Dawit Isaak-pris till stiftelsen Expo

Krönika

I dag meddelades att stiftelsen Expo tilldelas Publicistklubben Västs Dawit Isaak-pris 2009. Valet får knappast någon att höja på ögonbrynen. Expo brukar få priser av föreningar och stiftelser där journalister och andra politiskt korrekta sitter i juryn. Nyligen tilldelades man ett Stieg Larsson-pris från Norstedts förlag, i juryn för priset sitter Expos redaktör Daniel Poohl.

Dawit Isaak-priset till Expo kan ses som lämpligt. Expo har flera likheter med Dawit Isaak. Hos Expo finns också flera journalister som suttit i fängelse. Dessutom finns en tydlig koppling mellan Expo och Eritrea, landet som håller Isaak fången. En stor skillnad är väl dock att medan Dawit Isaak enligt den officiella svenska versionen sitter fängslad för att han varit ett hot mot regimen så är tidningen Expo en del av det svenska system som förtrycker oliktänkande.

Vilka är prisutdelarna?
Priset förvånar inte när man ser vilka som delar ut priset. Bland de drivande i Publicistklubben Väst finns Karl-Axel Jansson som ofta blandat samman sin journalistiska roll med sin privata och predikat antirasism i sina reportage. Han har också skrivit i tidningen Expo. Han är avdelningens kassör. Ordförande är Inger Jalakas. Jalakas är journalist och författare. Hennes böcker ges ut hos ”Queer-förlaget” Normal förlag som främst ger ut böcker för och av homosexuella. En annan höjdare i föreningen är Sanna Klinghoffer, moderatoransvarig i föreningen. Klinghoffer är judinna och arbetar på P3. Hon är god vän med flera i tidningen Expos redaktion och låg bakom skandalreportaget då en kvinnlig journalist infiltrerade Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Att priset gick till stiftelsen Expo var som sagt inte så förvånande. Man gav priset till sina kompisar.

I motiveringen till priset står:

Att avslöja högerextremistiska rörelser kan vara förenat med livsfara. Redan vid starten för mer än tio år sedan utsattes tidningen Expo för en omfattande hatkampanj, medarbetare mordhotades och tryckeriet vandaliserades. Fortsatta trakasserier har inte stoppat tidningens närgångna granskning av demokratifientliga krafter. Expos redaktion är i allra högsta grad välmeriterade som årets mottagare av Publicistklubben Väst Dawit Isaak-pris.

Expos bakgrund
Det stämmer att tidningen Expo utsattes för en del brott. Det handlade dock knappast om någon ilska från förövarna för Expo avslöjade något utan för att tidningen grundades och drevs av en grupp människor med ett långt brottsregister. Tidningens tidiga ”journalister” hade redan skaffat sig många fiender sedan man begått mängder av brott. Det försvarar inte att Expo utsattes för brott, men det förklarar att det inte berodde på någon ”sanningssträvan” som prismotiveringen ger sken av.

Bland grundarna och de tidigare medarbetarna finns Tobias Hübinette. En ökänd adopterad vänsterextremist som gjorde livet surt för sina politiska motståndare i Uppsala. Hübinette är dömd för bland annat skadegörelse, sabotage, uppvigling och framkallande av fara. Han deltog bland annat i ett överfall mot Sverigedemokraternas årsmöte 1995 där mötesdeltagarna attackerades med stenar och syra. Han deltog också i den illegala demonstrationen i Trollhättan 1996 som försökte gå till angrepp mot nationalister men främst fick bråka med polis. Han var en tid medlem i det trotskistiska Socialistiska Partiet där han kom i kontakt med Stieg Larsson som vi återkommer till.

Andra dömda brottslingar och dokumenterade vänsterextremister som låg bakom grundandet av tidningen var paret Anders Carlqvist och Anna-Lena Dunger som dock på grund av sin dokumenterat kriminella bakgrund använde pseudonymer, Andreas Rosenlund och Andreas Flyck.

Innan tidningen grundades fanns det en del i tidningen Stoppa rasismen som kallades för Expo. Tidningen gavs ut av trotskisterna och det var praktiskt taget samma redaktion som gick vidare och startade tidningen Expo i förhoppning att framstå som lite mera rumsrena. Tidningen blandade friskt sanningar och egna påhitt. Ofta dök det upp rena lögner om saker som det inte fanns någon anledning att fantisera ihop. Många påståenden var helt tagna ur luften men presenterades som fakta till tidningens läsare som till stor del säkert redan då bestod av journalister som trodde att de försågs med viktig information när det i själva verket var några kriminella vänsterextremisters fantasifulla kamp för att fylla ut en hel tidning. Naturligtvis fanns det betydligt allvarligare lögner i tidningen men jag avser inte att med denna artikel skriva om tidningens innehåll.

