Varför räknas inte älvdalskan som ett minoritetsspråk?

Ja, då var den oändligt snurrande multikulturella tivolikarusellen igång igen, med blinda fosterlandsförrädiska politiker som rider dess utsmyckade hästar skrattandes i ansiktet på allt som är svenskt, och bjuder in alla och allt som inte är svenskt att rida i den ståtliga karusellen, medan svensken med mössan i handen tvingas stå skamsen och se på.

Vad som föranledde dessa tankar var att jag nyligen läste att regeringen under året 2010 kommer att fördela ekonomiska medel för att stärka minoritetsspråken i Sverige (finska, tornedalsfinska, samiska, romani chib, och jiddisch). Vår egen burundianska mångkulturella antirasism-alibineger och integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni motiverar dessa pengar med att ”De nationella minoriteternas vilja att bevara sina språk är stark”. Nyamko Sabunis farbror Mkyabela är för övrigt verksamhetschef för Centrum Mot Rasism, samma idiotförening som kämpar mot ”rasistiska glassar” samt får igenom förbud för exotiska och historiska kvartersnamn med namn som betyder svart på latin, (kvarteret Negern). Vidare har vi hennes bror som är ordförande för Afrosvenskarnas Riksförbund, som även Nyamko var med och startade. För övrigt så var både ASR och CMR inblandade i den stora medlemsfusks- och korruptionsutredningen 2005. Dessutom har ASR lyckats kamma hem den största dumstrutsutmärkelsen i mannaminne efter att dom genomförde en Hets mot folkgrupps-anmälan mot Tintin i Kongo-albumet.

Det kan ju tyckas bra, rättare sagt oerhört viktigt, att dom språk med skandinavisk respektive fennoskandisk bakgrund samt med en flertusenårig nordisk historia, skall stärkas i Norden. Till saken hör dock att jiddisch är ett till hälften semitiskt språk (och skrivs dessutom med det hebreiska alfabetet), som endast har talats i Sverige i ca 200 år, och som har endast ca 3000 talare i Sverige, varav ytterst få av dessa har det som sitt modersmål. Den svenska minoritetspråkskommittén rekommenderade i sitt betänkande att jiddisch inte skulle få status som minoritetsspråk (SOU 1997:192), men naturligtvis skulle våra xenomaniska och framför allt sionisthariga folkförrädarpack till politiker komma att böja sig inför de judiska gruppernas krav på underdånighet av goyim. Icke att förglömma blev resultatet av jiddischens ställning som minoritetsspråk att Lunds universitet fick regeringens uppdrag att numera bedriva undervisning och forskning i nämnda språk (idag finns sammanlagt hela 50 st, ja du läste rätt, femtio stycken, germanska språk som ännu lever, varav enbart en bråkdel finns att studera på universitetsnivå i Sverige, men jiddischen har naturligtvis företräde in i universitetsvärlden före de germanska språken, varav en del av dessa dessutom är klassificerade som hotade språk).

Tittar vi närmare på romani chib, det språk som zigenarna talar, så är det visserligen ett indoeuropeiskt språk tillhörande den s k indoariska språkgrenen. Å andra sidan är hindi, urdu, bengali, och marathi även dom tillhörande den indoariska språkgrenen, som bildades efter den s k ariska invasionen av Indien för ca 6 000 år sedan. När zigenarna sedan kom till Europa för ca 700 år sedan tog dom detta språk med sig (400 år sedan i Sverige. Notera dock att deras antal har varit förringande små). Men språkgrupper som avskiljde sig (i dåvarande Persien) från varandra för ca 6 000 år sedan, och utvecklades oberoende av varandra, den ena i Europa, och den andra i Indien, må möjligtvis i forskarvärldens rent teknikaliska värld vara släkt med varandra, men inte i min vardag och i min syn på hur språk, kultur, folk, och land, hör ihop.

