Haiti ur ett historiskt perspektiv

Krönika

I samband med tragedin på Haiti och de efterföljande reaktionerna bland delar av befolkningen väljer vi här att åter publicera artikeln Statskupp och 200-års jubileum – 2004: ett dramatiskt år för Haiti ursprungligen skriven av Henrik Garfvé och publicerad 15 mars 2004 på den-svenske.com. Artikeln ger en ökad förståelse för landets historia och situationen i modern tid.

Statskupp och 200-års jubileum – 2004: ett dramatiskt år för Haiti

När läget i den karibiska ö-republiken Haiti var som mest turbulent för någon vecka sedan erhöll vi dagliga rapporter från massmedia om händelseutvecklingen. Spekulationer om att oroligheterna förebådade Aristide-regimens kollaps visade sig vara berättigade; upploppen eskalerade till ett regelrätt inbördeskrig och på bara någon vecka förlorade president Jean Bertrand Aristide kontrollen över så gott som hela nationen.

Historien verkar emellertid inte sakna nÃ¥got sinne för ironi, för samtidigt som Haiti i detta nu saknar regering och hemfaller Ã¥t anarki och blodbad firar den negroida nationen 200-Ã¥rs jubileum av ett folkmord pÃ¥ vita som resulterade i ”självständighet”. Användandet av apostroferna kommer att framgÃ¥ tydligt längre fram i artikeln, men det kan redan nu sägas att de senaste tvÃ¥ seklen varit föga glamorösa för Haiti dÃ¥ öns afrikanska descendenter visat sig vara oförmögna att förvalta arvet efter europeiska civilisationsbyggare. Viktigt att poängtera redan nu är att artikelns främsta syfte ej är att redogöra för den senaste tidens dramatiska händelseförlopp, utan snarare att förklara utvecklingens bakomliggande faktorer som medvetet ignorerats av judiskinfluerad massmedia i Västvärlden.

Ett otal nationalsocialister och andra rasmedvetna har tidigare använt Haiti som ett tacksamt skolexempel i syfte att pÃ¥visa rasbiologiska realiteter. Jag tänker bl.a. pÃ¥ rasfilosofen William Gayley Simpsons tidlösa ”Which Way Western Man”, Carleton Putnams ”Race and Reality” och David Dukes politiska självbiografi ”My Awakening” för att nämna nÃ¥gra namn och verk. Er artikelförfattare gör pÃ¥ intet sätt ansprÃ¥k pÃ¥ att vara den första som med utgÃ¥ngspunkt frÃ¥n Haitis intressanta, om än tragiska, historia pÃ¥visar politiskt inkorrekta sanningar om vÃ¥r biologiskt präglade tillvaro, men anser likväl att den senare tidens händelseförlopp, i kombination med modern forskning inom differentiell psykologi, motiverar en uppdatering.

Karibiens juvel

Önationen Haiti, som huvudsakligen upptar västra delen av den västindiska ön Hispaniola, materialiserar i mÃ¥ngt och mycket vÃ¥r sinnebild av en paradisö. Dess palmer, kritvita stränder och turkosglittrande vatten har i sekler, enda sedan självaste Columbus landsteg pÃ¥ ön i december 1492, trollbundit västerländska upptäcktsresanden och pionjärer. Fransmännen, som i slutet av 1600-talet tog ön i besittning, nyttjade sig flitigt av den smickrande och expressiva benämningen ”Karibiens juvel” närhelst Haiti skulle refereras till. Detta föranleddes emellertid ej av öns skönhet allenast, i minst lika hög grad hänfördes de europeiska civilisationsbringarna av Haitis ekonomiska potential. Ty det är fÃ¥ platser pÃ¥ jorden förunnat att, pÃ¥ samma sätt som Haiti, välsignas med fruktbar jord och ett gynnsamt klimat, liksom, inte att förglömma, en geografiskt sett handelsstrategisk placering pÃ¥ världskartan.

Saint Domingue, som fransmännen formellt kallade sin koloni på Hispaniola, var en perfekt plats för odling av sockerrör. För att expandera denna näring krävdes emellertid arbetskraft och till följd därav importerades en stor mängd negerslavar till Haiti. Ur ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv visade sig detta vara ett lysande incitament; Saint Domingue tillkämpade sig snabbt positionen som världens ledande sockerproducent och behöll denna ohotat under 1700-talet. Men det faktum att kolonins ca 40 000 vita självmant införde totalt en halv miljon negerslavar kom slutligen att besegla deras öde.

