Letande efter den lyckliga mångkulturen

I lördags dödades sex palestinier av israelisk militär. I ett år har det pågått ett öppet krig i Gaza mellan palestinier och Israel. Den 27 december 2008 inledde Israel kriget mot palestinier i Gaza i vad som i det israeliska försvaret kallas ”Operation Gjutet Bly”. Medlemmar i Hamas men även väldigt många civila palestinier har dödats sedan dess. Även israeliska judar har dödats av palestinska motståndsgrupper.

Enligt Israel avfyrade Hamas 2008 1 571 raketer och 1 531 granater från Gazaremsan mot södra Israel innan operationen inleddes. Konflikten är dock mycket äldre. Egentligen har det alltid varit ett konfliktområde men vi nöjer oss med att kort och förenklat nämna 1900-talet. På 1920-talet angrep judiska terrorister de brittiska kolonialisterna som bodde i området. Även palestinier utsattes för attacker för att flytta ifrån de områden som judarna ville bosätta sig i.

Palestinierna som redan var i konflikt med britterna fick en ny fiende genom judarna som inspirerades av Theodor Herzl. Efter globala påtryckningar delade britterna sitt område i två delar som blev Jordanien och Israel. 1948 utropades den judiska staten Israel. Därmed tilltog konflikterna både mellan Israel och landets grannar och mellan medborgare i Israel.

I Israel bor nämligen inte bara judar. Den i dag absolut största gruppen utgörs av judar. Genom invandring från främst forna Sovjetunionen växer också antalet judar. Men det finns också palestinier i landet. Palestinierna är araber och de flesta är muslimer men det finns också kristna palestinier. Utöver dessa finns ytterligare några smågrupper som druser och samaritaner.

Eftersom de judiska nybyggarna ses som inkräktare av de andra folkgrupperna som bott där länge så har det blivit ganska naturligt att de slutit sig samman mot judarna. Det finns således inga större konflikter mellan exempelvis kristna och muslimska palestinier även om konflikter ibland uppstår, främst utanför städerna.

Utan att gå in allt för mycket på konflikten och skuldfrågan så kan man konstatera att det är en konflikt som bottnar i en mängd frågor. Landet brottas med religiösa, kulturella, rasliga och geografiska konflikter. Även inom den största gruppen, judarna, finns konflikter. I landet finns judar från jordens alla världsdelar. De finns ultraortodoxa judar och ateistiska judar. Det finns judar från Europa och judar från Etiopien. Konflikterna är många men leder sällan till sådana våldsamheter som man ser mellan judar och araber men det händer. Yitzhak Rabin mördades exempelvis av en annan jude av politiska skäl.

Under hela 1900-talet och fortsatt till i dag har vi kunnat läsa om vansinnesdåd som palestinska självmordsattacker mot civila på bussar, hur israeliska soldater kastat ut civila från deras bostäder för att låta judar flytta in och mängder av väpnade angrepp från alla sidor i konflikten.

Till denna konflikthärd begav sig tre liberaler tidigare i år för att studera ett lyckat exempel på mångkultur. Det glada gänget bestod av judinnan Carinne Sjöberg, polskan Maria Halkiewicz och albanen Avni Dervishi, samtliga anslutna till Folkpartiets sidoorganisation Liberal Mångfald (tidigare Liberala Invandrarförbundet).

Folkpartiet är kanske det riksdagsparti som traditionellt sett är mest lojala till Israel. Politiker och skribenter som Per Ahlmark, Peter Wolodarski, klanen Bonnier, Fredrik Malm och Peter Hjörne har alla kopplingar till Folkpartiet och den liberala världsåskådningen och tillhör den mest Israel-trogna skaran i Sverige. Därför faller det sig naturligt för det multietniska gänget i Liberal Mångfald att åka till just Israel när det är dags att packa väskorna och ge sig ut på studiebesök. Israel är ett föregångsland i alla avseenden. Eftersom mångkultur är något fantastiskt bra i liberalernas världsbild så måste Israel vara en förebild inom detta område.

