Mångkulturalism – socialt fenomen och politisk utmaning

Nu när terminen gått några månader kan man anta att det är en och annan elev på olika högskolor och universitet med inriktning åt det sociologiska hållet som stött på boken Mångkulturalism. Säkert kan också somliga gymnasieelever som läser kurser som Människan socialt och kulturellt eller samhällskunskap stött på boken eller fått något kapitel utstencilerat av sin lärare.

Boken släpptes under våren på förlaget Liber som specialiserat sig på studentlitteratur och författarna är Rolf Lidskog, fil. dr i sociologi och teol. dr i etik samt Fuat Deniz som var universitetslektor i sociologi. Båda verksamma vid Örebro universitet.

Först hör det väl till allmänt hyfs att skriva några rader om Fuat Deniz. Deniz mördades på universitetets område den 11 december 2007. Mördaren stack honom med kniv så olyckligt att han förblödde. Eftersom Deniz var engagerad i flera projekt, däribland denna bok, kring mångkultur så spekulerades det till en början om mordet kunde ha rasistiska motiv. Några tidningar gick så långt att de med säkerhet kunde fastslå att det låg ett nationalistiskt motiv bakom. Polisens utredning pekade dock i en annan riktning och så småningom dömdes Fuat Deniz kusin för mordet. Det var en familjetragedi och inget politiskt mord. Deniz blev 40 år.

Innan mordet hade Deniz och Lidskog påbörjat den bok som du nu läser en recension av. De båda skulle skriva utkast på olika kapitel och sedan tillsammans gå igenom utkasten och sammanställa till en helhet. Deniz hann skriva utkast på två kapitel. Därför är det främst ett arbete av Rolf Lidskog även om Lidskog försökt föra in Deniz tankar i boken.

Boken inleds med ganska intressanta kapitel som reder ut begrepp som individ, grupp, kultur, identitet med mera. Jag har alltid varit intresserad av socialpsykologi och blir därmed inte överrumplad av en massa ny information men jag tycker upplägget är bra och författarna har lagt upp boken på ett pedagogiskt sätt som gör att de flesta med intresse för dess innehåll kan få ut något av den. Tidigt i boken slås fast att mångkultur inte bara måste vara det som de flesta tänker på, det vill säga människor från olika religioner och världsdelar som kommer till ett land för att leva tillsammans med varierande resultat. Det är genomgående i boken främst detta som menas men inledningsvis påpekas att varje människa egentligen är mångkulturell på så sätt att hon har olika roller i olika sammanhang. Man gör ständigt nya val och hamnar på olika platser där man passar in på olika sätt. Man tilldelar sig själv, och tilldelas av andra, olika roller i olika sammanhang. Därmed kan man säga att man inte har en utan flera identiteter som dessutom kan förändras under livets gång.

Mångkultur kan alltså betyda väldigt olika saker. Författarna citerar Wilhelm Moberg som ska ha sagt ”Fransmännen hade hundra såser, men bara en religion, medan amerikanerna hade hundra olika religioner, men bara en sås”. Med en sådan tanke är det klart att mångkultur även i mina öron kan innebära något positivt, även om det mer handlar om ett ordlekande än det förändrar verkligheten.

Jag tycker att det är de inledande kapitlen som är den större behållningen av boken. Det är inte samma ställningstagande där. Författarna är genomgående positiva till det mångkulturella samhället. Visst påpekar de att man inte får vara blint positiv till allt bara för att det är främmande. Författarna hänvisar till filosofen Michael Walzer som talar om olika former av tolerans: Resignerad tolerans vilket är tolerans mot det främmande av bekvämlighetsskäl, välvillig likgiltighet vilket är inte bara en acceptans utan även synen att det är positivt med det främmande, för bärarna av den främmande kulturen, men ointresse att själv ta del av andra kulturer, öppenhet vilket innebär att man respektfullt närmar sig andra kulturer av nyfikenhet och entusiasm där man okritiskt omfamnar allt främmande. Författarna vill till denna lista lägga till kritiskt prövande tolerans där man är öppen, positiv och undersökande av det främmande men kritiskt prövar dess innehåll och praktik. Detta är genomgående för boken.

Man vill inte riktigt ta ställning för något som kan verka känsligt. Istället vill man hela tiden söka en medelväg som är genomgod, snusförnuftig och demokratisk – och inte alls hållbar. Man menar att främmande kulturer bör tas emot med öppna famnar men att alla bör enas kring några grundläggande åsikter som att demokrati är något bra, att kvinnor ska behandlas som man tycker är bra här och så vidare. Det är de svenska politikernas modell som förespråkas. Tveksamt är dock om man kan påstå att den har varit speciellt lyckad.

