Våga tala om mångkulturalismens kostnader

Det är synd om politikerna. I Storbritannien har det under de senaste veckorna avslöjats hur en lång rad parlamentsledamöter ägnat sig åt ekonomiska oegentligheter. Främst handlar det om politiker som låtit skattebetalarna betala hundratusentals kronor per år för deras dyra bostäder. Det har även framkommit hur landets ledande politiker fifflat med allt från otillbörliga anställningar av anhöriga till porr som köpts med skattemedel och en parlamentsledamot som lät skattebetalarna bekosta ett ankhus för 30 000 kronor till en damm på tomten till en av hans villor. Hundratals parlamentsledamöter har på detta vis skott sig på skattebetalarna genom den politiska elitens vidlyftiga ersättningssystem. Bland de skyldiga finns många tunga namn, så som den förra Labour ordföranden Ian McCartney. Många parlamentsledamöter har redan sagt upp sig och tio ministrar lämnat regeringen.

Enligt parlamentsledamoten Nadine Dorries är oron stor bland parlamentsledamöterna över att någon av deras kollegor skall begå självmord. Kanske skulle de följa den tidigare sydkoreanske presidenten Roh Moo-Hyuns exempel då han kastade sig från en klippa sedan det blivit känt att han var inblandad i en omfattande mutskandal. Eller hänga sig likt den franske borgmästaren Jacques Bouille då det kom fram att han låtit skattebetalarna betala 50 miljoner kronor för hans privata inköp av tavlor och skulpturer. De har det inte lätt, politikerna.

I Sverige har det inte blåst fullt lika kalla vindar. Vanja Lundby-Wedin, en politiker i praktiken, har i stället fått det hett om öronen. Men trots att hennes bortförklaringar är helt osannolika så sitter hon kvar på sin post som LO-chef, än så länge. Hon känner sig lurad, säger hon. Aldrig tänkte väl hon ge AMF-direktören Christer Elmhagen 104 miljoner kronor i lön, bonus och pension. Det är hutlöst mycket. Hon tänkte bara ge honom anspråkslösa 84 miljoner kronor. Hon känner sig lurad, men vill inte säga av vem. Det är ändå inte svårt att lista ut vem som var i position och hade motiv att lura henne, om hon nu blev lurad. Vanja Lundby-Wedin vill trots det inte ha någon polisiär inblandning. En toppdirektör lurar enligt henne till sig 20 miljoner kronor, men som LO-ordförande anser hon att man skall se mellan fingrarna. Sådan är hon, arbetarnas främsta företrädare.

Om någon skall känna sig lurad så är det den vanlige LO-medlemmen. Inte bara för att Vanja Lundby-Wedins beteende återspeglar det förväntade hos en ledare inom en förlegad men institutionaliserad maktapparat. LO har under de två senaste generationerna gjort allting annat än företräda sina medlemmars intressen genom att aktivt förespråka en kraftig invandring, ett av de mest kända recepten för en låg löneutveckling.

Gemensamt för den kritik som nu riktas mot bonussystem inom näringslivet och hur politiker skor sig på skattebetalarnas bekostnad är att det rör sig om företeelser som funnits en längre tid. Vanja Lundby-Wedin godkände den vidlyftiga ersättningen till Christer Elmhagen för flera år sedan och hon har länge haft så många välbetalda styrelseuppdrag att hon uppenbarligen inte mäktar med att läsa igenom eller förstå de årsredovisningar hon godkänt. Brittiska politiker har på motsvarande vis under många år låtit skattebetalare vara med och bekosta deras lyxbostäder och trädgårdsdekorationer. Anledningen till att etablissemangets girighet kommer till allmän kännedom just nu är den globala ekonomiska krisen som fått till följd att tidigare förbisedda kostnader granskas extra i sömmarna.

Låt oss i denna anda vända blicken mot ytterligare ett ofta förbisett problem som leder till omotiverade samhälliga kostnader. Låt oss tala om mångkulturalismens kostnader.

