Sverigedemokraterna har fel – igen

Sverigedemokraterna har fel igen

Boken Sverigedemokraterna har fel, som jag tidigare skrivit om, gjorde tydligen sådan succé att Expo beslutade sig för att satsa på en ny bok, med den fantasifulla titeln Sverigedemokraterna har fel – igen.

Den förra boken har, enligt inledningen som är författat av bokens redaktör, Alexander Bengtsson, använts flitigt som referens i insändare och som studiematerial. Så magert ställt är det alltså hos den så kallade antirasiströrelsen. Jag ska inte skriva mer om den förra boken utan i stället ägna mig åt den nya.

Den här gången har Expo bett andra skriva argumenten, kanske inte i första hand för att de inte lyckades få ihop så mycket text i den förra som för att få en ideologisk bredd i boken. Jag ska inte denna gång bemöta alla argument. Flera texter bygger på argument mot enskilda uträkningar vilket i sig är ganska ointressant. Det spelar egentligen ingen roll om Sverige tar emot 100 000 eller 20 000 muslimer om året. För Sverigedemokraterna är sådant viktigare. Jag är mer intresserad av vilken etnicitet invandrarna har än vilken religion. Men skillnaden mellan 80 000 etniska främlingar och 50 000 är inte heller så enorm. I båda fallen rör det sig om mängder som på sikt utgör ett stort hot mot Sverige och svenskarna. Min målsättning är ett Sverige där bara svenskar och människor som kan bli en del av den svenska folkgemenskapen får medborgarskap.

Alexander Bengtsson (Foto: Realisten.se)

Bland författarna finns Liberala Ungdomsförbundets ordförande Frida Johansson Metso, Ella Bohlin från Kristdemokraterna och Gorm Lind, före detta Sverigedemokrat som i dag försöker göra rätt för sig genom att då och då släppa mindre genomtänkta ord om sitt forna parti. Så vitt jag kan se är fem skribenter från högerblocket och sju skribenter från vänstern. Jag är osäker på Lars Perssons ideologiska hemvist. En sökning på internet visar att han hållit föredrag för Socialdemokraterna. Ska man följa Expos vanliga ”guilt by association”-journalistik är han alltså sosse, men jag räknar inte in honom. Det finns fler som inte riktigt vill skylta med sin tillhörighet. Robert Zackrisson är aktiv vänsterpolitiker men framträder i boken som en ”folkhögskolestudent” som är ”omtänksam”. En besynnerlig omskrivning på vänsterpartist. Johannes Regell kallar sig socialist fast den korrekta beskrivningen borde vara trotskist. Anders Schröder beskriver sig som en student som bland annat engagerat sig i en antirasistisk grupp, medan en sökning på internet visar att han är aktiv i Grön ungdom och beskriver sig själv som anarkistisk.

Nåväl, skribenterna kan ju kalla sig för vad de vill. Det är ju trots allt deras argument som är intressanta och som denna bok bygger på. Boken består av 23 artiklar och ett förord. De flesta på ungefär en halv sida men några lite längre. Det är ganska jämt fördelat mellan blocken, vänsterblocket står för åtta artiklar, högern nio, Gorm Lind en och Lars Persson fem.

Gorm Linds artikel är intressant. Han berättar om hur han och Jimmy Windeskog hade lagt en motion om att dra tillbaka tillståndet för byggandet av ytterligare en moské i Trollhättan. Politiker från de andra partierna hade stått i kö för att säga en massa nonsens som de båda SD:arna lätt kunde bemöta. Dock uppstod en fråga, om de ville att muslimer skulle särbehandlas. Lind menar att de båda Sverigedemokraterna inte hade en chans att svara på denna fråga. De ville särbehandla muslimer men ville inte att det skulle se så ut. Tack vare att de fick en massa andra frågor behövde de aldrig besvara denna. Jag tror inte att Gorm Lind är så dum som han vill ge sken av. Om man inte vill att någon ska få bygga moskéer så är det inte särbehandling att inte låta muslimer göra det. Särbehandling vore att låta alla andra än muslimer få bygga moskéer.

Bokens syfte är att ge argument åt representanter för olika ideologier som tycker illa om SD. Det gör argumenten väldigt spretiga. Trotskisten Johannes Regell förklarar exempelvis att Sverigedemokraterna har fel i sitt antagande att fler invandrare medför högre arbetslöshet med att arbetslösheten beror på en illa skött högerpolitik och att det kommer att förbli så om inte alla arbetare engagerar sig. Den enkla mattematiken att import av fler arbetslösa leder till högre arbetslöshet vill Regell inte kännas vid. Man får förmoda att han tycker att arbetskraftsinvandring därmed är en jättebra idé. Kanske hade Regell stått vid Malmös hamn 1908 och välkomnat de brittiska arbetarna som kom för att ta de svenska arbetarnas jobb?