För att återgå till indelningen ovan så är den också problematisk. Jag skulle nog vilja placera mig själv under kategorin öppenhet. Jag tar gärna del av olika kulturer. Jag har besökt moskéer i Irak och Marocko, varit i katolska kyrkor i Frankrike och Jordanien, besökt synagogor i Egypten och Marocko, ätit inhemska maträtter i flera länder liksom upplevt den härliga julstämningen på Berlins torg och besökt folkdanstillställningar i både Estland och Danmark. Jag tar gärna del av främmande kulturer och kan respektera andra religioner och kulturer. Jag är öppen för intryck. Men det betyder inte att jag vill att Sverige ska innehålla allt det som jag åker bort för att uppleva. Det förändrar mig vipps från öppen till intolerant. Besynnerligt kan man tycka.

Boken tar tydligt ställning för ett mångkulturellt Sverige, en utopi där alla har olika kulturer men ingen är extrem – alla är härligt lagom och respekterar varandra. Man för ofta fram sina åsikter genom att hänvisa till andra, oftast med hänvisningar men ibland med betydligt luddigare källor. Ett exempel är där man diskuterar klass och dess påverkan på utanförskap.

Vi kan se liknande ståndpunkter idag, där forskare och debattörer betonar att grundorsaken till många invandrares och etniska minoriteters utanförskap inte finns i deras kultur utan i samhällets struktur. Olika grupper lever under oerhört ojämlika villkor och det är det som skapar utanförskap och bristande integration mellan samhällets befolkningsgrupper. Det är således inte den kulturella tillhörigheten utan den sociala orättvisan som är grundproblemet och som därför behöver åtgärdas.

Det kan väl vara i sin ordning att påpeka detta men några motargument framförs aldrig utan läsaren, i detta fall är målgruppen studenter, får bara lära sig att problemen som uppstår beror på socioekonomiska faktorer utan chans att reflektera över andra teorier som kulturella, etniska, intelligensmässiga eller andra skäl. När texten rullar vidare slår man fast allt mer att det verkligen rör sig om ekonomiska bekymmer och inget annat.

Problemet är alltså inte invandrares kulturella tillhörighet, utan deras strukturellt skapade utanförskap och socioekonomiska situation.

Ansvaret är därmed inte heller invandrarnas utan ansvaret ligger hos majoritetssamhället som måste förbättra minoriteternas situation. Studenterna får lära sig att det är svenskarnas fel att invandrare begår brott. På flera ställen i boken slås detta fast: Invandringen kan skapa sociala problem men detta beror bara på att invandrarna inte släpps in i det utestängande majoritetsamhället.

I kapitel tre finns en del som handlar om invandring och invandringspolitik i Sverige genom tiderna. I stort är det väl en korrekt beskrivning. Något förenklad kanske, men det görs inte heller anspråk på att vara en total genomgång. Den moderna historien är intressant då man kan följa hur Sverige steg för steg skapat nya lagar för att kunna välkomna invandrarna. Exempelvis hänvisas till hur det i 1996 års regeringsförklaring betonades att arbetslöshet, segregation och rasism var de mest oroande problemen i samhället. Det måste sägas är en hyfsat hård känga i ansiktet på alla dem som drabbats av mångkulturens baksidor.

Det nämns också att det under 1990-talet uppstod ökad ”främlingsfientlighet och rasism” vilket förklaras som en ”följd av ekonomiska kriser, ökad arbetslöshet, otrygghet i samhället och försvagning av välfärdsstaten”. Detta skulle kunna sammanfattas med ”som en följd av den generösa invandringspolitiken”, men det gör inte författarna. Invandringen hade inget samband med den ökande ”främlingsfientligheten” om man får tro boken.

Kapitel fyra har rubriken ”Nationalstaten – mångkulturalismen får en ny innebörd”. En nationalstat är en stat som består av en nation. Det är tveksamt om man idag kan tala om Sverige som en nationalstat, annat än möjligen i visionära sammanhang. Sverige har dock varit en nationalstat som till väldigt stor del beboddes av svenskar. I den här boken får dock nationalstaten en helt annan innebörd. Nationalstat tycks bara betyda land eller stat. Man talar om en nationalstat med olika nationella identiteter vilket för mig låter omöjligt. Det är som att fundera på om det är möjligt att ha ett glas med mjölk som är fyllt till bredden med juice. Det är helt enkelt olika saker. Å andra sidan vet jag inte vad man ska förvänta sig av författare som lyckats få universitetstitlar och ändå genomgående i hela boken på fullt allvar tycks tro att motsatsen till mångfald heter enfald.

I kapitlet ifrågasätts nationalism. En rubrik lyder exempelvis ”Folket – en föreställd gemenskap”. Författarna funderar där på vad som egentligen utgör ett folk och betonar bland annat vikten av gemensamma myter snarare än något annat. Man tar upp de klassiskt sammanbindande faktorerna som språklig gemenskap, gemensam kultur, etnicitet och historia och sågar dessa delvis, men inte helt.

Bland det man vill påvisa är att varje folk utifrån vad som kan anses vara ett folk inte kan ha ett eget land. Det finns över 10 000 etniska grupper i världen, de flesta saknar ett eget land att styra över. Tanken på att varje etnisk grupp skulle ha ett eget land är därför befängd. Det är också svårt att bygga en stat helt bebodd av en etnisk grupp, utan att förflytta andra. Eller som Rolf Lidskog och Fuat Deniz uttrycker det:

Och eftersom det inte finns något geografiskt område som fullt ut är etniskt homogent eller kulturellt enfaldigt innebär det att i samma stund som en befolkningsgrupp i en region utropar en egen stat, så uppstår nya etniska minoriteter i det nya landet.

