Naturlig rättvisa applicerad på utbildningsväsende och arbetsmarknad

När en nation ska fatta beslut angående utbildningsväsen och, den naturliga följden av detta, sysselsättning, så bör så göras baserat på två och endast två kriterier: befolkningens förmåga samt nationens behov av arbetskraft. Jag ämnar i denna artikel belysa den första punkten samt beröra den andra. Artikeln kan på ytan, och till en början, förefalla väldigt elitistisk. Detta är dock felaktigt, något som senare visar sig, då nationens totala behov är mångfacetterat varpå slutsatsen att (nästan) alla behövs kan dras. Detta är dock inte det samma som att i sann demokratisk anda hävda att alla behövs till att fatta beslut angående nationella angelägenheter, långt därifrån.

Då en människas intellektuella förmåga är av yttersta vikt vad beträffar vilken typ av utbildning som denna kan dra nytta av, eller vilken typ av yrke som den är lämpad för, så kommer jag nedan att beskriva vad en människa inom ett visst IQ-spann kan tänkas prestera. Jag finner detta väldigt viktigt då den allmänna kunskapen inom detta ämne är väldigt låg vilket medför att den gängse uppfattningen är att människor inte skiljer sig särskilt mycket åt vad beträffar intelligens. När man ändå uppfattar mentala skillnader så tenderar man dessutom att söka förklaringar i personens uppväxt eller nuvarande livssituation snarare än att se till den inneboende intelligensen hos personen ifråga. Tankarna som jag publicerar nedan är på intet sätt mina egna utan har, ungefär i denna form, formulerats av experter inom området. Standardavvikelsen i detta sammanhang är 15.

IQ < 20, Mycket gravt utvecklingsstörd
Individer inom denna grupp har ej förmåga att lära sig ens de enklaste sysslor. Deras överlevnad kräver därför konstant hjälp av omgivningen. De har så gott som alltid ett flertal handikapp, såväl fysiska som mentala, varpå deras medellivslängd, även då de får all hjälp de behöver, är mycket låg.

IQ 20 – 34, Gravt utvecklingsstörd
Dessa personer har svårt med även de enklaste intellektuella färdigheterna, t.ex. att lära sig ett språk tillräckligt bra för att kunna kommunicera med sin omgivning. De behöver hjälp att utföra enkla sysslor som att hålla efter den personliga hygienen eller äta. De är aldrig anställningsbara oavsett vilken arbetsuppgift som ska utföras. De lider ofta även av fysiska handikapp, vilket ytterligare försvårar deras livssituation.

IQ 35 – 49, Markant utvecklingsstörd

Individer i denna grupp kan lära sig mycket enkla vardagssysslor men kan endast vara yrkesverksamma under mycket särskilda förhållanden (som ofta kostar mer än de smakar och därför ej kan motiveras ur en ekonomisk synpunkt). De saknar nästan alltid de sociala färdigheter som krävs för normala relationer. De har ofta, men inte alltid då även andra egenskaper än intelligens är av betydelse, en självbild – dvs. en uppfattning om att de är en enskild individ skiljd ifrån omgivningen (något som mindre intelligenta människor ej kan sägas ha). De mest intelligenta djuren; apor, papegojor och delfiner, har en intelligens som kan beskrivas vara på denna nivå.

IQ 50 – 69, Utvecklingsstörd

Dessa människor kommer aldrig över den mentala nivån som en normal 12-åring innehar. De kan klara av att leva ensamma men gör sig bäst i övervakat tillstånd. De kan sköta ett arbete om uppgifterna involverade i detta är väldigt rutinbetonade. De kräver dock ofta ledning även då så är fallet. Det är viktigt att tänka på att intelligens på denna nivå ofta är genetiskt betingad och sålunda ej orsakad av något missöde i samband med födseln (vilket ofta är fallet vid gravare former av utvecklingsstörning). Det avspeglas på sätt och vis i att individer på denna nivå ofta helt saknar fysiska handikapp eller kännetecken. De nationer med lägst genomsnittlig intelligens, alla belägna i Afrika, befinner sig på denna nivå.

IQ 70 – 79, På gränsen till utvecklingsstörd

Individer i detta IQ har ofta problem med vardagliga behov som att använda en telefonkatalog, läsa buss eller tåg tidtabeller, fylla i blanketter (t.ex. i samband med normala bankärenden) samt att använda vardagliga maskiner såsom en mikrovågsugn eller dator. De kräver därför hjälp från anhöriga eller sociala myndigheter i hanteringen av sina angelägenheter. Vad beträffar yrkesliv så kan de utföra enkla uppgifter men kräver övervakning. För de som har sett dokumentären ”Snickeriet” så kan det nämnas att de mest intelligenta i denna (undantaget de som är anställda för att se efter de som arbetar där) ligger inom detta IQ-spann. De afrikanska länder som befolkas av en negroid befolkning är, som max, på denna nivå vad beträffar genomsnittlig intelligens. Därav följer, naturligtvis, att det både finns mer och mindre intelligenta invånare i dessa länder.

IQ 80 – 89, Under medelmåttigt intelligent

Människor med en intelligens på 80 till 89 ligger över gränsvärdet för vad som behövs för ett oberoende liv, dvs. att de ej är i behov av andra människor för att utföra sina dagliga sysslor. De kan yrkesarbeta oövervakade men mår då bäst av att ha arbetsuppgifter där det är tydligt vad som ska utföras och där det subjektiva valet hålls till ett minimum. Detta är också den IQ-intervall som mest förknippas med våld och kriminalitet. Det ska tilläggas att det inte endast är intelligensen som bidrar till att personer ur denna grupp är mer våldsamma och kriminella än andra. Fullvuxna människor i denna grupp upplevs ofta som normalintelligenta så länge de befinner sig i bekanta miljöer och situationer. Detta på grund av att de har lärt sig genom erfarenhet, snarare än insikt, hur de bör agera. De flesta arabländers befolkning har en genomsnittlig intelligens som ligger på denna nivå.

IQ 90 – 99, Medelmåttigt intelligent –

Dessa personer lär sig bäst genom praktisk instruktion snarare än teoretiska självstudier även om dessa är möjliga ifrån detta intervall och uppåt. De kan arbeta oövervakade samt ha befattningar som involverar situationer med ett personligt val. De sydamerikanska samt östeuropeiska länder med mest intelligent befolkning har en sådan med en genomsnittlig IQ i detta intervall.

IQ 100 – 109, Medelmåttigt intelligent +

Människor tillhörande denna grupp drar god nytta av att lära av skrivna källor snarare än genom praktisk demonstration. De kan, om andra, för yrket väsentliga, egenskaper ligger till deras fördel, passa i vissa chefsroller.

IQ 110 – 119, Över medelmåttigt intelligent

Individer inom detta spann kan sägas ha passerat tröskeln för att kunna tillägna sig studier i universitetsformat på ett bra sätt. Det kan tilläggas att den genomsnittliga IQ:n för de amerikaner med collegeexamen är 115.

IQ 120 – 129, På gränsen till begåvad

Människor på denna nivå kan sägas vara självgående vad beträffar inlärning, dvs. de behöver ej bli tillsagda var de ska hämta information, huruvida informationen är relevant för sammanhanget samt vilka slutsatser som kan dras ifrån denna. Detta betyder naturligtvis inte att även enskilda personer med lägre intelligens inte i vissa fall kan göra detta.

IQ 130 – 139, Begåvad

Skönlitterära författare samt doktorander inom samhällsvetenskapliga, också kallade mjuka, vetenskaper besitter oftast en intelligens inom detta intervall.

IQ 140 – 149, Intellektuell

Personer tillhörande denna grupp har passerat tröskeln för att kunna genomföra seriöst vetenskapligt arbete, även inom ”hårda” vetenskaper som t.ex. fysik, kemi och nationalekonomi. Många historiska ledare samt fältherrar har haft en uppskattad eller bevisad IQ inom detta intervall. Som exempel kan nämnas Napoleon Bonaparte och Adolf Hitler.

IQ 150 – 159, Högintelligent

Denna nivå kan, även om undantag har förekommit, sägas vara en tröskel för den intellektuella förmåga som krävs för att göra de vetenskapliga framsteg som är nödvändiga för att vinna ett nobelpris.

IQ > 159, Geni
En stor majoritet av alla stora vetenskapsmän och filosofer genom historien har haft en intelligens på 160 eller mer (något som 1 människa på 30 000 har). Som exempel på dessa kan nämnas Albert Einstein, Charles Darwin, Platon, Nietzsche samt Voltaire. Det är ej troligt att deras teorier hade kunnat formuleras av individer med en intelligens under denna nivå (vilket inte är samma sak som att förstå teorierna när de väl är formulerade, något som, i fallet med relativitetsteorin, dock även den kräver ett högt mått av intelligens). Det är inte otroligt att tänka sig att vår civilisation fortfarande inte skulle vara mer utvecklad än den nivå som förknippas med medeltiden, om ens det, om intelligens på denna nivå (IQ 160 eller mer) ej skulle ha existerat. Det kan tilläggas att personer tillhörande denna grupp ofta uppfattas som socialt avvikande och därför ofta ej lever ut sin potential om de inte hamnar ”rätt”.

Slutsatser baserade på en nations intellektuella diversitet
Baserat på ovanstående fakta kan den rationelle dra ett antal slutsatser. Dessa är logiska snarare än ideologiska. Man skulle kunna jämföra ovanstående fakta med ett påstående om att A är större än B och att B är större än C. Av detta kan slutsatsen dras att A måste vara större än C. Denna logiska följd bör även en någorlunda logiskt begåvad socialist (de finns faktiskt) kunna dra. Verkligheten visar dock, genom att en politik som snarare är av rakt motsatt slag förs, att de ej kommit till denna insikt. Detta kan endast bero på två saker; att de ej känner till ovanstående fakta eller att de känner till detta men ej är intresserade av rättvisa och effektivitet.

Den första, och troligen den viktigaste, slutsatsen rör huruvida en demokratisk stadsform är det optimala styrelsesättet. Även i vårt nuvarande samhälle så får inte barn eller gravt förståndshandikappade rösta, detta av den enkla anledningen att de ej besitter den intelligens, insikt och kunskap som behövs för att kunna göra ett rationellt val. Att i princip alla människor tycker att detta är korrekt betyder att det inte längre är en fråga om ifall alla ska äga rösträtt utan snarare vart gränsen ska dras för vilka som ska äga denna rättighet och vilka som ej ska göra det. Baserat på ovanstående fakta så är det uppenbart att gränsen bör dras på ett annat ställe än den gör idag. Vilken rationell människa anser t.ex. att en person med IQ 75 är tillräckligt intelligent för att förstå hur ett land ska styras? Vad denna människa troligen baserat sitt val på är snarare, i de allra flesta fall, obetydliga saker som vilken kandidat som ler vackrast på TV, vilken kandidat som har mest pengar att lägga på reklam och därför syns mest eller varför inte vilken kandidat som är mest liberal vad beträffar narkotikapolitiken.

Vart ska då gränsen dras? Baserat på hur människor överlag resonerar då de gör sina val samt, deras förmåga till kritiskt tänkande, så anser jag att det är viktigt, både ur rättvise- och effektivitetssynpunkt att gränsen är mycket strängare dragen är idag. Det enklaste och bästa vore naturligtvis om det demokratiska systemet avskaffades helt och hållet och istället ersattes med ett system med skolade yrkespolitiker, speciellt utvalda efter sitt intellekt, sin integritet samt sin moraliska förmåga (något som står i skarp kontrast till dagens politiska elit). För att undvika korruption är det naturligtvis viktigt att dessa övervakas samt kan ställas till svars vid tecken på inkompetens eller handlande baserat på egen vinning snarare än nationens bästa.

Jag vidhåller att de flesta skulle tjäna på detta. Om jag t.ex. vill se Stockholm ifrån ovan så hyr jag inte ett flygplan och flyger detta själv utan överlåter denna syssla till en någon som har de rätta egenskaperna och kunskaperna för att styra planet. Jag inser att detta är det bästa för mig själv då jag troligen skulle störta och dö om jag skulle flyga på egen hand.

En annan slutsats som kan dras rör hur resurserna rörande skolväsendet bör fördelas. I dag läggs stora summor på att de minst begåvade ska klara sig bättre i skolan medan de mest begåvade, de som driver samhället framåt, får nöja sig med att bli behandlade som alla andra. Detta är en dårskap som ingen normalt funtad människa bör acceptera. Vad spelar det för roll för samhället i stort om Muhammed endast kan addera och subtrahera eller om han även, efter att ha fått specialhjälp och kostat nationen en massa pengar, lär sig multiplicera? Vad spelar det ens för roll för Muhammed själv om så sker? Han tillhör troligen inte den grupp av människor som är de mest benägna att använda sina matematiska färdigheter i praktiken. Han kommer troligen aldrig att inneha ett yrke som kräver detta.

Om pengarna som läggs på Muhammed istället läggs på Johan, en begåvad pojke som lärde sig läsa vid 3 års ålder och förstod andragradsekvationer innan han började första klass, så säger det sig själv att detta kan skapa exakt de förutsättningarna för att han ska bli vår nästa stora vetenskapsman – något som troligen även skulle gynna Mohammed.

Argument som lagts fram emot detta är att det är nedvärderande mot de elever som ej får denna särbehandling. Det är, vid bemötandet av detta, viktigt att tänka på att en, kanske två, procent av alla elever skulle inbegripas ett sådant program för begåvade. Hur någon kan känna sig diskriminerad för att ha blivit placerad in i en grupp som 98 eller 99 % av alla elever tillhör är för mig ett mysterium. Det är som att säga att jag har rätt att känna mig diskriminerad för att jag, på grund av att jag är för dålig på fotboll, inte får spela i Djurgårdens a-lag i allsvenskan. De elever som i dag klassas som utvecklingsstörda och blir placerade i specialklasser, de har däremot rätt att känna sig speciella på ett negativt sätt. Om detta sägs naturligtvis ingenting.

Dessa elever, samt många andra mindre intellektuella, skulle må mycket bättre av att, efter att de fått grundläggande kunskaper i svenska, engelska och mattematik och historia, få närvara på en yrkesutbildning eller bli placerad som lärling på ett hantverksyrke. Detta skulle bättre passa deras personliga egenskaper än att som idag gå 12 år i skola för att sedan, ändå, söka sig till dessa yrken. Det är viktigt att inse att skolgång inte är att självändamål. Allt som lärs ut ska förbereda eleven för ett liv efter skolgången. För varje år som en människa går i skolan snarare än arbetar så belastas nationen med en kostnad. I denna så räknas inte endast den uteblivna arbetsinsatsen ifrån vederbörande utan även de kostnader som krävs för att bedriva den undervisning som denna medverkar i.

Det kan även nämnas att många ”kontorsyrken” i praktiken inte heller kräver någon längre utbildning än nio års grundskola. Detta blir direkt uppenbart då man studerar vilken typ av person som vinstmaximerande företag anställer. I de allra flesta fall så föredrar de någon med erfarenhet inom yrket före någon med en lång (i detta fall 9 års grundskola och 3 års gymnasium) utbildning. Detta helt enkelt för att utbildningen allt för ofta inte är relevant för yrket. Man lär sig med andra ord, åtminstone när det gäller yrken som inte en kräver en universitetsexamen, ett yrke på ett yrke.

