hans FK Gunther) är inte detsamma som att komma från Norden; Till en början så var Indo-Europén samma ras, men blev en koalition av europida raser istället. Sen om man finner rasen som mest homogen i Norden kan väl avgöra benämningen. Så enkelt är det inte men det faktum att indo-europén kommer från Ukraina, Kaukasien och Turkiet rent geografiskt
stödjer ju det hela.
Dessutom rekommenderade Kampboden detta verk när jag fråga mig fram lite om germanernas historia. Dessutom finns det inget pålitligt jag känner till som tar upp t ex medeltiden som vad boken gör. De flesta böcker jag kan ha förtroende om handlar om antiken eller modern historia. Jag bygger min amatörforskning på förtroende; Kan jag inte lita på att boken är sann, tar jag inte det som en källa som t ex Göran Perssons ”Om detta må ni berätta” skulle jag ALDRIG ta utan David L Hoggans verk hade passat in bättre. Jag vill gärna ha mellan ca 1000-1900 samt förhistoria också.
Men jag tog bara upp detta som ett exempel och det faktum att det ljugs och sprids halvsanningar som bara den av den enkla anledningen att vi vita ska hata oss själva är ju ändå det viktiga i mitt förra inlägg.
”Boken Det vita fältet är extremvänsterns infiltration av den akademiska världen.”
Jag vill mer kalla det ännu en bekräftelse på extremvänsterns infiltration av den akademiska världen. Denna bok är iofs ett tydligt bevis på det.
Om någon fortfarande tror att universiteten fortfarande uppmuntrar fritt/nytänkande istället för yttligare indoktrinering så vill jag gärna höra argumenten….
@Halvt påläst
Jag skulle nog rekommendera att de som läser Arthur Kemps March of the Titans tar vad han skriver med mer än en nypa salt. Han är definitivt ingen genetiker och drar många gånger fullständigt felaktiga slutsatser i strid med kända fakta. Att egyptierna skulle ha varit av nordisk ras är ett exempel på det. Han har en världsbild och försöker tolka allt material för att få det att stämma överens med den bilden medan övrigt material ignoreras, ungefär på samma sätt som upphovsmännen till det Vita fältet.
Det jag undrar är varför detta råa hat mot europider från den goda sidan. Ok jag har bara skummat denna artikel men ändå. Ska man ta territorier som ett exempel, så brukar man säga tre saker:1. Vi har inte utanför Europa att göra. 2.Vi har ingen exklusiv ensamrätt till Europa. 3. Icke-vita får bosätta sig i Europa av anledningar som t ex människan kommer från Afrika eller pga överbefolkning.
Historia är ett annat exempel:Jag har ALDRIG vetat att egyptierna var indo-européer (av nordisk ras) INNAN jag har läst boken ”March of the Titans” av Arthur Kemp.
Rasbiologi är en tredje: Man brukar påstå att bara pigment avgör skillnaderna men man upphöjer icke-vita och degraderar vita.
Det hela är ÄCKLIGT! HELVETE!
Frågan är ju vem av dessa jag borde fråga först.