Faktum är att den mångkulturella ideologin är en av de starkast bidragande faktorerna till den rådande krisen, men med få undantags nämns detta aldrig i massmediala sammanhang. Ämnet är tabu.

Vi skulle i sammanhanget visserligen kunna diskutera inverkan från den grupp som både Lehman Brothers chef Richard Fuld och affärsmannen Bernard Madoff kommer. Det är händelsevis från samma grupp de individer härrör vilka i början av millenniet drog in USA i ett oerhört kostsamt krig i Mellanöstern.

Låt oss dock inte diskutera en aspekten nu, utan i stället se till det mer direkta problemet.

En av de viktigaste orsakerna till den ekonomiska krisen var att bankerna i USA gjorde stora kreditförluster till följd av bostadslånen. Främst var det de så kallade subprimelånen som orsakade förlusterna, bolån med hög risk som riktades till individer vilka annars inte ansågs vara kreditvärdiga. Varför riktades så uppenbart vanskliga lån till sådana grupper, och vilka var dessa grupper närmare bestämt?

I USA liksom i övriga parlamentariska demokratier eftersträvar de politiska partierna att vinna röster genom att manipulera fram sympatier i olika väljargrupper. I en allt mer mångkulturell värld blir det allt viktigare för partierna att försöka vinna sympatier bland etniska minoritetsgrupper. Latinamerikaner och svarta har av tradition röstat på det demokratiska partiet i amerikanska val. Republikanerna har därför haft som målsättning att ta fram strategier som kan vinna över delar av dessa grupper. För detta ändamål tog den dåvarande presidenten George Bush rådgivare Karl Rove fram en i sammanhanget väldigt viktig strategi. Den gick ut på att 5,5 miljoner minoritetshushåll skulle få köpa egna bostäder. Problemet var att dessa grupper i regel inte hade råd och inte var kreditvärdiga. Lösningen var att Bush-administrationen satte press på bankerna för att förmå dem att ge latinamerikaner och svarta subprimelån. Det fanns dock goda skäl till varför dessa individer tidigare inte ansetts kreditvärdiga och snart kunde många inte betala sina lån. Vad som skulle vinna röster åt republikanerna blev i realiteten upphovet till en global finanskris.

Det skall sägas att Bill Clinton var först med att rikta krav på bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac för att de skulle ge lån till ”ekonomiskt utsatta grupper”, men Bush-administrationen drev den politiken än längre och hade det uttalade målet att den skulle resultera i 5,5 miljoner minoritetshushåll. Detta samband är oklart för alldeles för många.

Mångkulturalismen var inte bara den direkt utlösande faktorn för den globala ekonomiska krisen. Ideologins förverkligande har också genom åren tärt hårt på de västerländska ekonomierna och gjort dem än mer känsliga för kriser likt den rådande. En studie som publicerades tidigare i år uppskattade kostnaderna för mångkulturen i USA till 1,1 triljoner dollar. Tvärtemot vad många debattörer vill göra gällande så har USA inte varit en ekonomisk framgångssaga tack vare att landet är mångkulturellt, utan trots att det är det. Detta långvariga tärande på landets ekonomi har onekligen bidragit till den kris som USA nu genomlider och kanske aldrig riktigt kommer att återhämta sig från.

I Sverige har uppskattningen av kostnaden för en mångkulturell politik varierat från 267 miljarder kronor per år till 30 miljarder kronor. Att det är ett ekonomiskt kostsamt projekt som årligen berövar de svenska skattebetalarna mångmiljardbelopp råder det inga tvivel om. Tvistefrågan är hur mycket det kostar. Möjligen ligger det lägre beloppet närmare sanningen och är mer talande, men det är fortfarande missvisande lågt. Det baseras på en gammal beräkning som visar nettokostnaden för invandringen per år under mitten av 1990-talet, men det är en kostnad som har ökat sedan dess. Beloppet är differensen mellan hur mycket invandrare kollektivt tillför staten i skattemedel och hur mycket de får ut. Invandringen medför dock fler kostnader än de som framkommer i en sådan analys.