1789 var den franska revolutionen ett beklagligt faktum. Dess befängda egalitära vanföreställningar, som redan vÃ¥llat blodbad i Europa, spred sig över Atlanten och anammades helhjärtat av Haitis mulatter och negrer. Under Toussaint Louverture inleddes i början av 1800-talet en rad brutala uppror mot den vita minoritet som fÃ¥tt den karibiska paradisön att blomstra. Till en början kunde resningarna kväsas och den negroide rabulisten Louverture tillfÃ¥ngatogs och deporterades till Frankrike. Läget var emellertid fortsatt spänt och underlättades inte av att en fransk undsättningskÃ¥r, utsänd av kejsar Napoleon, dukat under för diverse exotiska sjukdomar. Trots tappert motstÃ¥nd kunde den vita minoriteten i längden inte emotstÃ¥ den negroida befolkningens överväldigande numerär. I slutet av 1803 pÃ¥börjades det uppror, iscensatt av J.J. Dessalines, som inte bara kom att beröva den vita minoriteten dess överhöghet över ”Karibiens juvel”, utan ocksÃ¥ dess blotta existens. Haitis vita män, kvinnor och barn mördades kallblodigt och systematiskt. HÃ¥rresande skändligheter begicks, där den vita befolkningen stympades och massakrerades Ã¥ det brutalaste. Harvardprofessorn Lothrop Stoddard, filosofie doktor i historia och utexaminerad jurist, mest känd för sitt inflytelserika magnum opus ”The Rising Tide of Color”, redogjorde grundligt för detta bestialiska folkmord i boken ”French Revolution in San Domingo”, men dÃ¥ offren inte rÃ¥kar tillhöra vare sig en ”utvald” eller färgad minoritet har verket fallit i glömska i vÃ¥r av rasligt självhat präglade samtid.

Svart självständighet – en destruktiv bana beträds

Efter Dessalines uppror, som kulminerade i förintelsen av öns vita befolkning, kunde de svarta revolutionärerna 1804 proklamera Haitis självständighet. Därmed skrev ocksÃ¥ Haiti in sig i historiens annaler som den första, av negrer befolkade, kolonin som ernÃ¥dde nationell suveränitet frÃ¥n en europeisk nation. De vita haitiernas bödel, J.J. Dessalines, lät med pompa och stÃ¥t kröna sig själv till kejsare och antog namnet Jacob I. En ny era för ”Karibiens juvel” hade inletts.

Förutsättningarna att lyckas för Haitis nya, Afrikaättlade herrar var, som tidigare nämnts, de bästa tänkbara i form av bördig jord, gynnsamt klimat och geografisk belägenhet. Utöver detta hade de franska nybyggarna försett ön med grundläggande fysisk infrastruktur, såsom vägar, broar, hamnar och dylikt. Vidare erhöll haitierna elementära samhälleliga och kulturella komponenter, såsom utbildningsinstitutioner och ett fungerande rättsväsende, från sina forna herrar.

Det visade sig emellertid snabbt att de negroida haitierna hade anammat fÃ¥, om alls nÃ¥gra, av de västerländska koncepten om hur en nation bör styras. Det nya Haiti, där afrikanska stamfränders primitiva metoder kom att bli rÃ¥dande, stod i diametral motsats till det av lag och ordning präglade franska styret. Detta Ã¥skÃ¥dliggjordes inte minst dÃ¥ den nykrönte kejsaren Jacob I mördades efter bara tvÃ¥ Ã¥r vid makten, med nationens splittring till följd. Mulatten J.P. Boyer lyckades emellertid Ã¥terförena Haiti nÃ¥gra Ã¥rtionden senare, men den politiska stabiliteten blev inte speciellt lÃ¥ngvarig. I ”Race and Reality” kunde Carleton Putnam apropÃ¥ den fortsatta politiska utvecklingen efter Boyer konstatera att ”mellan 1844 och 1915 var det bara en haitisk president som satt mandatperioden ut. Fjorton avsattes i samband med väpnade uppror, en sprängdes i luften, en förgiftades och en hackades till bitar av en pöbel”.

