1998, i det så kallade Skogåsfallet, våldtog fyra turkar, Hamza, Erhan, Suayb och Adem svenska Madelene på ett mycket brutalt och sadistiskt sätt. Turkarna visade efter våldtäkten, som troligen gett Madelene mentala sår som aldrig läker, ingen som helst ånger. Straffet för två av dem blev två år vardera, de andra två fick löjeväckande 8 månader, straff som ingen sund människa kan anse som rättvisa.
Vissa hävdar att principen ”öga för öga – tand för tand”, dvs. att den som utför en brottslig eller omoralisk handling ska få igen med samma medel, är rättvis. Om Kalle slår Pelle så är det med andra ord rättvist om Kalle själv blir slagen lika hårt tillbaka, antingen av Pelle eller av någon annan. Den vanligaste invändningen mot detta är ”om Pelle slår tillbaka så är han lika dålig som Kalle” samt ”Staten kan ej visa att det är fel att begå en handling genom att själv begå samma handling mot förövaren”.
Det första argumentet bemöter jag med att Pelle inte alls är en lika dålig människa eftersom Kalle slog en oskyldig medan Pelle, om han slår tillbaka, slår en skyldig. Det är viktigt att inse att detta resonemang grundas i det logiska tänkandet och sålunda egentligen ej är en åsikt utan snarare en moralisk sanning som alla som behärskar ett logiskt tänkande någon gång kommer fram till.
Det andra argumentet grundar sig i samma logik – att begå en handling mot en skyldig människa är ej samma sak som att begå den mot en oskyldig. Det finns de som hävdar att dödsstraff är omoraliskt pga. att man ”ej kan visa att handlingen, att döda, är fel genom att själv utföra denna handling”. För det första så är det ej nödvändigtvis fel att döda. De flesta är nog ense om att det är ok att döda en person som är i färd med att döda dem själva och hela deras familj. Det är med andra ord att döda en oskyldig som är fel, inte dödandet i sig. För det andra så får ett sådant resonemang rätt lustiga konsekvenser om man tänker efter. Om det är fel att avrätta en mördare så måste det även vara fel att frihetsberöva en person som har frihetsberövat en annan människa eftersom ”man ej kan visa att det är fel att frihetsberöva genom att frihetsberöva”. En kidnappare skulle således ej kunna få fängelse om man skulle följa pacifisternas argumentering.
Är då ”öga för öga” ett bra och rättvist sätt att bestraffa människor som inte sköter sig? Jag hävdar, likt pacifisterna, att det inte är det, dock av en annan anledning. Jag menar att förövaren kommer för billigt undan! Detta ser man tydligt om man går tillbaka till exemplet med Kalle och Pelle. Om Kalle oprovocerat slår Pelle så slår han en oskyldig. Genom att göra detta blir han skyldig till misshandel. Att då anse att Pelle, det oskyldiga offret, endast ska ha rätt att slå Kalle lika ofta och hårt är orättvist. Självfallet ska Pelle få slå den skyldige Kalle mer och hårdare! Man skulle till och med kunna diskutera huruvida Pelle är omoralisk om han avstår ifrån att slå tillbaka, förutsatt att han besitter den fysiska styrkan för att kunna göra detta. Dels är det uppenbarligen det moraliskt rätt och dels, likt en städtant som avlägsnar smuts ifrån ett golv, hindrar han Kalle ifrån att begå samma brott mot andra människor.
Att på ett snabbt och smärtfritt sätt avrätta en människa som brutalt och sadistiskt har mördat en medmänniska är med andra ord orättvist och omoraliskt. Varför ska mördaren som utfört mordet på ett grymt och bestialiskt sätt, få en snabb och smärtfri död? Varför ska mördaren ens endast få uppleva samma smärta som sitt offer? Det enda rätta är att utsätta mördaren för ännu mer smärta än denna låtit sitt offer genomlida! Det är även rättvist att låta offrets anhöriga, eller offret själv om det är vid liv, få möjligheten att utföra bestraffningen. Detta då det hos en del människor säkerligen skulle underlätta sorgearbetet och dessutom få dem att få känna att rättvisa skipats.
Det finns det som hävdar att hårda straff inte avskräcker folk ifrån att begå brott. På det svarar jag att poängen inte är att avskräcka potentiella förövare, även om detta troligen även skulle inträffa, utan att skipa rättvisa. Andra hävdar att ett hårt straff inte gör brottslingen till en bättre människa utan istället kan få denne att bli arg på samhället vilket ökar dennes brottsbenägenhet. Det enkla bemötandet av detta är att straffen inte är till för att göra folk till bättre människor utan för att skipa rättvisa. Att undvika att ge någon att hårt straff, eller ett straff alls för den delen, av rädsla för att personen ifråga ska begå nya brott är att ge in för terror och låta ett ociviliserat pack diktera villkoren för vårt samhälle – något vi aldrig kan gå med på!
Ett exempel på att inställningen, att straff i första hand är till för att få förövaren att bli en bättre människa, är befängd, är enligt följande: Låt säga att man har uppfunnit ett piller som gör personen som äter det till en perfekt laglydig människa. Om enda bestraffningen för ett brott skulle vara att tvingas äta detta piller, dvs. att aldrig mer få möjligheten att begå ett nytt brott, så skulle det inte innebära någon risk att begå ett brott. Man skulle med andra ord kunna härja fritt till dess att man åker fast. Man skulle också kunna röja sin värsta fiende ur vägen för gott. Det ligger således ett värde, både moraliskt och vad beträffar samhällseffektivitet, i att bestraffa människor även om det ej gör dem till bättre människor eller avskräcker dem ifrån att begå framtida brott.
Det finns de som hävdar att oförståelse för vilka konsekvenser ens handlingar får är en förmildrande omständighet och att man därför, i fall då förövaren ansets varit sinnesslö, ska lindra straffet. Återigen, som så många gånger tidigare i den svenska kriminalpolitiken, så utgår man ifrån förövaren och ej ifrån offret. Tror ni att ett våldtäktsoffer bryr sig om huruvida förövaren förstod att hon ogillade det som hände eller ej? Är inte en oförmåga att känna empati för sina medmänniskor eller en överdrivet låg förmåga att se konsekvenserna av sitt handlande något som borde ge extra bestraffning, inte tvärt om? Varför ska det vara en fördel att vara genetiskt vanskapt?
Därmed är det inte sagt att en förövare inte ska kunna få ett strängare straff pga. motivet bakom sitt brott. Återfallsförbrytare samt medlemmar av organisationer som kan anses räknas till den organiserade brottsligheten måste en gång för alla, som de parasiter de är, utan pardon, avlägsnas ifrån vårt samhälle!
Det som jag hitintills berört är, i mångt och mycket, objektiv fakta härrörd ur logiskt tänkande. Avvikande åsikter tyder med andra ord till stor del inte på något reell meningsskiljaktighet utan är endast en konsekvens av brist på logiskt tänkande. Om jag till exempel hävdar att Barcelona är världens bästa fotbollslag pga. att de vann champions league senast och du hävdar att Djurgården är världens bästa lag pga. att de vann champions league så är vi egentligen inte oense. Den enda skillnaden består i att jag har mer och bättre information än dig och således har en mer legitim åsikt. Det enda riktigt subjektiva i frågan om brott och straff är hur mycket mer än sitt offer en förövare ska tvingas lida. Min personliga åsikt är att denna multiplikator ska stiga i värde ju grövre brottet är. Vilket straff Hamza, Erhan, Suayb och Adem gjort sig förtjänta av borde därför vara ganska uppenbart!
