Om Dilsa Demirbag-Stens utopier

Kvotjournaisten Dilsa Demirbag-Sten skriver sin vana trogen i dag en krönika full av nonsens och trams på DN Debatt. Artikeln har fått rubriken ”Sverige ska vara det som enar oss – inte splittrar oss”. I sig är rubriken lite konstigt vald av DN:s debattredaktör då artikeln inte handlar så mycket om detta. Det är mer en tillrättalagd familjehistoria.

Dilsa Demirbag-Sten kom till Sverige som sexåring. Hon tillhör en kurdisk familj och därmed en av de större invandrargrupperna som kommit till Sverige och samtidigt är en av de invandrargrupper som bidragit med minst gott i värdlandet.

Jag börjar med att kort sammanfatta Dilsa Demirbag-Stens debattartikel. Enligt artikeln kom hennes pappa till Sverige ”för att delta i uppbyggandet av Sverige”. Vi svenskar ska alltså vara tacksamma för att de valde att komma till Sverige.

Demirbag-Sten beskriver i artikeln hur mycket Sverige har förändrats sedan hon kom till Sverige 1976. Då var Sverige ett land som satte invandrarna i arbete.

När jag, mina tre småsyskon och mor kom till Sverige 1976, var det ett land som var vida känt för välstånd, jämlikhet, välfungerande demokratiska institutioner och human invandringspolitik.

Enligt Dilsa Demirbag-Sten förändrades sedan Sverige. Dilsa Demirbag-Sten drar en gräns vid Fatwan mot Salman Rushdie vilket gav politisk islam uppmärksamhet och blev ett alternativ för unga frustrerade män. Mångkultur gick från att vara en beskrivning av samhället till att bli en ism: Mångkulturaism som allt skulle byggas utifrån. SCB tog fram statistik om invandrare och invandrares barn och jämförde med svenskarna. Detta för att kunna hjälpa invandrarna men Demirbag-Sten menar att detta istället skapade ”vi och dom-tänkande”.

Det finns ett namn för etniskt blodsbandsältande: rasbiologi.

Det Sverige borde göra är att stryka allt detta blodsbandsältande och istället ägna sig åt det som enar alla som bor i Sverige.

Så långt Dilsa Demirbag-Sten som aldrig lyckas hitta det där som ska ena alla som bor i Sverige. Om vi tittar på rubriken, som man får anta är satt av någon på DN:s debattredaktion och inte författarinnan själv, så talas om hur Sverige ska vara det som enar istället för att splittra.

Vad är då Sverige och hur splittrar Sverige? Man kan se Sverige som väldigt olika saker, som alla är rätt. Det kan röra sig om en bit landmassa som finns inom de gränser som år av maktkamp och krig har fastställt. En landmassa med underbar natur som format svenskarna i generation efter generation. Men hur splittrar denna landmassa? Hur skapar den osämja mellan oss som bor i Sverige?

Nej, vi får nog titta på andra beskrivningar. Jag ser gärna Sverige som det svenska folket. Det är vi som är Sverige. Utan svenskarna finns inget Sverige. Men denna beskrivning vet jag att Dilsa Demirbag-Sten inte ställer upp på. Hon gör anspråk på att vara svensk och en del av Sverige. Sverige som i svenskarna är inte heller splittrande. Svenskarna är i dag ett splittrat folk men det har sina skäl som vi snart ska gå in på.

Den tredje beskrivningen är att Sverige är en stat som innefattas av alla som bor där, som styrs av socialdemokrater och moderater och som kort sagt är dagens samhälle. Det måste vara detta Sverige som Dilsa Demirbag-Sten menar. Det är ett splittrat Sverige. Det är också det Sverige som välkomnat Dilsa Demirbag-Stens familj och släppt fram henne som någon slags kulturpersonlighet trots att hennes enda kvaliteter inom området egentligen stannar vid att smutskasta sin egen bakgrund, sitt eget folks kultur och det svenska folkets bakgrund och kultur.

Dilsa Demirbag-Sten skriver att samhället förändrats sedan hon kom hit 1976. Sverige är inte längre känt för välstånd. Men politiken har inte ändrats. Salman Rushdies bok Satansverserna kom 1988. Men då var Sverige redan på väg kraftigt utför. Den politik som släppte in den kurdiska familjen Demirbag är samma politik som i dag låter 100 000 människor invandra till Sverige varje år och som är en av flera direkta orsaker till att Sverige inte längre har något välstånd. Det kom inte någon avgörande förändring efter 1988. Det var bara möjligheterna att ta sig till Sverige som ändrades.

Dilsa Demirbag-Sten oroas över att muslimska skolor dyker upp i allt fler kommuner men detta är en naturlig utveckling av den politik som Dilsa Demirbag-Sten förespråkar. Liberaler har en besynnerlig förmåga att tro att man ska kunna sammanföra människor med de mest absoluta olikheter och sedan kunna forma dem alla till att bli duktiga liberaler. Men så blir det inte. Svenskar som bor utomlands några år känner sig ofta mer svenska än de någonsin gjort i Sverige. Samma sak händer med många invandrare som kommer hit. För många muslimer som lite slentrianmässigt ägnat en tanke åt Gud ibland blir det vid ankomsten till Sverige plötsligt livsviktigt att be fem gånger om dagen och helst besöka en moské som ofta som möjligt. Polska katoliker som knappt besökt en kyrka i hemlandet ser det nu som sin livsuppgift att besöka kyrkan varje vecka och aktivt delta i bakning och matlagning av traditionella rätter.