1900-talets fruktlösa ansträngningar

Det sällsynt gynnsamma utgångsläget, som det svarta Haiti åtnjöt vid självständigheten 1804, hade varit till föga hjälp för de svarta haitierna. Tyvärr tillhandahåller vårt svenska vokabulär inget tillfredsställande ord för det monumentala misslyckande som utspelade sig på Haiti efter det etniska och rasliga regimskiftet. Den orgie i politisk instabilitet och allmänt samhälleligt förfall, som beskrevs i föregående stycke, fick grannlandet USA att handgripligen ingripa inte mindre än tre gånger under 1900-talet. Huruvida det förelåg ekonomiska eller humanistiska motiv, eller en kombination av de båda, kommer inte att behandlas närmare. Er artikelförfattare nöjer sig med att konstatera att amerikanerna såg sig nödgade att ingripa i Haiti för att förhindra en veritabel kollaps och bygga upp det som öns negroida befolkning låtit förfalla under ett århundrade.

Den första interventionen skedde 1915 och amerikanerna kom att bli kvar i nästan två årtionden. Haiti skulle rustas upp för att möta samtidens definitioner av en modern stat. Kraftstationer, skolor och sjukhus anlades följaktligen och utbildningsprogram initierades för att tillgodose Haitis framtida behov av lärare, läkare och ingenjörer. Vidare inleddes ambitiösa projekt med syfte att förbättra infrastrukturen. Sammanlagt byggdes över 200 broar, hundratals mil av nya vägar och ett modernt telefonnät. 1934 ansågs tiden mogen för haitierna att återigen styra sin halva av Hispaniola och de amerikanska trupperna och biståndsarbetarna drogs tillbaka. Men trots att de negroida haitierna för andra gången fått överta en nation i toppskick, återupprepades den destruktiva process som omvärlden bevittnat drygt 100 år tidigare med skrämmande precision. Haitierna hemföll ånyo till sina gamla och tillika primitiva vanor, främst kanske symboliserat av den ökända voodoo-kulten, och allt som de tillskänkts av amerikanerna gick förlorat. Djungeln tilläts för andra gången tränga undan civilisationen.

1958 blev året för den andra interventionen. Haiti befann sig på ruinens brant och amerikanerna fruktade att landets miserabla levnadsförhållanden var en utmärkt grogrund för kommunistiska revolutionsrörelser. Således återvände man och den uppbyggnadsprocess som inletts 1915 repeterades; det som förfallit till följd av haitiernas inkompetens, korruption och vanstyre skulle restaureras och mer därtill. Men i samma stund som USA lämnade landet tilläts historien återupprepa sig ytterligare en gång. Haiti kom med andra ord ånyo att karaktäriseras av förfall, korruption och våld, fram till 1994 det vill säga, då amerikanerna för tredje gången återvände och upprepade samma uppenbart gagnlösa procedur som vid de två föregående tillfällena.

Det samtida Haiti – en mörk fläck pÃ¥ världskartan

Trots att Haiti i modern tid givits inte mindre än tre tillfällen att ”starta om pÃ¥ nytt”, med nya och goda grundförutsättningar, sÃ¥ är tillstÃ¥ndet för landet i dagsläget, fyra Ã¥r in i det nya Ã¥rtusendet, det sämst tänkbara. Den Florida-baserade tidningen ”Sun Sentinel” konkluderade korrekt i en längre artikel den 7:e december i fjol att Haitis levnadsstandard erinrar om den för det subsahariska Afrika. Näringslivet är i spillror, trots de ekonomiska incitament som västvärlden tillhandahÃ¥llit vid otaliga tillfällen. En konsekvens av den mer eller mindre icke-existerande ekonomin är att Haitis statliga utgifter till ca 75% täcks av bistÃ¥nd frÃ¥n I-länder. Medellivslängden är blott ca 50 Ã¥r och barnadödligheten ligger nästan pÃ¥ skrämmande 10%. Den haitiska vardagen präglas av den utbredda och tillika barbariska voodoo-kulten, en morbid kulturell avart som för övrigt länge sanktionerats av den nyligen avsatte presidenten Jean-Bertrande Aristide. Slaveri är vidare vanligt förekommande och tidningen ”Miami Herald” rapporterade den 23:e november i fjol att Haiti hyser mer än 300 000 barnslavar, vilket kan tyckas vara ett tragikomiskt faktum i ljuset av att ön firar 200-Ã¥rs jubileum över en revolt som pÃ¥stÃ¥s ha avskaffat slaveriet som samhällsinstitution.