Låt oss nu återblicka på Sabunis uttalande; ”De nationella minoriteternas vilja att bevara sina språk är stark”. Ja, alla som vet något om den politiska verkligheten vet att judiska intressegrupper är bland som mest gaphalsiga och maktutövande grupperna på denna jord, och att dom är vana att få som dom vill (annars är ju vägen inte så lång till att en ny Hitler reser sig igen, är dom annars inte sena med att proklamera, samt ifrågasätta huruvida man möjligtvis är antisemit). Och någon som personligen har varit godtrogen nog att ha inlåtit sig i privata affärer genom t ex Blocket, med zigenare (ja, dom är ju alltid flera när dom ska göra affärer, aldrig själva), vet att deras vilja att få som dom vill (oftast något i stil med att hotfullt påstå att produktbeskrivningen inte överensstämmer med annonsbeskrivningen och att dom därför ska få objektet för halva priset eller t o m gratis) är väldigt stark, ja, t o m så stark att det kan inkludera hot och våld, på plats, för att få sin vilja igenom.

Några andra som också försökte få sin (befogade) vilja igenom för några år sedan var en till regeringen uppvaktande delegation bestående av landshövdingen Ingrid Dahlberg, kommunalrådet Myr Herbert Halvarsson, Älvdalska språkrådets representant Yair Sapir samt styrelseledamöter från föreningen Ulum Dalska och barn- och utbildningsnämndens ordförande Arne Bogghed, som gemensamt krävde att få det älvdalska språket erkänt som ett minoritetsspråk, vilket skulle ge möjligheter att få bidrag från olika myndigheter, när det gäller skolundervisning, skolmaterial och produktion av litteratur på älvdalska bland annat.

Svaret från regeringen blev naturligtvis ett nej.

I sitt svar citerar biträdande justitieministern Jens Orback minoritetsspråksutredningen och säger att det övergripande syftet med den minoritetsspråkskonvention som Sverige skrev under 2001 var att ”stärka minoritetsspråkens ställning i det offentliga livet, såsom i domstolar och hos myndigheter”, samt att utredningen sagt att ”det är tveksamt om folkmålen kan anses som språk”.

Ett goddag yxskaft-svar, då älvdalskan dessutom klassas som ett språk och inte ett folkmål (dialekt).

Utöver det faktum att det klassas som ett eget språk, så finns det även starka kulturhistoriska aspekter att beakta i denna fråga. Många språkforskare menar att älvdalskan är mera svenskt (då det har oerhört mycket mer gemensamt med fornnordiskan än den svenska vi talar idag) än det vi i dagligt tal kallar svenska, som är en blandning av de dialekter som talades i Mälardalen, där vårt lands politiska och ekonomiska makt alltid funnits. Målet särskiljer sig från andra nordiska språk då det har flera fornnordiska språkdrag som bevarats gentemot de andra. Exempel är nasala vokaler, en mer utvecklad flerkasusböjning, överlångstavighet, sekundära diftonger (som även numera finns i gutniskan) m m. Slutligen avviker älvdalskan ur syntaktisk synpunkt starkt från svenska och andra nordiska språk. Tyvärr p g a standardiseringen av rikssvenskan (samt förslappade föräldrar samt MTV-generationen), så har älvdalskan tryckts tillbaka, och talas idag endast av mellan 3000-5000 människor idag. Tidningar, böcker, samt lokalradioprogram produceras dock av ideella eldsjälar. Utan statligt stöd.

Den som slutligen betvivlar att älvdalskan är ett eget språk, kan med fördel t ex söka på ”Larz Kristerz – Stefan sjunger på älvdalska” på Youtube, där Stefan Nykvist från det grammis- och guldklavebelönade dansbandet Larz-Kristerz sjunger en snutt på älvdalska.

Med framtida förhoppningar om att hela vårt unika, vackra, och mångdiversierade Sverige åter ska kunna komma att andas och leva, i en tid, då paradigmet av idag, endast är någonting man med fasa och äckelkänslor, läser om, i historieböckerna.

Johan Björnsson
Oberoende debattör

Filmklippet som Johan Björnsson skriver om visas här: