Yttrandefrihetsdebatt chockar etablissemanget

Den 20 maj arrangerade Utrikespolitiska studentföreningen vid Linköpings Universitet en debatt om yttrandefrihet. Inledningstalet hölls ironiskt nog av den flerfaldigt uttalade yttrandefrihetsfientlige Björn Eriksson. I den efterföljande paneldebatten fanns människor från universitetet, Konstfacks studentkår, Sveriges Unga muslimer, Piratpartiet m.fl. Inbjuden var också författaren, debattören och journalisten Ahmed Rami.

Det är svårt att hitta någon mer lämplig person i en debatt om yttrandefriheten. Ahmed Rami har fått känna på att gå från en hyllad debattör till en för åsiktsbrott dömd person som frysts ut av etablissemanget. När han kom till Sverige som flykting prisades han och fick träffa Olof Palme och umgicks med höjdare inom SSU. Det var när socialdemokratin endast såg honom en revoltör som med vapen i hand försökt avsätta den marockanske kungen. När det kom fram att han hade mage att kritisera staten Israel liksom den sionistiska lobbyn i Sverige så satte de politiskt korrekta hyllningarna i halsen. Först ut att kräva att Ahmed Rami tystades var judar och liberaler. 1990 dömdes han för hets mot folkgrupp för saker han sagt i sitt närradioprogram, Radio Islam. Straffet blev sex månaders fängelse som han avtjänade på Skänninges öppna anstalt. Efter att han dömts vände många av hans tidigare vänner honom ryggen. Den vänster som tidigare applåderat hans idéer krävde i och med domen att han skulle tystas. Ahmed Rami blev paria. Den som vill läsa mer om vad han dömdes för liksom mer om hans intressanta historia, engagemang och åsikter rekommenderas de böcker han har författat.

Det som hände Ahmed Rami liknar på flera sätt det som idag drabbar Mohamed Omar. Det finns skillnader. Mohamed Omar har ändrat uppfattning de senaste åren. Han lyftes fram av etablissemanget som en god liberal muslim med rätt åsikter. För en tid sedan kom han ut som radikal muslim och genast började hatartiklarna om honom att hagla. Precis som media ville tillskriva Rami alla åsikter som kom fram när han intervjuade olika gäster i sitt radioprogram så vill media idag tillskriva Omar alla åsikter som framför av de som intervjuas på hans blogg. Skriken om att sätta Omar i fängelse har än så länge inte hörts men de kommer. Garanterat. Det finns gott om människor som inte tål att höra andras åsikter. Ingen, vare sig det rör sig om svenskar eller andra, får bryta den liberala normen som kräver lydnad i frågor som är viktiga för judarna.

Att bjuda in Ahmed Rami för att debattera om yttrandefrihet visade sig dock inte gå obemärkt förbi. Redan samma dag som debatten ägde rum skickade svensk Israel-information ut ett pressmeddelande där man fördömde att Rami tillåts delta i en debatt.

Men hur tänkte man på Linköpings Universitet? Efter att ha fällts för hets mot folkgrupp, får väl Ramis ståndpunkter sägas vara allmänt kända. Och antisemitismen som sådan har ju flera tusen år på nacken, så tillför programpunkten egentligen något?

Efter pressmeddelandet nappade tidningen Expo. Expo skäms inte över sitt trångsynt förakt mot yttrandefrihet och missar sällan en chans att springa sina finansiärers ärenden. Nyligen gick man ut med ett pressmeddelande där man stolt förklarade att en av Expos främsta finansiärer är Segulah AB, ett riskkapitalbolag ägt av juden Gabriel Urwitz, vice ordförande för judiska församlingen i Stockholm, som i sin tur dessförinnan var vd för Proventus. Segulah betyder för övrigt ”den utvalde”, vilket man inte direkt behöver vara konspiratorisk lagd för att koppla till många judars syn av sig själva som ”Guds utvalda folk”.

När Expo ska stämpla någon för att vara rasist, antisemit eller något annat brukar de undvika att berätta vad människorna tycker. Exempelvis stämplade de boken Blommor i Galiléen av Israel Shamir som antisemitisk utan att med ett enda ord beskriva bokens innehåll. På samma sätt fördömer man nu Ramis rätt att tala. I sin egen artikel ligger man något lågt. Man förklarar på flera sätt hur mycket antisemit han är. Ordet antisemit lyckas man peta in sex gånger med olika böjning som man sedan försöker stärka med ord som ”ökända”, ”antijudiska”, ”nazistiska” och så vidare. I Dagens Nyheter som dagen efter debatten skrev en artikel var dock Daniel Poohl från Expo tydligare med vad hans tidning anser om att låta obekväma komma till tals.

– Det är helt absurt att välja en person som Rami för att diskutera yttrandefrihet. Jag förstår idén att man ska låta alla komma till tals och att människor själva ska stå för sina åsikter, men i det här fallet ger man utrymme och legitimitet åt en person som jag tycker har diskvalificerat sig från den offentliga debatten med sitt uttalade hat. Jag tycker att man faktiskt kan förbruka sin plats i den öppna debatten. Det gäller inte många människor, men definitivt Ahmed Rami, förklarade han.