En sak som kan konstateras angående de 30 miljarderna är att beloppet baseras på samtliga invandrare, inklusive de som kommer från nordvästra Europa och i princip är lika stora nettobetalare till staten som vanliga svenskar. Dessa upphäver på så vis delar av den kostnad som övriga invandrare utgör i statistiken. För att få en korrekt uppfattning om vad den mångkulturella politiken kostar samhället så vore det rimligt att bortse från norrmän och liknande grupper, vilka av många inte ens uppfattas som invandrare och som i regel alltid varit välkomna till Sverige.

Andra kostnader som invandringen medför berör bland annat infrastruktur. Dels de infrastrukturella kostnader som är direkt kopplade till mottagandet av invandrare, dels den samhälliga infrastrukturen som ett högre befolkningsantal medför. Invandrare är även överrepresenterade inom en rad andra områden som medför samhälliga kostnader, allt från trafikolyckor till vandalisering av stadsdelar vilka inte tas med i beräkningen.

Mest anmärkningsvärt är kanske hur kostnaderna för invandrares kraftiga överrepresentation i brottsstatistiken tycks vara märkligt beräknad. Överrepresentationen anges exempelvis vara 50 procent när den i själva verket är över 100 procent. Här är det återigen stora skillnader mellan olika invandrargrupper. Andelen norrmän som begår brott är i princip den samma som andelen svenskar medan andelen afrikaner är mer än fem gånger högre. Det har inte gjorts någon utförlig svensk studie av kostnaderna för invandrares kriminalitet. En brittisk studie som publicerades förra året uppskattade de samhälliga kostnaderna för invandrares brottslighet till 13 miljarder kronor per år. Det är svårt att extrapolera utifrån ett sådant belopp, men det är inte allt för vågat att uppskatta kostnaden för invandrares brottslighet i Sverige till 2 miljarder kronor per år.

Sammantaget så ligger den totala nettokostnaden för invandrare från länder bortom den nordvästeuropeiska sfären nu troligen runt 50 miljarder kronor per år.

Utöver dessa direkta kostnader för de svenska skattebetalarna så skickar invandrare över stora summor till sina hemländer varje år, så kallade remitteringar. Enligt färsk statistik remitterar invandrare nu 5,5 miljarder kronor per år. Vänsterteoretiker jublar över denna trend och betraktar den som en form av ekonomisk utjämning och rättvisa. I många länder utgör remitteringar en viktig del av landets ekonomi och det har blivit en strategi bland människor att söka jobb eller bidrag i västerländska välfärdsstater för att sedan remittera pengar till hemlandet. För svenskarna är detta dock ingenting att jubla över eftersom det innebär att 5,5 miljarder kronor årligen inte återinvesteras i landet utan i stället hamnar utomlands, vilket på ett uppenbart sätt försvagar den svenska ekonomin och ytterst befolkningen.

Vi måste våga tala om dessa mångkulturalismens kostnader.

Etablissemangets representanter säger tvärtom att vi i dessa tider absolut inte får tala om vad den mångkulturella politiken kostar de svenska skattebetalarna. De säger att det vore farligt, men de säger inte att vad de egentligen menar, nämligen att det är farligt för dem. De vill inte att allmänheten skall få kännedom om mångkulturens kostnader av samma anledning som de inte vill se sina smutsiga bykar tvättade i andra sammanhang. De kan nämligen inte försvara mångkulturens kostnader lika lite som de kan försvara hutlösa bonussystem eller att skattemedel används för att finansiera politikers liv i sus och dus.

Låt oss dock inte vara som politiker i gemen. Låt oss i stället vara ärliga. Låt oss våga tala om mångkulturalismens kostnader. Det är trots allt dina och dina nära och käras pengar som förslösas. När är det mer lägligt att på allvar ta tag i problem än i tider av kris?