Utöver ovannämnda problematik brottas Haiti även med brottslighet och våldsdåd som på senare tid eskalerat till vad som bäst skulle kunna liknas vid ett inbördeskrig. Den nyligen avgångne presidenten har, liksom de flesta av hans föregångare under de senaste 200 åren, visat sig vara oförmögen att hålla Haitis negroida befolkning i schack. I nuläget har Aristide-regimen som bekant störtats och Aristide själv tvingats i exil till Afrika. På gatorna i huvudstaden Port-au-Prince lemlästas och mördas Aristide-anhängare på klassiskt haitiskt manér, allt inför ögonen på västerländska journalister. Ånyo ser det onekligen ut som om vi återkommit till den alltför välbekanta fas, då omvärlden ser sig tvingad att ingripa för att åter få Haiti på fötter. Internationella styrkor är redan på plats för bringa ordning i den anarki som nu är rådande. Mönstret känns igen.

Haitis problem stannar dock inte längre vid politisk instabilitet, eller ens ett öppet inbördeskrig. Ty efter 200 Ã¥rs vanstyre kan en omfattande och ofrÃ¥nkomlig ekologisk katastrof, med lÃ¥ngtgÃ¥ende konsekvenser, skönjas. I den tidigare nämnda ”Sun-Sentinel”-artikeln stÃ¥r det exempelvis att läsa följande om följderna av den skogsskövling och miljöförstöring som tilltagit under 1900-talet:

”Mindre än en procent av Haiti täcks fortfarande av skog. Under de senaste fem decennierna har mer än 90 procent av landets skog gÃ¥tt förlorad – ett omrÃ¥de tre gÃ¥nger sÃ¥ stort som Everglades. Den medförande erosionen har uppskattningsvis förstört tvÃ¥ tredjedelar av landets odlingsbara jord sedan 1940, samtidigt som befolkningen har fyrdubblats”.

Vidare kan man läsa att öns tidigare lummiga nordvästra hörn förvandlats till ”en expanderande öken, med kaktusar och dammiga vidder som erinrar om Arizona”.

Med detta i Ã¥tanke torde de flesta människor, med en nÃ¥gorlunda god förankring i verkligheten, kunna konstatera att oddsen för att haitierna skall fÃ¥ ordning pÃ¥ sitt land nu är sämre än nÃ¥gonsin. En av västvärlden sanktionerad president, som i vanlig ordning säger sig värna ”demokrati”, ”mänskliga rättigheter” och andra patetiska floskler, kan knappast förändra det faktum att Haiti inte längre förmÃ¥r föda sin egen snabbt växande befolkning.

Orsaker

Det intressanta för nationalsocialister och andra rasmedvetna är egentligen inte huruvida det internationella samfundet får för sig att för fjärde gången ingripa i det vanstyrda Haitis interna angelägenheter eller ej. Utifrån 1900-talets historia kan vi kallt konstatera att sådana tilltag har föga inverkan på landets situation i ett längre perspektiv. Vad som däremot är av intresse är orsakerna till varför Haiti och dess negroida population förefaller vara dömda till en existens i civilisationens yttersta periferi. Genom att studera dessa kan vi nämligen ytterligare stärka validiteten för rasbiologiska faktum som gjorts impopulära i det förljugna tidevarv av judisk hegemoni vi nu lever i. Det är följaktligen motiverat att ställa sig frågan hur Haitis afrikanska descendenter kan vara så kapitalt inkapabla till att förvalta det arv som västerländska civilisationsbringare efterlämnat och vid ett antal tillfällen välvilligt försökt återupprätta.

