Historieboken – En marxistisk historielektion

Ibland är jag lite avundsjuk på vänstern. Inte på dagens innehållslösa och allt som oftast väldigt pinsamma och hatiska vänster utan på 68-vågens vänster. Bakom 68-vågen fanns mörka krafter med lömska syften men själva vågen lyftes av idealistiska ungdomar med framtidstro och brinnande iver. Musikrörelsen var ett av deras främsta redskap. Enorma mängder människor samlades för att lyssna och delta i proggfesterna på Gärdet, Alternativfestivalen och Tältprojektet. Från skivbolag som Musiknätet Waxholm (MNW), Amalthea och Silence Records pumpades det ut musik från artister och band som Träd, Gräs och Stenar, Kebnekajse, Turid Lundqvist, Blå tåget, Nationalteatern, Hoola Bandoola Band, Knutna nävar och Dan Berglund. Nationalteatern sysslade inte bara med musik utan även med teater och turnerade bland annat med barnteater och släppte skivan Kåldolmar och kalsipper med den idag, inte minst genom covern av Mora Träsk, klassiska låten Ylle. Det hymlades inte med åsikterna. Barnen fick lära sig att man ska lyssna på det snälla kommunistiska spöket och i den idag inte riktigt lika klassiska sången I hamn finns den barnsångsvänliga strofen ”Nu styr vi mot hemmet med trasiga segel, Med last utav lärdom från Marx och från Hegel”. Fantastiskt roligt!

Musiken var ofta naiv och väldigt förenklande. Fienden var lätt att hitta i låtarna då den utgjordes av kapitalisterna som inte sällan symboliserades av exempelvis Jabob Wallenberg. Det fanns en framtidstro och man trodde att segern var inom räckhåll. 68-rörelsen slog i regel uppåt mot makten och skrek efter förändring. Detta skiljer den enormt mycket från dagens unga vänster som samlas under namn som AFA, Ung Vänster och Revolutionära Fronten och som försöker slå mot oppositionella grupper för att bevara maktens politik. Tidningen Folket i Bild uppstod som en intellektuell uppkäftig tidning vars syfte var att röra om och skapa debatt. Idag finns tidningen mer som en påminnelse om en tid som varit och köps främst av förmögna nostalgiker som minns tiden då de trodde på revolution innan de gick i pappas spår och blev direktörer och företagare eller journalister. MNW finns också kvar, men distributionen sköts av Bonnier, en av de gamla fienderna.

Rent ideologiskt är 68-vänstern inte imponerande alls. Man skulle stå och vifta med Maos lilla röda och gärna ha läst den också. Drömmarna gick till Kina och förhoppningen var att även Sverige skulle genomgå en revolution som skulle sluta med klassernas upplösning och arbetarnas maktövertagande. Revolutionen skulle gynna arbetarna men revolutionen bestod främst av teoretiker som nötte skolbänkar snarare än arbetare.

Förutom nämnda Folket i bild startades en mängd tidningar och förlag, bland annat Clarté, Marxistiskt forum, Stormklockan, Ordfront och Oktoberförlaget. Mycket av det som startades då finns idag kvar i samma eller nya skepnader och många band knöts som varit oerhört viktiga för de gamla kommunisternas fortsatta karriärer inom kanske främst media.

Men även om ideologin byggde på fantasier så var kampglöden, viljan och energin fantastisk i denna rörelse. Idérikedomen var enorm och inget kunde vara helt fel så länge man i alla fall försökte (vilket Philemon Arthur and the Dung bevisade med bravur). Kreativiteten var enorm och allt kunde kombineras med politik. Vi etniskt medvetna har en del att lära där.

Under den glada vänstervågen släppte det ganska nystartade förlaget Ordfront ett seriealbum vid namn Historieboken. Bakom Historieboken stod Annika Elmqvist, Gittan Jönsson, Annmari Langemar och Pål Rydberg.

Med enkla teckningar och enkelt budskap blev Historieboken en succé.

De fyra gick på Konstfack och ville som sitt examensprojekt göra en bok om ”folkets världshistoria”. Resultatet blev Historieboken som snabbt sålde slut. Boken blev en enorm succé och sålde i omkring 70 000 exemplar och översattes till sex språk. Nu när Ordfront fyller 40 år och Galago fyller 30 år har man givit ut en nyutgåva av Ordfrontklassikern. Det var med stor nyfikenhet jag började bläddra i boken.

Boken blandar stilar och går från ganska avancerade bilder till teckningar som ser ut att vara slarviga skisser. Sannolikt är det så att man antingen älskar eller hatar stilen. Själv är jag ambivalent. Ena stunden älskar jag det för att i nästa avsky det. Hade det varit en annan bok hade jag nog inte tyckt om det alls men här, i denna bok, är de blandade stilarna helt perfekta. Man möts av en orgie i kaos. Ibland måste man vrida på boken för att läsa och vid några tillfällen kan det vara svårt att se texten då den flyter ihop med bilderna (ni som läste Wärendsbladet de sista åren förstår vad jag menar). Det är en explosion av färger som slår emot en när man börjar bläddra i boken. Men det är inte teckningarna och färgerna som främst gör denna bok intressant och gjorde den till en försäljningssuccé. Boken är cirka 150 sidor frossande i antiimperialism, antikolonialism, antikapitalism och kommunism.

Boken är indelad i kapitel med titlar som Ett irrande bloss i mörkret, Blodiga förberedelser, Skymningen faller och Ny morgonrodnad och berättar om Europas och Afrikas historia de senaste 500 åren ur ett strikt marxistiskt perspektiv. Alla konflikter som uppstått i samhället har berott på kapitalism, menar författarna.

För att kort beskriva händelseförloppet som det beskrivs i boken så började det med att de kapitalistiska markägarna hyrde ut mark till jordbrukare mot höga avgifter. Snart kom handelsmän från andra delar av världen för att bedriva handel. Jordägarkapitalisterna blev förtjusta och handlade främmande varor från handelsmänkapitalisterna.

Men jordägarna kom också på ett sätt att dra nytta av handelsmännen. De tog ut tull när de passerade deras jordområden. Detta gjorde handelsmännen ursinniga och de kontaktade kungen – överkapitalisten – och såg till att kungen skapade en stat. På så sätt minimerades tullarna medan handelsmännen och kungen gjorde större vinster. Med tiden byggde de upp stora företag. De insåg att de kunde göra vinster genom att minska antalet anställda och istället sätta in maskiner. Problemet blev dock att när människorna var arbetslösa fanns det ingen som ville handla varorna. Konkurrensen mellan företagen blev för stor och några kapitalistföretagare var nära att lägga ner. De kontaktade en ny form av kapitalister som dykt upp, bankkapitalisterna (som i boken benämns som spindlar) i hopp om att få låna lite pengar. Spindeln kontaktade då de största handelskapitalisterna och kom överens med dessa om att inte ge något lån och på så sätt tvingades de mindre kapitalisterna att ge upp. Kvar blev endast de största företagen. Men marknaden var för liten.

De fick söka sig utomlands för att kunna nå framgångar. Man åkte till Afrika för att bedriva handel, skövla och hämta slavar. Detta blev en framgångsrik industri men med tiden tvingades man upphöra med slavhandeln. Då började man istället utnyttja människorna på plats i Afrika som billig arbetskraft. Man tvingade dem att tillverka varor och även att köpa kapitalisternas varor. Men med tiden tog världen slut. Det fanns inte områden nog att suga ut för alla kapitalister och detta behov av utsugande resulterade i första och andra världskriget. Arbetare lurades att skjuta på andra arbetare. Resultatet blev att kapitalisterna tjänade ännu mer pengar medan förtrycket i form av kapitalism och dess imperialism levde vidare. Men befolkningarna reste sig emot imperialismen och kapitalismen. I Ryssland reste sig folket och gjorde motstånd. Ledarna ville väl men det gick för fort så därför gick det fel och Sovjetunionen blev bara ett nytt sätt att förtrycka människor. Bättre gick det i andra länder. I Kina, Albanien, Vietnam, Kuba och Korea reste sig folket och gjorde revolution. Revolutionerna tvingade kapitalisterna att enas än mer för att motverka arbetarnas frihetsrevolutioner. Det hjälpte dock inte. I Ghana och Guinea bildade folket gerillagrupper som började mörda portugiser. Bit för bit tog de tillbaka sitt land från portugiskapitalisterna.