I en artikel i Förenade Israelsamlingens tidning Menorah berättar skribenten Nina Kaltiala om resan i en artikel rubricerad ” Mångfald och integration i Israel”. Läsaren får tidigt veta att i Israel är ” integration en hjärtefråga”. Deltagarna på studieresan utgick från staden Netanya. Staden beskrivs idylliskt som ett område med apelsin- och olivlundar men också inslag av säkerhetsbarriärer och etniska gränser. Netanya fick sitt namn efter den amerikansk-judiska varuhusmagnaten Nathan Strauss som stödde den sionistiska rörelsen ekonomiskt. Mest känt är kanske det lilla idylliska multikulturföredömet för att 30 människor mördades i en palestinsk självmordsattack på Park Hotel i centrala Netanya den 27 mars 2002.

Integration i Israel?

Artikeln berättar om samarbeten mellan judar och araber på politisk nivå. Bland annat träffade de borgmästaren Yacov Maman i Kochav Yair (vilket är hebreiska och betyder Yairs stjärna. Namnet syftar på Avraham Stern som kallades Yair. Stern grundade terroristorganisationen LEHI, mer känd som Sternligan. Gruppen begick många attentat och låg bland annat bakom morden på Lord Moyne och Folke Bernadotte). Staden är omgärdad av arabiska byar och man passerar därför en mur när man ska in i staden. Borgmästaren samarbetar med sina arabiska grannar och har vänt journalister och politiker ryggen för att dessa fokuserar på extremister istället för på arbete för öppenhet.

Nästa stopp på resan blev bosättningen Ariel. Den lilla staden grundades 1978 och byggdes mot gällande internationella regler på palestinskt område. Här träffade de Carinne Sjöbergs föräldrar som lever på ockuperad mark. Det bor araber, judar och druser i Ariel. Staden är tydligt segregerad. I artikeln levandegörs denna segregation.

Trots att judar och araber lever i separata bostadsområden, går i separata skolor och på sina hustak har installerat vattenberedare i olika färger, flyter genom alltsammans ett drägligt vardagslugn.

Ett visst politiskt samarbete mellan araber och judar i Ariel har fått den liberala delegationen att imponeras över att det finns ett visst vardagslunk där judar och araber inte angriper varandra varje dag när de möts på gatorna.

I Israel bygger man murar och elektriska staket. Man går genom säkerhetsutrustningar när man ska kliva på den vanliga stadsbussen, människor må bo i samma städer men de umgås inte mer än nödvändigt. Man ser ytterst sällan muslimer och judar gå tillsammans. Judar umgås med judar, muslimer med muslimer och kristna med kristna.

Integration i Israel?

Ett mer eller mindre aktivt inbördeskrig har pågått sedan redan innan Israel grundades. När ett gäng folkpartister åker runt i stad efter stad som döpts efter bland annat judiska terrorister, som byggts i strid mot internationell rätt och som drabbats av självmordsbombare och utsatts för granatregn och andra dåd så upplever de ett föredöme.

Men det är klart, i vilket annat land kan man hitta ett exempel på ett mångkulturellt samhälle som fungerar? Man kan åka till vilket europeiskt land som helst för att finna exempel på länder där mångkultur inte fungerar. Har man då en partikassa att spendera så kan man kanske lika gärna göra som Sjöberg och passa på att träffa sina föräldrar.

Det lyckliga mångkulturella samhället finns inte. Man kan bygga murar och sätta upp säkerhetsanordningar men människor kommer ändå inte att bli trygga. Eller som Menorahs redaktör Margarete Nudel skriver i sin ledarartikel ” Enfald eller mångfald”:

Utöver judar lever där även araber, palestinier, druser och kristna. Inte alltid helt konfliktfritt, tyvärr. Men i vilket land, med så stora kulturella skillnader, finns det inte konflikter?

Liberalerna som deltog i Israelresan säger att de nu kommer att arbeta ännu hårdare för mångkultur och demokrati. Varför? Låt oss igen smaka på Nudels ord ” i vilket land, med så stora kulturella skillnader, finns det inte konflikter? ”

Israel är liberalernas föregångsland. När mångkulturen där fungerar som allra sämst mördas människor dagligen. När det fungerar som bäst beror det på att människor lever segregerat. Men ändå med en ständig rädsla för nya konflikter. Är det så vi vill ha det i Sverige?

•