Som tidigare nämnt drog sig inte en ledande Floridatidning för att likställa de ekonomiska och sociala betingelserna för haitierna med dem för subsahariska afrikaner, vilket de facto är en korrekt och tillika okontroversiell iakttagelse. Mer kontroversiellt blir det dock, åtminstone utifrån ett politiskt korrekt perspektiv, om denna socioekonomiska analogi skall klarläggas utan tillgripande av brukliga, men högst pseudovetenskapliga, marxistisk dogmer. Den empiriskt belagda oförmåga haitierna uppvisar i fråga om civilisationsupprätthållande kan nämligen härledas till landets 200-åriga demografiska situation.

Utöver det faktum att bÃ¥de Haiti och det subsahariska Afrika för närvarande genomgÃ¥r en ekonomisk, social och teknologisk regression, sÃ¥ delar de ocksÃ¥ en uppenbar demografisk likhet, dÃ¥ Haiti huvudsakligen, av dramatiska historiska skäl som tidigare redogjorts för, befolkas av negrer. Att negroida nationer näst intill uteslutande klassificeras som U-länder bottnar i det faktum att en stark korrelation föreligger mellan ett folks genomsnittliga intelligenskvot (IQ) och en nations välstÃ¥nd. Detta samband har klargjorts utförligt, inte minst av Richard Lynn och Tatu Vanhanen, professorer i psykologi respektive statsvetenskap, i boken ”IQ and the Wealth of Nations”. I boken konkluderas att den genomsnittsliga medelintelligenskvoten för en nations befolkning är den viktigaste av de variabler som inverkar pÃ¥ nationens socioekonomiska tillstÃ¥nd. Vilket ekonomiskt system som tillämpas, d.v.s. marknads- eller planekonomi, är underordnat intelligenskvoten, likasÃ¥ förekomsten av naturtillgÃ¥ngar, sÃ¥som exempelvis olja, som är en faktor som Ã¥terfinns först pÃ¥ tredje plats.

Den generella post-koloniala nedgÃ¥ngen i det subsahariska Afrika är sÃ¥ledes inget svÃ¥rförklarligt fenomen. Den genomsnittliga IQ-nivÃ¥n för negrer, söder om Sahara, är ca 70, vilket konstaterats av bl.a. tidigare nämnda professor Lynn, men ocksÃ¥ av en annan, inom detta omrÃ¥de framstÃ¥ende, professor vid namn J. Phillipe Rushton. Denna lÃ¥ga intelligenskvot, som de facto tangerar gränsen till gravt förstÃ¥ndshandikapp med västerländska mÃ¥tt mätt, omöjliggör helt enkelt upprätthÃ¥llandet av en modern ekonomi. PÃ¥ samma sätt kan Haitis, med det subsahariska Afrikas analoga, regression förklaras. I ”IQ and the Wealth of Nations” anges den genomsnittliga IQ-nivÃ¥n i Haiti ligga pÃ¥ 72. BÃ¥de Haiti och det subsahariska Afrika befinner sig sÃ¥ledes ca 20 IQ-poäng under den tröskelnivÃ¥ pÃ¥ 90 IQ-poäng som enligt professorerna Lynn och Vanhanen utgör grundförutsättningen för en modern ekonomi.

Lynns och Vanhanens titelval är förvisso ämnat att fÃ¥ läsaren att dra paralleller till Adam Smiths verk ”Wealth of the Nations”, som revolutionerade det ekonomiska tänkandet pÃ¥ 1700-talet. Det kan minst sagt tyckas passande att ”IQ and the Wealth of Nations” borde bli en milstolpe av jämbördig dignitet i vÃ¥r samtid. SÃ¥ har emellertid ej skett och skälen är uppenbara. Västvärldens rÃ¥dande och tillika förljugna världsbild, som medvetet frambragts av judiskinfluerad massmedia och kvasivetenskaplig judisk marxism, skulle krackelera fullständigt om forskning, av den karaktär som omnämnts i denna artikel, gavs utrymme i den offentliga debatten. Härav följer ocksÃ¥ de lögnaktiga och hatiska diatriber, som med ett urverks regelbundenhet riktas mot akademiker vars forskning faller utanför ramen för den cyniska agenda som gjorts upp för Västvärlden. Med det senare fenomenet i Ã¥tanke, d.v.s. hatpropagandan mot politiskt inkorrekta akademiker, konstaterade Edward M. Miller, professor vid New Orleans Universitet, i 2002-Ã¥rs vinternummer av ”Mankind Quarterly” att ”Richard Lynn och Tatu Vanhanen har med ‘IQ and the Wealth of Nations‘ uppvisat stort mod. Vemhelst som nämner att folkslag eller nationer skiljer sig pÃ¥ intelligenstest fördöms. Likväl, som mÃ¥nga läsare vet, pÃ¥visar intelligenstest konsekvent att raserna skiljer sig i intelligens och att bevisen starkt pekar pÃ¥ genetiska orsaker för dessa skillnader”.

Sammanfattning

Det är onekligen intressant att en avlägsen karibisk ö, som Haiti, kan utgöra en i det närmaste outsinlig källa av kunskap om den biologiska och evolutionära verklighet vi lever i. Med Haiti som empiriskt exempel kan vi bl.a. vederlägga vetenskapligt ogrundade föreställningar om att diverse socioekonomiska faktorer uteslutande skulle orsaka negroida folkslags notoriska eftersatthet gällande, den för en modern nation så viktiga egenskapen, IQ. Om världen fungerat i enlighet med marxistisk dogmatik så hade de negroida haitierna adapterat sig till den civilisatoriska infrastruktur och kultur de slaktade fransmännen lämnade åt eftervärlden. En framgångssaga utan like hade därefter utspelat sig i Västindien och Haiti hade i dagsläget varit något av en karibisk motsvarighet till Japan. Med de senaste två seklens historia i åtanke kunde detta scenario emellertid inte framstå som mer främmande. Den marxistiska ekvationen går, i vanlig ordning, helt enkelt inte ihop. Det är ett folks IQ som avgör nivån på den kultur det formar och inte vice versa. Kombinationen av differentiell psykologi och Haiti som praktiskt exempel tillåter oss således att validera den klassiska distinktionen mellan kultur- och naturfolk.

Haitis blodiga historia påvisar vidare att där girighet och profithunger tillåts styra, där tenderar också raslig amnesi, för att låna ett uttryck av Wilmot Robertson, att visa sitt fula tryne. Konsekvenserna av att förlita sig på icke-vit arbetskraft, och att därmed kompromissa om raslig homogenitet, kan bli ödesdigra för en nation. Detta fick Haitis vita minoritet bittert erfara för 200 år sedan och tyvärr kan vi kallt konstatera, bl.a. med de vitas trängda läge i Sydafrika och Zimbabwe i åtanke, att vårt folk ännu inte erhållit klarhet i denna fundamentala överlevnadsfråga.

Trots att den prekära situationen i Haiti näst intill dagligen renderar massmedial uppståndelse är bristen på förnuftiga analyser slående. Reflektioner kring den två sekler långa trend av degeneration som Haiti undergått lyser med sin frånvaro. Haitis blodiga historia har visserligen berörts, men inga försök har gjorts att förklara varför dessa gruvligheter hemsöker just denna önation eller hur det kommer sig att isländska presidenter och japanska premiärministrar inte hackas till bitar, sprängs i luften eller sanktionerar morbida vidskepelser på regelbunden basis, men att de haitiska kollegorna tenderar att göra så.

Den som förlitar sig på judiskinfluerad massmedia tillhandahålls ingen tillfredsställande förklaring till varför situationen är som den är i Haiti. Journalistkåren har inte ens undfägnat sina åhörare den i dessa situationer annars gängse förklaringsmodellen, som gör gällande att den vite mannen ensam är ansvarig för negroida nationers alla umbäranden och misslyckanden. Att försöka applicera denna utslitna ursäkt på ett folk som i 200 år har haft alla möjligheter i världen att forma sitt öde till det bättre, blir bara absurt. Till följd därav har det också varit ovanligt tyst från de mörka folkslagens annars så högljudda apologeter. Hur lockande det än må vara att njuta av denna efterlängtade tystnad, måste liberalers och marxisters handfallenhet uppmärksammas och bemötas aktivt. Den mörka demografiska omdaning, som Haiti upplevde för hundratals år sedan och som västvärlden idag står inför, hotar vårt folks blotta existens och det åligger oss att göra allt som står i vår makt för att avstyra denna destruktiva process.