I en annan artikel förklarar Johnny Munkhammar (tankesmedjan Timbro, Moderaterna och Svenskt Näringsliv) att SD:s politik inte fungerar för att den är socialistisk. Artikeln är komisk på flera sätt. Högerideologen har snappat upp ett citat där Sverigedemokraterna talar om folkhemmet. Munkhammar tolkar det som att SD förespråkar en socialistisk politik som dessutom verkar för instängdhet. Detta kommer leda Sverige till att bli som Nordkorea. Att Sverigedemokraterna bara använder ordet folkhem för att värva röster och snarare förespråkar samma högerpolitik som Munkhammars eget parti funderas det inte över i Munkhammars bidrag till boken. Sedan kan det vara värt att komma ihåg att ordet folkhem först sägs ha myntats av den konservative politikern och författaren Rudolf Kjellén.

I avdelningen komiska bidrag hamnar också bidraget av vänsterpartisten Hanna Amad. Hon har gått där hemma och retat upp sig på att Sverigedemokraterna vill avskaffa den rättspsykiatriska vården som straff och ersätta det med fängelse. Jag kan först påpeka att jag i och med denna recension ser ut att försvara Sverigedemokraterna. Det gör jag dock inte. Det är snarare bokens författare som jag går emot. I detta fall är jag exempelvis inte av samma åsikt som SD. Jag tycker att det är bra att psykiskt sjuka människor som begår brott kan dömas till vård, sedan är det fel när det i vissa fall kan bli så att en person bedöms som sjuk när han begått brottet men frisk när domen faller och att han därmed slipper påföljd, men det är en annan historia. Hanna Amad lyckas dock tolka in väldigt mycket i SD:s idé om att sätta psykiskt sjuka brottslingar i fängelse. Hon tror att Sverigedemokraterna därmed vill att människor med psykiska handikapp inte ska få någon hjälp alls av samhället. Det är svårt att förstå hur hon kan läsa in så mycket i SD:s kriminalpolitiska program. Svårt, men underhållande.

En del kritik försöker att vara mer allmän. Det blir dock inte särskilt krossande argument. Läsaren får lära sig att det är bakåtsträvande att vara motståndare till invandring. Man undrar om alla de unga svenskar som lever i en verklighet där de rånas och trakasseras i skolan varje dag ser tanken på ett etniskt svenskt hemland som bakåtsträvande? Gunnar B Hansen, Ella Bohlin, Frida Johansson Metso med flera försöker att bevisa att Sverigedemokraterna har fel genom att använda siffror och statistik. Gunnar B Hansen är ganska underhållande men i övrigt bevisar det inte så mycket. Med statistik kan man komma fram till vad man vill.

Expo har en viss förkärlek för sådant. I senaste numret försöker man exempelvis bevisa att fredliga antirasistiska grupper är utsatta för väldigt mycket hot genom att publicera siffror. Åtta av tio organisationer säger att föreningen eller dess medlemmar utsatts för någon form av hot. Till att börja med har Expo inte undersökt detta närmare. Inget av hoten behöver alltså ha ägt rum. Det som någon betraktar som hot behöver inte heller vara det. För några år sedan anmäldes jag av en kristdemokratisk politiker som ansåg att jag hade hotat honom för att jag skrivit om en debattartikel som han författat. Till min artikel hade det dessutom publicerats en pressbild från Kristdemokraternas sida. Det tyckte kristdemokraten var ett uppenbart hot och alla lokala partier gick ut gemensamt och tog avstånd från mitt ”hot”. Naturligtvis lades anmälan ner. Om Expo hade ringt och frågat denne kristdemokrat om han utsatts för några hot för sitt antirasistiska arbete så hade han svarat ja.

Men om vi säger att ingen som svarat på frågorna ljugit eller att de inte inbillat sig hot så är siffran inte speciellt hög ändå. Politiska hot är alltid fel, men Expo vill få det att låta mycket vanligare än det är. Om åtta av tio organisationer upplevt hot så tänker läsaren spontant att det är åttio procent som utsatts för detta. Nu kanske det egentligen är mindre än en procent. Om varje antirasistisk förening har 50 medlemmar i snitt och de svarar att de har någon som utsatts för hot så blir det en av femtio. Det är inte heller ovanligt med dubbelorganisering i de här kretsarna så samma person som utsatts för hot kan i själva verket vara medlem i alla organisationerna. Då är det plötsligt en som utsatts för brott av flera hundra. Det är ganska mycket färre än Expos utropade åtta av tio.