I Sverige behövs samma kamp som i Ghana eller Kina. Arbetarna är vilseledda av Socialdemokraterna som håller herrmiddagar med kapitalisterna. Socialdemokraterna arbetar för att säkra tryggheten för kapitalisterna och hålla arbetarna slumrande. Men saker håller på att förändras. Arbetarna strejkar, kvinnorna kräver sin frigörelse, elever kräver sanningen, fångarna strejkar och över allt detta lyser kommunismens frihetliga symboler.

Detta är alltså en sammanfattning av bokens innehåll. Mycket av historiebeskrivningen stämmer. Innan fackföreningsrörelsen på allvar fick sitt genombrott i Europa var det inte lätt att vara arbetare (och visst finns det fortfarande ett och annat som skulle kunna förbättras). Den imperialistiska utsugningen av länder i Afrika beskrivs också i stora drag riktigt, om än väldigt förenklat. Det kan vara värt att komma ihåg att många av de områden som européer bosatte sig på tidigare inte användes. Det var alltså otrampad mark som européerna odlade upp och tog i besittning. När det gjorts uppstod avundsjuka hos afrikanska stammar som bodde i närheten och dessa gjorde anspråk på det som européerna skapat. I boken får man också lätt intryck av att de vita kom till Afrika och uppfann slavhandeln men detta är naturligtvis helt fel. Slavhandeln var redan väldigt utbredd innan svarta slavar började forslas till USA och fortsatte efter slavskeppen slutade åka över haven, men det gör förståss inte slavhandeln som sådan mer försvarbar.

Hela världens konflikter beror inte heller på kapitalism, även om människors girighet väldigt ofta varit inblandade. Kulturella och etniska skillnader är andra väldigt vanliga källor till konflikter. Men kapitalismen har orsakat oerhört lidande för många. Bankernas ansvar är något som inte överdrivs i albumet. Jag skulle snarare kunna påstå att bankväsendet orsakat betydligt mer skada än vad som framgår i boken. En annan styrka med boken är dess humor. Överallt dyker en liten råtta upp och säger oförskämda sanningar om vad den ser. Råttan iakttar allt som sker i boken och dyker upp som bokens goda samvete.

Författarna har sedan boken släpptes gjort karriär på skilda håll. Elmqvist och Rydberg släppte senare ytterligare två seriealbum hos Ordfront: Sveriges historia (1979) och Farliga tankar (1985). Jag har ett exemplar av Sveriges historia och har bläddrat i den många gånger men aldrig kommit mig för att läsa ut den eftersom den ser så oerhört tråkig ut. Den saknar den värme och humor som finns i Historieboken och håller sig mera strikt till ganska tråkiga teckningar ihop med Sveriges historia ur ett splittrande klasskampsperspektiv. Efter att ha glatts åt Historieboken ska jag dock göra ett nytt försök med Sveriges historia.

När det begav sig väckte boken stor uppståndelse. Flera historielärare hade den tvivelaktiga smaken att använda denna propagandabok i undervisningen. Detta fick centerpartisten Rune Torwald att ta upp frågan i riksdagen. Boken var inte bara ett hot mot demokratin utan innehöll även ett oanständigt språkbruk och var full av stavfel. Några sådana protester skulle knappast uppstå i dag. På somliga skolor bjuds till och med AFA in för att berätta om sitt arbete. Samhället har blivit betydligt mer accepterande mot all form av vänster, men det betyder inte nödvändigtvis att vänstern rent politiskt nått några enorma framgångar. Snarare har större delar av dåtidens vänster blivit en del av det som de hatade. Grisarna har blivit människor för att använda Orwells liknelse. De som ropade på förändring har förändrat sig själva.

Även om det bara är 39 år sedan året var 1970 så börjar 1970-talet komma så pass långt bak i tiden att det numera är historia.68-vänstern med proggmusik, frasideologi, kårhusockupationer och barnprogram som Vilse i pannkakan tillhör vår svenska historia, vare sig vi vill det eller inte. Därför är det också en kulturinsats när Ordfront släpper en nyutgåva av Historieboken. Klarar man att koppla in glimten i ögat när man öppnar boken så garanteras en stund högkvalitativ underhållning när världshistorien beskrivs ur ett klasskampsperspektiv av fyra konstakademiker.