De omänskliga

En bok som berättar om tre moderna politikerskandaler kom ut i handeln i lördags. Boken heter De omänskliga och är författad av journalisten Torbjörn Nilsson. Torbjörn Nilsson (född 1980) är skribent och en av grundarna för tidningen Fokus. Under de senaste sju åren har han bevakat svensk inrikespolitik och det är under denna tid huvudspåren i boken har inträffat. Förutom tidningen Fokus har han skrivit för Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. I boken får vi följa med bakom kulisserna till Folkpartiets dataintrång i Socialdemokraternas interna datanät inför valet 2006, fulspelet i de borgerliga partierna kring FRA-lagen samt medlemsfusket i SSU.

De omänskliga och författaren Torbjörn Nilsson (Foto: Sofia Runarsdotter)

Alla kommer ihåg dessa tre händelser. Det som gör denna bok intressant är att Nilsson dels sammanfattat vad som hände på ett sätt som är intressant idag men kanske framförallt är ett värdefullt dokument några år framåt när nya skandaler fått väljarna att glömma de gamla. Något annat som jag finner bra med denna bok är att han kort, som små biberättelser och ibland med endast någon mening, berättar om tidigare politiska skandaler (eller sådant som skulle ha blivit skandaler om det hade lyfts fram i pressen). Mycket kommer man ihåg, annat påminns man om och en och annan gammal skandal hade i alla fall gått mig helt förbi.

En sådan historia är när ledande socialdemokrater 1982 bombhotade en lokal där en debatt mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin skulle hållas eftersom de ansåg det otaktiskt att debatten hölls.

Torbjörn Nilsson har ett speciellt sätt att skriva på. Jag kommer att tänka på något av en blandning mellan boken Absolut av Carl Hamilton, Globaliseringsmyten av Johan Ehrenberg (eller egentligen vilken bok som helst av honom) och Slakthus 5 av Kurt Vonnegut. Jag tycker inte om någon av dessa böcker, rent stilistiskt. Det jag främst ogillar är att kastas fram och tillbaka mellan olika berättelser och handlingar. Precis som jag ändå uppskattar de nämnda böckerna på grund av dess innehåll så tillhör De omänskliga de böcker jag fått ut något av och gärna kan rekommendera till andra. Det ska också sägas att det finns mycket som skiljer Torbjörn Nilsson från var och en av nämnda författare.

Som exempel kan nämnas att Nilsson vägrar nämna sig själv i boken trots att han figurerar i den. Vid ett tillfälle benämner han sig själv i tredje person som Journalisten. Något sådant skulle Johan Ehrenberg aldrig göra, han tvärtom älskar att stoppa in sig själv i varje historia han ska berätta.

I kapitlen har Nilsson här och var lagt in fakta om välkända psykologiska experiment. Experimenten visar hur människor agerar i grupp och i skydd av anonymitet. Testen har visat att många människor gör allt för att följa den egna gruppen men också lätt avhumaniserar sin motståndare för att slippa känna skuld över sina handlingar. Det är därigenom boken fått sin titel.

Det första och längsta kapitlet handlar om hur en ung socialdemokrat gav ett lösenord till socialdemokraternas interna datanät, Sapnet, till en medlem i Liberala ungdomsförbundet. Under en period kunde han gå in och plocka ut intern information om exempelvis hur Göran Persson planerade att lägga upp turnéplan, programförklaringar och kommande kampanjer. Vi känner till hur det slutade. Sex personer åtalades. Tre dömdes: Expressenjournalisten Niklas Svensson som hade fått koder från Liberala Ungdomsförbundet och loggat in flera gånger, LUF-medlemmen Per Jodenius som varit den mest flitiga besökaren samt SSU-ombudsmannen Niklas Sörman som lämnat ut koden (Användarnamn: Sigge Lösenord: Sigge) från början. Straffet blev dagsböter.