Staten och befolkningen bör ha någon form av band mellan sig. Författarna, som ju förespråkar mångkultur, påpekar därför att det finns olika typer av nationalism. Det ena är etnisk nationalism, det vill säga det som klassiskt alltid bara kallats för nationalism och det andra är medborgerlig nationalism vilket bygger på att man delar rättslig och politisk identitet istället för etnisk. Klassisk nationalism, som traditionellt alltid setts som enande förvandlas till motsatsen i boken. Författarna menar att nationalism ofta bygger på exkluderande av vissa befolkningsgrupper och därför är söndrande och splittrande. Att det skulle kunna vara tvärtom, det vill säga att de som verkar för fortsatt invandring och integration är de som verkar för en splittring i samhället, är inget som existerar i författarnas värld.

Senare kapitel behandlar hur ett land och en kultur klarar sig i den globaliserade världen. Även dessa kapitel innehåller en hel del intressant. Globaliseringen har medfört dels att många söker efter sina rötter men vi upplever också, i det som ibland kallas för det senmoderna samhället, ökad individualisering. Många bryr sig mindre och mindre om de gemenskaper de tillhör som nationen, klassen eller familjen och kämpar bara för sin egen framgång. Skilsmässorna är idag mer än hundra gånger vanligare än de var för hundra år sedan, skriver man. Samtidigt pågår en avtraditionalisering där våra band till det förflutna suddas ut och vi inte längre förstår att vi är en del av ett större sammanhang.

Detta kan delvis bero på urbaniseringen, som behandlas i det näst sista kapitlet. Allt fler människor bor i städer. År 1800 var det tre procent av jordens befolkning som bodde i städer. I dag bor över hälften i städer. Enligt FN kommer tretton av de femton största städerna år 2015 finnas i tredje världen: tio i Asien, två i Latinamerika och en i Afrika. De största städerna i I-världen kommer att vara Tokyo och New York. Det säger även en hel del om hur världens befolkning kommer att se ut och vilket tryck det kan komma att bli för Sverige och Europa.

I staden tvingas människor till ständiga möten med främlingar. Oftast är det dock väldigt flyktiga möten: man köper en biljett på bussen, betalar i kassan när man handlar mat och så vidare. Men de ständiga mötena finns där.  Det finns många som hävdar att städerna suddat ut människornas omtanke om andra, vilket påpekas i boken. Samtidigt lyfter man fram andra forskare som menar motsatsen.

Författarna pekar på att det är i städerna som mångkulturen också är mest tydlig. Både i de segregerade förorterna där det bor stora grupper med invandrare som lever tillsammans i en ganska sluten värld och i statens kärna där man möter andra kulturer i form av restauranger och gatumusik. Att man också möter våld och otrygghet är något som författarna inte tycks vara medvetna om. Istället talas det om vikten att möta andra kulturer. I det avslutande kapitlet får vi veta att det är ”oerhört viktigt att man arbetar för ett öppet samhälle där vi möts över kulturella och sociala gränser”, att man aktar sig för grupper som vill sträva efter ”kulturell enfald” och att man bör arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter. De som inte arbetar för ”demokrati och ett rättvisare samhälle” arbetar ofta endast för den egna gruppen vilket ofta lett till ”förtryck och dödligt våld” mot andra grupper.

Som exempel på hemskheter citerar man en ung muslimsk kvinna som fördömer homosexualitet och feminism. Sådana ska man akta sig för. Det gäller istället att möta varandra och eftersträva förståelse och gemenskap kring gemensamma värden. ”Dagens svenska samhälle har för lite kulturmöten. Och kanske även för lite kulturkrockar, eftersom dessa krockar inte ska ses som något ensidigt negativt”.

Jag tycker gott och väl att boken kan läsas på högskolor och gymnasier i vårt land som det nu är funtat. Det bör dock vara tydligt för eleverna att det rör sig om en partbilaga från två män som verkligen tror på det mångkulturella samhället. Samtidigt bör eleverna få studera annan litteratur som inte framställer nationalism som något som splittrar folket och skapar osämja och dödligt våld. Jag skulle kunna föreslå att de elever som får denna bok i handen samtidigt får läsa något av Rudolf Kjellén.

Mångkulturalism – socialt fenomen och politisk utmaning är nämligen intressant och läsvärd men i högsta grad politisk och ställningstagande. Tyvärr gäller det väl dock det mesta inom studentlitteraturen. Vill man publicera en bok är det visst bara att föreslå ett teoretiskt samhälle som fungerar på samma sätt som Sverige teoretiskt sätt gör i dag men få det att låta som en hållbar lösning. Det skapar inte ett bättre samhälle, men, på tal om individualismen, så kanske det ger någon krona extra på författarens bankkonto.