Vad beträffar universitetsutbildning så är det, tvärt emot vad som trendigt utropas som det nya mantrat, ytterst få yrken i vårt samhälle som kräver en sådan. Trots detta så gör sittande regering sitt bästa för att bygga nya högskolor och öka antalet som studerar på de som redan finns. Vad detta betyder i praktiken är att, eftersom det inte finns ett tillräckligt stort antal tillräckligt intelligenta och intresserade människor för att fylla dessa platser, studenter med otillräckliga förutsättningar tas in. Eftersom varje högskola får betalt, och ibland bedöms efter, hur många studenter som klarar studierna så följer logiskt att dessa görs mer simpla än de egentligen borde vara. Detta innebär en effektivitetsförlust för nationen då de bäst lämpade ej lär sig så mycket som de borde, samt ett angrepp på rättvisan då dessa rankas som lika bra som sina mindre begåvade studiekamrater som också tagit examen. Om du är tveksam till detta så råder jag dig att prata med någon med t.ex. en civilekonom examen. Fråga då personen ifråga om den är särskilt stolt över sin titel samt om den anser att den innebär särskilt mycket fördelar på arbetsmarknaden. Du får troligen ett nekande svar om du pratar med en ärlig person.

Nationens behov av arbetskraft
Överlag så kan det sägas att en nation är mer välmående om de styrande, vid fördelning av arbetskraft, snarare utgår ifrån dess folks behov, vad som behöver produceras i form av varor och tjänster, än vad folk överlag anser är roligast att jobba med, något som till stor del sker i dagens samhälle. Om någon t.ex. vill bli kärnfysiker (eller litteraturvetare, eller konsthistoriker etc.) så finns det få hinder för denna person att påbörja en sådan utbildning. Om det sedan visar sig att personen inte är lämpad för detta eller att det ej finns något behov av fler kärnfysiker så är det för personen ifråga inget problem eftersom den ändå kan räkna med att bli försörjd av alla hårt arbetande. Det finns således få incitament för människor att handla efter det stora flertalets bästa snarare än efter att få ytliga behov, som t.ex. en glassig studietid med många fester och lite studerande, tillfredsställda.

Att istället, efter att ha följd personen under ett antal år under uppväxten, samt låtit den utföra ett antal anlagstester, ge denne ett antal förslag på vad den skulle passa bäst som, alla vilka är baserade på vad nationen för tillfället behöver, bidrar till en större välfärd för alla. Andra hårt arbetande människor slipper försörja vederbörande samtidigt som, viktigast av allt, individen får förverkliga sig själv och känna att den sysslar med a) något som den är bra på, b) ett för samhället viktigt yrke som, genom sin utövning, gynnar många andra. Detta får individen att känna sig fullbordad och som en del av det stora hela – en viktig kugge i hjulet så att säga.

Det är sant att inga bilar, flygplan, datorer eller andra viktiga uppfinningar skulle ha funnits om inte de genier som ligger bakom utvecklandet av dessa skulle ha levt. Det är dock lika sant att dessa uppfinningar ej skulle ha existerat, annat än i möjligtvis mycket liten skala, om inte ett stort antal vanliga människor hade konstruerat, transporterat, eller på annat sätt bidragit till produktionen av dessa. Dessa människor är med andra ord oumbärliga för nationen. Så är även de vakter, militärer och poliser som ser till att hålla gatorna trygga och staten intakt.

Det är helt felaktigt att påstå att intelligens är den enda viktiga egenskapen som en människa kan ha. Utan mod och fysisk excellens fås inga skickliga soldater eller väktare, utan flit och arbetsmoral fås inga ambitiösa arbetare och utan kreativitet fås inga virtuosa konstnärer/musiker/underhållare.

Precis som att den politiske beslutsfattaren inte tar på sig vakt uniform och ger sig ut för att patrullera stadens gator så tar sig inte den muskulösa vakten till en förlossningsklinik för att hjälpa till eller sjuksköterskan som arbetar på denna sig till riksdagen för att fatta politiska beslut. Var och en behövs i den roll som vederbörande är satt att utföra. Det är först när alla har funnit denna naturliga roll som en sann folkgemenskap kan byggas. Det är upp till oss att införa ett system där detta görs möjligt.