Kritiken är missriktad både mot och av Sverigedemokraterna

Det kan inte ha undgått många att tidningen Aftonbladet låtit publicera en debattartikel skriven av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson där denne beskriver partiets inte allt för fördelaktiga syn på islam. Den massmediala reaktionen mot artikeln har varit minst sagt aggressiv och total. Kritiken har förvisso inte handlat särskilt mycket om innehållet, men två punkter är återkommande, dels att vad Jimmie Åkesson skrivit är ”rasistiskt” eller någon annan valfri pejorativ floskel, dels att han har fel i påståendet om att Sverige har flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna.

Den första punkten finns det inte så mycket att säga om. Anklagelser om att någon är ”rasist” eller motsvarande så fort mångkultur eller invandring diskuteras i annat än maniskt och närmast dityrambiska ordalag är kutym sedan decennier. Det är ett av etablissemanget vedertaget sätt att undvika all saklig diskussion där argument kan vägas och prövas inom ett ämne som i bästa fall åtminstone anknyter till mångkultur eller etnicitet. Det skall där till läggas att det är en effektiv metod då en stor del av allmänheten är emotionellt betingade att bortse från fakta och logiska resonemang närhelst dylika begrepp åberopas.

Den andra punkten kan vara mer fruktsam att resonera närmare kring, men innan jag gör det så finns det anledning att i motsats till massmedias banala bannor beröra de verkliga, mer djupgående problemen med Sverigedemokraternas sätt att resonera. Hela den inneboende problematiken i multietniska samhällen kanaliseras och reduceras i den Sverigedemokratiska retoriken till islam som ensam symbol. Verkligheten är mer komplicerad än så och multietniska samhällen lider av samma typer av konflikter oavsett huruvida islam finns representerat eller inte.

Problemen beror inte primärt på att vissa invandrargrupper är muslimer och skulle följaktligen inte upphöra om muslimerna avsade sig sin tro eller på något sätt ersattes av icke-muslimer från samma etniska grupper. Det innebär givetvis inte att islam är problemfritt eller att det inte finns specifikt muslimska problem, men den ensidiga fokuseringen på islam som förespråkas av bland andra Sverigedemokraterna leder till en bristfällig analys och resulterar därmed i bristfälliga förslag på politiska lösningar.

Religion är ett element som bidrager till en individs etniska identitet, men långtifrån det enda. Ytterst är den etniska tillhörigheten ofrånkomligen genetisk, oavsett huruvida en enskild individ medvetet lever upp till det eller inte. En svan är i egentlig bemärkelse ingen ful ankunge även om svanen och dess omgivning händelsevis skulle identifiera den som en sådan. Väl medveten om att ett påfallande påpekande som detta leder till slentrianmässiga anklagelser om biologisk determinism eller ”essentialism” så förhåller det sig ofrånkomligen på det viset att etniska grupper i regel har en gemensam utvecklingshistoria. Även om etniska grupper ofta har myter om ett gemensamt ursprung så är det i regel ingen myt att de verkligen har ett gemensamt ursprung. Det har resulterat i att individer inom etniska grupper har gemensamma genvarianter och genetiska strukturer som skiljer dem påtagligt jämfört med individer från andra etniska grupper, i synnerhet sådana som är utvecklingshistoriskt mer åtskiljda. Dessa faktiska skillnader har ansenliga konsekvenser för interetniska relationer.

Förekomsten av etnocentrism och problem i multietniska samhällen är förväntade enligt evolutionsteorin. Ju mer lika varandra två individer är genetiskt, desto mer altruistiska kan de vara mot varandra utan att förlora någonting på det ur ett evolutionärt perspektiv. Omvänt så är incitamentet för genetiskt mer olika individer att vara altruistiska inte bara lägre, utan den tröskel som behöver överstigas för att åsamka en annan individ skada är betydligt lägre, i synnerhet i en värld med begränsade resurser. Ett multietniskt samhälle har således mer inneboende förutsättningar för våldsamheter jämfört med ett etniskt homogent samhälle, förutsättningar som återfinns ofrånkomligen inneboende i varje cell i kroppen hos varje individ i samhället.