Det finns flera anledningar till att det blir så. Den kanske största är igenkänningsfaktorn. När man hamnar någonstans där allt är nytt och annorlunda blir det naturligt att man söker sig till det man känner igen. Därför finns det små svenska föreningar lite överallt i världen där svenskar träffas och äter Kalles kaviar och firar midsommar. Av samma skäl finns det kurdiska, kroatiska och assyriska föreningar i Sverige. Många svenska turister passar under utlandsvistelsen på att besöka Svenska kyrkans lokaler. Det blir inte sällan deras första kontakt med Svenska kyrkan på många år, men vad gör man inte för en kopp svenskt kaffe och några ord på svenska?

En annan anledning till att många invandrare blir extra troende och värnar extra mycket om de egna traditionerna är en upplevd hotbild mot den egna kulturen. Många minoritetsgrupper är ofta på sin vakt och letar ständigt efter diskriminering. Judiska församlingar och intressegrupper har länge varit experter på detta. Ett exempel är hur två välkända judiska kulturpersonligheter, Salomon Schulman och Basia Frydman, för några år sedan gick till angrepp mot regeringen för att man inte godkände jiddisch som minoritetsspråk. Skribenterna menade att Sverige därmed fullföljde ”Förintelsen” av judarna. Kort efter artikeln blev jiddisch ett minoritetsspråk.

Även om muslimer får bygga moskéer och i många fall också starta friskolor och dessutom har ett lagskydd mot diskriminering vilket ger dem rätt att frångå svenska regler och traditioner så känner de sig diskriminerade och känner att den egna religionsutövningen är hotad. Hoten kommer från flera olika håll. Det kan komma från samhället där dottern kan tvingas att delta i sexualkunskap i skolan eller sonen kommer hem och har lärt sig om evolutionsteorin. Det kan vara en oförståelse för hur tidningar tillåts att publicera Lars Vilks teckning som ses som ett direkt angrepp från hela det svenska samhället mot alla muslimer. Det kan vara att avhoppade muslimer, som Dilsa Demirbag-Sten, släpps fram och ges stor uppmärksamhet i media, något som tolkas som att antimuslimer får tolkningsföreträde av religionen i den offentliga debatten.

Men hotet kan också komma inifrån. Det kan vara dottern som kommer hem med en svensk sekulariserad pojkvän eller bara oron att något av barnen ska lämna islam och skaffa sig svenska värderingar.

Inför dessa hotbilder blir det ganska naturligt att relativt sekulariserade muslimer blir mer bokstavstrogna när de hamnar i Sverige. Än vanligare är att invandrarnas barn väljer radikal islam eftersom de inte riktigt känner sig hemma i Sverige.

Andra väljer motsatt riktning. Det finns flera exempel på invandrare från muslimska länder som utvecklat ett enormt hat mot både islam som sitt eget folks kultur och historia. Dilsa Demirbag-Sten är en. Nima Dervish en annan. Flera andra hittar vi i Sverigedemokraterna med personligheter som Daniel Assai och Samuel Älgemalm i spetsen. Några minst lika rabiata hittar vi hos Irans kommunistiska parti som har en aktiv grupp i Sverige och ägnar sig åt stenkastning mot Irans ambassad och religionsfientlighet.

Den enighet som Dilsa Demirbag-Sten efterlyser kommer aldrig att komma tillbaka om inte Sverige gör en radikal politisk förändring. Den enighet som man kan bygga i ett land kräver en stark grund att bygga på, det eller förtryck. Sverige var en gång ett starkt enat land. Men det var innan Dilsa Demirbag-Sten och hundratusentals etniska främlingar kom till Sverige. Det var när Sverige var etniskt svenskt. Visst kom det invandrare men det var dels människor från närbesläktade kulturer och inte i den enorma mängd som i dag kommer över landets gränser. Som multietisk stat kan inte Sverige få den enighet som Dilsa Demirbag-Sten drömmer om. Andra multietnsika stater har endast kunnat enas under despotiska ledare. Jugoslavien höll samman under det kommunistiska förtrycket och Irak höll samman när Saddam Hussein styrde landet med järnhand. Alltsedan USA:s befrielse av landet har inbördeskriget rasat där olika klaner och religionsinriktningar slåss om makten.

Inte ens invandrare enas i Sverige, som vi har konstaterat. Inte ens de som kommer från samma land. Dilsa Demirbag-Stens idéer om att alla ska leva tillsammans är i sig en krigsförklaring mot andra invandrargrupper som inte vill anpassa sig efter liberalism och ateism utan vill leva i enlighet med sina religioner.

Att söka efter minsta gemensamma nämnare som ska ena oss kommer inte leda till någon bestående enighet. En konstlad nationalism som inte bygger på någon nation kan man inte bygga något på. Att vi bor på samma yta mark ger ingen enighet. Några andra likheter går inte att finna. Därför är Dilsa Demirbag-Stens tankar endast en utopi. Som dröm är den vacker att få, för att låna en rad av Gustaf Fröding. Men i verkligheten kan inte mångkulturen bli annat än kaos, elände och osämja. Det ser vi i de multietniska förorterna och det ser vi snart i hela Sverige. Dilsa Demirbag-Sten skulle kunna hjälpa Sverige att åter få det välstånd och enighet som fanns 1976. Priset för henne är en enkel biljett hem till Turkiet. Det vore en insats värd att hylla, den första riktiga tecknet från hennes sida på tacksamhet mot Sverige och svenskarna.