Stieg Larssons kopplingar till Isaaks fångvaktare
Den mest intressanta av grundarna torde dock utan tvekan vara Stieg Larsson. I dag är han välkänd som författare till Milleniumtrilogin som började släppas efter hans död. Inkomsterna har gett upphov till en bitter strid mellan Larssons sambo på ena sidan och Larssons bror och far på den andra sidan. Båda sidor har gjort anspråk på arvet. Tidningen Expo har stått i mitten och fått delar av kakan.

Innan han blev känd för sina böcker var han en av de mest drivande bakom tidningen Expo. Tidigare hade han bland annat skrivit för den engelska Antifa-tidningen Searchlight och författat boken Extremhögern tillsammans med journalisten Anna-Lena Lodenius, han skrev även för en årlig rapport om global antisemitism som gavs ut av ett israeliskt universitet.

I sin ungdom var han aktiv i Kommunistiska arbetareförbundet i Umeå. Han gjorde militärtjänst och lärde sig bland annat hantera granatkastare. Kunskapen tog han med sig när han åkte till Etiopien 1977 för att bistå nyligen bildade och nominellt marxistiska, men i praktiken etniskt nationalistiska Eritrean People’s Liberation Front (EPLF), för att lära dem att hantera granatkastare. EPLF hade vapen men saknade kunskap om hur man skulle hantera dem. Larsson hade dessutom med sig dokument och pengar till organisationen. Hur inblandad Larsson var i väpnade strider är höljt i dunkel men det är genom att utbilda soldater hade han i alla fall en viktig roll i EPLF, oavsett om han själv dödat eller ”bara” lärt andra att göra det smutsiga jobbet.

Efter segern mot Etiopien ombildades EPLF till People’s Front for Democracy and Justice (PFDJ) år 1994, och har i praktiken varit det enda tillåtna partiet i Eritrea som styr landet sedan dess. Grundare och ledare för EPLF och PFDJ var Isaias Afewerki som nu är landets president och den som i praktiken ligger bakom fängslandet av Dawit Isaak.

Stieg Larsson hjälpte alltså till att utbilda Isaias Afewerkis armé så att han kunde komma till makten – den man som nu låtit fängsla Dawit Isaak.

Vad säger Expo om sin mörka historia?
I dag skriver Expos Daniel Poohl en artikel med namnet ”En dag för Dawit Isaak”. Den första artikeln som Expo har publicerat om Dawit Isaak. Poohl skriver att det är hemskt att Isaak sitter fängslad, att han inte är bortglömd och avslutar med att sparka lite på Sverigedemokraterna genom att citera en skribent på SD:s ungdomsförbunds öppna forum som menar att det bästa hade varit om Isaak inte hade haft svenskt medborgarskap.

Det behöver kanske inte nämnas att Poohl i sitt avståndstagande mot Eritreas styre ingenstans nämner Stieg Larssons direkta medverkan för den eritreanska regimen och fängslandet av Dawit Isaak?

Om Expo menar allvar med sitt snyftande om vikten att kämpa för Isaak så skulle de kunna börja med att tvätta sin egen byk och lägga alla kort på bordet. Ett avståndstagande från sitt mörka förflutna vore det minsta man kan begära från en tidning som vill bli tagen på allvar. Tidningen drivs i dag delvis på pengar från Stieg Larsson. Det har kommit bidrag på minst en miljon från Larssons far och bror. Dessutom har de fått 200 000 kronor när de mottog Stieg Larsson-priset. Kanske har man fått mer pengar? Menar man allvar borde dessa pengar skänkas till Stödkommittén Free Dawit Isaak.

Men så mycket allvar menar nog inte Poohl i sitt avståndstagande. Han vet innerst inne att om Dawit Isaak, precis som Poohl själv, bara hade valt den bekväma sidan, maktens sida, så hade han inte behövt bli fängslad. Då hade Isaak istället kunnat ta emot priser från föreningar som förkortas PK. Därför kommer inte Expo berätta om sitt mörka förflutna. Man kommer inte att skänka några pengar till kampen för Isaaks frigivande. Därför ekar också Poohls ord av tomhet. Han bryr sig inte om yttrandefrihet. Han tillhör den skara människor som håller upp det system som motarbetar obekväma röster. Daniel Poohl är av samma skrot och korn som regimen i Eritrea: En åsiktsförtryckare som ser sig själv som en frihetskämpe.

Finns det något Isaias Afewerki-pris så lär det förr eller senare hamna hos stiftelsen Expo.

---

Text: Björn Björkqvist, Research: Martin Ekedahl