Det intressanta i De omänskliga är att författaren visar att det flitiga inloggandet på fiendens server inte är någon isolerad händelse utan en del av en lång tradition av fulspel, inte minst i LUF men även i andra ungdomsförbund och partier. Ofta har brott begåtts i kampen mot andra partier men inte sällan har brotten begåtts inom organisationerna som en del av interna maktstrider. Jag ska inte tråka ut läsaren med en massa exempel. Är man inte så intresserad skulle det trötta ut läsaren och den som är mer intresserad bör hellre läsa hela boken för en bättre redogörelse än jag kan ge här.

I det andra kapitlet får man en inblick i spelet bakom kulisserna när FRA-lagen blev en tydlig kil mellan den borgerliga alliansen och riksdagens vänsterblock men framförallt hur allianspolitiker hotades och tvingades att rösta ja för att inte få sin fortsatta karriär grusad. FRA-lagen blev en oerhört viktig fråga för de borgerliga högdjuren som var tvungna att visa att det inte fanns någon splittring hos borgerligheten och att regeringen var stark. Partipiskan ven och personer som verkligen var mot denna lag, som Fredrick Federley, fick finna sig i att byta uppfattning för att kunna fortsätta sina karriärer.

Det sista kapitlet handlar om maktstriderna inom SSU mellan höger- och vänstersossar vilket var orsaken till de höga nivåerna av falska medlemmar. Det är underhållande att läsa om maktstriderna i det ungdomsförbund som näst efter Sovjetunionen och dess allierade varit världsbäst på att använda ordet demokrati i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Nilsson drar en parallell mellan SSU:arnas beteende och barnen i Flugornas Herre, en jämförelse som inte känns helt främmande.

Torbjörn Nilsson hänvisar bland annat till boken Demokrati utan partier? av statsvetaren Olof Petersson som sammanfattar olika vanliga metoder att fuska i val som upptäckts av internationella valobservatörer:
Sprid falsk information om att valet hålls ett senare datum.
Rita om valkretsen så att oppositionen missgynnas.
Förfalska röstlängderna genom att lägga till spökväljare och döda själar.
Använd falsk identitet för att rösta.
Hota väljare som misstänks stödja oppositionen.
Ordna så att valurnorna lämnas obevakade.
Stör röstsammanräkningen.

Allt detta har pågått i Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund där alla metoder varit tillåtna för att krossa motståndaren. Dessutom har man flitigt sprungit till pressen och avslöjat den andra sidans oegentligheter och även gjort polissak av somliga händelser.

Jag saknar en djupare redogörelse för hur mycket pengar ungdomsförbundet lurade av staten i denna konflikt. Även om syftet med de falska medlemmarna var att skaffa makt och så att säga sätta demokratin ur spel så resulterade medlemsfusket i att SSU lurade till sig stora summor pengar. En intressant del av boken hade varit dels en redogörelse för hur mycket pengar man lurade till sig, vad dessa pengar användes till och hur det kommer sig att polisen lade ner förundersökningen om bidragsfusk i brist på bevis, trots att många erkände fusket.

Många av de drivande fuskarna har i dag höga poster i Socialdemokraterna och några kan bli ministrar om det svenska folket ger Socialdemokraterna regeringsmakten i nästa val. Individer som klättrat över lik, bildligt talat, för att komma upp sig i sitt parti och förrått sina förbundskamrater, angripit dem, drivit dolda agendor och fuskat, bokstavligt talat, ska, om folket vill, styra Sverige nästa val. Med tanke på redogörelsen för dataintrånget i det första kapitlet så är det dock samma typ av människor som leder de andra partierna: Människor som blivit omänskliga.

Jag tror att boken hade kunnat användas i debatten mellan riksdagspartierna inför årets val om det inte var för att boken handlar om såväl partier från den borgerliga alliansen som från vänsterblocket. Nu blir det nog snarare journalister som kommer att prisa boken. Det skadar inte om boken får massmedial uppmärksamhet. Framför allt det första kapitlet är riktigt välskrivet och till synes väl underbyggt. Jag tror att det kapitlet är anledningen till att boken skrivs. De två senare kapitlen ger lite intryck av att vara mer utfyllnad, även om de också innehåller bra redogörelser för det fula spelet i de etablerade partierna. Som oppositionell mot samtliga riksdagspartier har man stor glädje av denna bok. Jag hoppas att den får god spridning och att många läser den innan valet i september.

•