Utöver den genetiska kärnan förstärks den etniska identiteten i varierande mån av gemensam trosuppfattning, språk, hemland, fenotyp och tron på ett gemensamt ursprung. Detta är givetvis en grov beskrivning och i olika specialfall varierar vikten av dessa element i olika mån, men de är generellt återkommande.

Konsekvensen är i samtliga fall att ju mer multietniskt ett samhälle är och ju mer olika de ingående etniska grupperna är varandra, i synnerhet genetiskt, desto fler inbyggda intressekonflikter finns det i samhället och följaktligen mer problem. Det följer inte där av att ett etniskt homogent samhälle är liktydigt med ett problemfritt samhälle, men det är det samhälle som har bäst förutsättningar att tillvarata befolkningens intressen och minimera problemen.

Ju mer multietniskt ett samhälle är desto lägre är det sociala kapitalet, den ekonomiska tillväxten och solidariteten, samtidigt som brottsligheten och korruption ökar liksom nationella våldsamheter. Till följd av de större olikheterna och intressekonflikterna så minskar även möjligheterna att uppnå såväl en subjektiv som en objektiv rättvisa ju mer multietniskt ett samhälle är.

Att endast uppmärksamma och problematisera islam och invandring av muslimer från Asien och Afrika missar således de grundläggande frågorna och behandlar endast ett specialfall.

Med detta sagt är det dags att återgå till den massmedialt förmedlade kritiken mot Jimmie Åkesson och vad jag ovan kallade den andra punkten, påståendet om att Sverige har flest våldtäkter i Europa och att muslimska män skulle vara mycket kraftigt överrepresenterade bland förövarna.

Aftonbladet citerade tidigt Hradilova Selin, utredare vid Brottsförebyggande rådet (BRÅ), för att misskreditera Åkessons påstående. Hon påstås ha sagt att påståendet är ”helt och hållet fel” och ifrågasatt det kunskapsteoretiskt. ”Hur vet man det? Har man sett någon undersökning på det? Det har inte jag”.

Det finns ett uppenbart felslut i detta resonemang. Hur kan Hradilova Selin hävda att det Jimmie Åkesson påstår är ”helt och hållet fel” när hennes kritik mot honom går ut på att det är okänt hur det förhåller sig eftersom inga studier gjorts i ämnet? Vilka studier stödjer hon sig då på till grund för sitt påstående?

Hradilova Selin ger sedan Jimmie Åkesson rätt i att Sverige har högst andel anmälda våldtäkter i Europa, men menar att man inte kan göra sådana jämförelser mellan länder på ett betydelsefullt sätt. Trots det ser hon det som positivt att Sverige har högst andel anmälda våldtäkter. ”Vi har flest anmälda våldtäkter i Europa, och det tycker vi är bra – det tyder på att fler än i många andra länder vågar gå till polisen”.

Den studie som Åkesson och Selin härrör sina uppgifter från publicerades tidigare i år och Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, var en av medförfattarna. Tvärtemot vad Selin ger sken av så tar studien hänsyn till de definitionsmässiga skillnaderna mellan länder. Jämförelser mellan länder är dock givetvis svåra, liksom det är svårt att bedöma hur hög anmälningsfrekvensen är. Bland de viktigaste resultaten i studien är emellertid att våldtäkterna i Sverige ökat kraftigt under flera års tid. Diesen med flera påpekar i studien att ökningen inte kan förklaras med en ökad anmälningsbenägenhet utan att det rör sig om en faktisk ökning av antalet våldtäkter. Med tanke på Hradilova Selins tidigare kommentar går det att fråga sig huruvida hon verkligen anser att det endast är positivt att Sverige ligger i topp i Europa vad gäller andelen anmälda våldtäkter, med tanke på att det är en faktisk ökning av antalet våldtäkter som ligger till grund för detta?

Första och andra generationens invandrare tillsammans med utländska medborgare utgjorde ungefär två tredjedelar av dem som lagfördes för våldtäkt i Sverige förra året.

Exakt hur stor gruppen muslimer är i Sverige råder det delade uppfattningar om. Jan Hjärpe, professor i islamologi, har i samband med uppståndelsen kring debattartikeln sagt att muslimerna utgör fem procent av befolkningen. Om vi utgår från den siffran så innebär det i princip att om över fem procent av våldtäktsmännen härrör från denna grupp, så är den överrepresenterad. Det är också tveklöst på det viset att av andelen män som de senaste åren lagförts för våldtäkt så kommer betydligt fler än fem procent från en muslimsk bakgrund. Där om råder ingen tvekan och Jimmie Åkessons påstående är således fullt rimligt och i överensstämmelse med befintlig data. En alternativ tolkning vore att de kristna grupper som invandrat från traditionellt muslimska länder är extremt överrepresenterade bland dem som dömts för våldtäkt, men frågan är om belackarna av Åkessons påstående är villiga att ställa sig bakom denna implicerade alternativa förklaring till att just muslimer är överrepresenterade bland de lagförda våldtäktsmännen.

För att klargöra hur det är, varför inte göra en undersökning som tar hänsyn till så väl etnicitet som religiös tillhörighet?

Även om påståendet med största sannolikhet stämmer så bör det dock understrykas att det kausala sambandet mellan en muslimsk bakgrund och våldtäkt är betydligt mer osäkert. Uppenbart är att den åtminstone inte har någon starkt preventiv effekt. Det förklarar dock inte varför skillnaderna är stora mellan olika etniska muslimska grupper. Relativt till sin befolkningsandel så begår somalier fler våldtäkter än individer från olika Mellanösterngrupper, vilka i sin tur har en högre överrepresentation än muslimer från Bosnien. Det förklarar heller inte varför afrikaner, varav en betydande del kommer från traditionella eller kristna samhällen, utgör den grupp som är högst överrepresenterad bland de lagförda våldtäktsmännen. Evolutionära förklaringar med hänsyn till genetiskt avstånd är bättre prediktorer, om än inte tillräckliga.

Eftersom tidigare studier från BRÅ visat att invandrare från icke västerländska stater är överrepresenterade vid grov brottslighet, däribland våldtäkt, så har vissa kommentatorer ivrigt framhållit att överrepresentationen minskar om man tar hänsyn till socioekonomisk status. Att skillnaderna minskar innebär emellertid inte att de försvinner, och enligt BRÅ så kan de icke västerländska gruppernas överrepresentation heller inte förklaras endast genom socioekonomiska faktorer.

Miljödeterminister tenderar reflexmässigt att försöka reducera allting till socioekonomiska faktorer. Trots att det är ett av de vanligast förekommande argumenten för att bortförklara de uppenbara bristerna i det mångkulturella samhället så hör det samtidigt till ett av de svagaste argumenten för den rådande invandringspolitiken. Om det finns ett kausalt samband mellan socioekonomisk status och brottslighet, varför tillåta en fortsatt omfattande invandring av etniska grupper som det finns goda empiriska grunder för att tro att de kommer höra till och utöka de socioekonomiskt svaga i samhället? Det i sig implicerar förekomsten av en medvetenhet om, om inte rent av en acceptans av, att invandring leder till en ökad brottslighet i samhället.

En förändrad politik som resulterar i upprättandet av ett etniskt homogent Sverige skulle resultera i en radikalt lägre brottslighet. Det skulle givetvis även fortsatt förekomma brottslighet som behöver stävjas med andra metoder, men de brottspreventiva metoderna kommer oavsett situation aldrig att vara särskilt effektiva så länge de inbyggda konflikter som finns i ett multietniskt samhälle inte åtgärdas genom en separatistisk politik som främjar etnisk harmoni.