Nu tog jag ett exempel ur Expos senaste tidning och inte från boken. Det är främst för att visa Expos kärlek till att trolla med statistik och det är lätt att förstå varför de valt så många texter med just statistik-bevis. Frida Johansson Metso ”bevisar” exempelvis hur fel SD har genom att peka på att endast 1,7 procent av irakierna i Sverige fick konventionsstatus medan motsvarande siffra i Norge är 5,9, 60,9 i Storbritannien och så vidare. Man kan kalla saker för vad man vill. I slutändan är det ändå Sverige som tagit emot flest irakier. Resultatet för svenskarna blir inte bättre (eller sämre om man vill se det ur liberalernas perspektiv) för att man kallar invandrarna för andra saker, de är lik förbannat här.

Man kan fortsätta att ifrågasätta argumenten. Lars Persson menar exempelvis att det inte är ett problem för utvecklingsländer med så kallad ”Brain drain”, det vill säga att den dugligaste kompetensen i dessa länder söker sig till andra länder som kan betala högre lön och bättre ta tillvara på deras kompetens. Anledningen är att invandrare i Sverige skickar minst 4000 kronor per person och år till sitt hemland (man får anta att han menar i genomsnitt). Svensk biståndspolitik har byggt på detta missförstånd så länge vi haft biståndspolitik. I stället för att låta de fattiga länderna sköta sig själva och utvecklas i den riktning de önskar så har vi inbillat oss att allt blir bra bara vi ger dem pengar. Dessa länder har dock ingen nytta av våra pengar om vi samtidigt tar deras kompetens. Invandringsproblematiken är i första hand ett problem för oss svenskar. Men ska man titta på det även ur utvandringsländernas perspektiv så är det ett problem för dem också. Lars Persson tror att det löser sig bara invandrarna skickar pengar till dem. Inte konstigt att han får skriva fem artiklar i en bok från Expo.

Den förra boken var mer allmän i sin kritik mot SD:s politik. När man nu försöker samla olika kritiker så blir det väldigt spretigt och läsare från olika partier som vill lära sig att kritisera partiet kan nog få ut lika mycket av att öppna vilket partitidning som helst. Som trotskist vet man att allt ont beror på kapitalismen, som borgare vet man att all olycka kommer från att samhället inte är tillräckligt fritt och att skatterna är för höga, och så vidare. Gemensamt för alla ideologierna som finns representerade i boken är att man vet att invandringen är fantastiskt bra för Sverige och att våldtäkter, rån och annan kriminalitet där invandrare är överrepresenterade är något man får räkna med om man ska kunna få en Zlatan i landslaget.

Argumenten som dyker upp i boken kommer inte att övertyga någon som tänkt rösta på Sverigedemokraterna. De lär inte övertyga någon annan heller. De som läser den är sannolikt redan övertygade (Sverigedemokrat eller anti-Sverigedemokrat). De antirasister som läser den kommer redan känna igen argumenten, i alla fall i det stora hela. Några trollerinummer med siffror kanske man inte sett tidigare men de är knappast av sådan art att gemene valstugearbetare kommer att ha dem i minnet när de står inför nästa val och ska tala om för Agneta, 87, varför samhället har råd med fler invandrare men inte kan ge henne en bättre pension. Då blir nog ändå svaren att ”du får inte ställa två svaga grupper emot varandra” eller ett ärligt svar om att det är för jävligt – men då får man hoppas att det inte är Janne Josefsson som skickat ut en reporter.

Innerst inne tror jag att de flesta förstår att mångkulturen håller på att köra Sverige i botten såväl ekonomiskt som kulturellt och moraliskt. En bok där trotskister och anarkister enas med ledande kristdemokrater och moderater kommer inte att ändra på detta. Det avgörande blir i stället hur länge till som systemet kan tysta kritiken. Så länge det är jobbigare att kritisera den urspårade invandringspolitiken än att leva med den så kommer många att hålla tyst. Men förr eller senare brister det. Allt handlar om hur mycket samhället har att sätta emot kritikerna. Ingen bok kan övertyga svenskarna om att den verklighet de upplever inte finns. Det är denna boks största svaghet. Dess främsta styrka får jag nog säga är omslaget som var ganska bra.