Dagens Nyheter, en liberal tidning med judiska ägare, tar tydligt avstånd från Ramis rätt att uttrycka sig. Förutom att ge tidningen Expo utrymme intervjuar man Ola Larsmo från Svenska Pen som ges möjlighet att vädra sina åsikter. Även han förklarar att det är olämpligt att en person som dömts för hets mot folkgrupp bjuds in av ett universitet. Larsmo menar att man lika gärna skulle kunna bjuda in ”den öppet gayfientlige” Åke Green. För de som inte minns det är Green en pingstpastor från Öland som väckte uppmärksamhet när han polisanmäldes för en predikan om homolobbyn. Åtal väcktes och han dömdes i lägre instanser för att slutligen frias av Högsta Domstolen. Larsmo menar dock att det vore olämpligt att låta en bibeltrogen pastor delta i en debatt om yttrandefrihet.

Foto: Logik.se

DN kontra Ahmed Rami: Vems ord väger tungt? Kanske den vars ord inte ropar efter åsiktsförbud?

I en osignerad ledarartikel går man ännu längre. Eftersom artikeln inte är undertecknad får man anta att hela redaktionen står bakom artikeln och ytterst ansvarig är tidningens politiske redaktör Peter Wolodarski. Wolodarski har ofta uttryckt sitt förakt för yttrandefrihet. Han har också varit tydlig med att man bör använda våld för att tysta meningsmotståndare. Detta blev tydligt bland annat när han applåderade USA:s angreppskrig mot Irak som ledde till att landets president mördades under förnedrande former, vid sidan om åtskilliga tusentals civila offer. En annan ledarskribent på DN som skulle kunna ligga bakom texten är Lisa Bjurwald. Hon är aktiv skribent för tidningen Expo och brukar akta sig noga för att hålla sig för nära sanningen när hon skriver. Hon tycks lida av någon form av allvarlig allergi mot objektivitet.

I artikeln skriver Dagens Nyheter att Ahmed Rami har missbrukat yttrandefriheten och därför inte borde bjudas in på svenska universitet. Att Utrikespolitiska föreningen kallar Rami för ”journalist och debattör” upprör tidningen. I deras sinnesvärd inger ordet journalist ”ett slags legitimitet”, detta trots att personer som Daniel Poohl och Lisa Bjurwald ofta kallas för journalister. Det epitet DN genomgående använder för Rami är ”ökänd antisemit”. Tidningen menar således i första hand att universitetet inte alls borde ha bjudit in Rami men om man ändå, trots att DN motsätter sig det, gjorde det skulle man inte kalla honom för debattör utan använda nedvärderande epitet på den inbjudna gästen. Varför inte återknyta till en satirteckning av Lars Hillersberg och skriva ”Ahmed Rami, rasistisk svartskalle”? Ahmed Rami kan tydligen inte vara debattör för han debatterar inte för samma åsikter som DN. Åsikter som inte passar DN är inte värda att uttryckas.

Inbjudan ger intryck av att Rami har något viktig att tillföra debatten om yttrandefrihet. Men borde inte det faktum att han grovt missbrukat yttrandefriheten för sina egna syften, det vill säga att sprida lögner och fördomar om det judiska folket, diskvalificerat eller åtminstone gjort honom tämligen ointressant i en sådan diskussion?

Detta är intressant. Att Ahmed Rami dömts för hets mot folkgrupp 1990, det vill säga för 19 år sedan ska diskvalificera honom från att uttrycka sin åsikt för all framtid. Framförallt fråntar det honom rätten att diskutera yttrandefrihet. Yttrandefriheten ska diskuteras av människor som liksom DN är svurna motståndare till den.

Om någon kör för fort så kan denne bli av med sitt körkort. Om förseelsen inte är allt för allvarlig så får fortköraren tillbaka körkortet efter några månader och har därefter åter rätt att köra bil. Är det en allvarligare förseelse kan personen dömas till fängelse och måste på nytt ta sitt körkort. Men sedan är det åter fritt fram på vägarna. Så fungerar svensk lagstiftning. Det skrivs inga ledarartiklar i Dagens Nyheter om att fortkörare har förbrukat sin rättighet att använda svenska vägar. Vi kan ta allvarligare exempel. I december 2000 slogs 17-årige Daniel Wretström ihjäl av ett multietniskt gäng. Motivet var att Wretström misstänktes hysa andra åsikter än gänget. En som deltog i dödsmisshandeln var den då 15-årige Danilo Henriquez. Efter att ha avtjänat samhällstjänst för sin delaktighet i Daniel Wretströms död ansågs han ha sonat sitt brott. Idag spelar han in musik under artistnamnet Danjah. Den 10 oktober 2008 beskrevs han av DN som ”Botkyrkas nya hopp”. Ett annat exempel är den judiske regissören Roman Polanski, kanske mest känd för filmen Pianisten. 1978 anhölls han misstänkt för att ha drogat och våldtagit en 13-årig flicka. Han släpptes sedan i väntan på dom och flydde då utomlands. Sedan dess har han inte satt sin fot i USA. Denna man som misstänkts för våldtäkt mot en minderårig flicka och flytt undan rättvisan hyllas ständigt av en samstämmig presskår, även av DN. Vi kan fortsätta med den judiske diktaren Allen Ginsberg som trots sitt öppna medlemskap i världens mest ökända intresseorganisation för pedofiler, Nambla, hyllats åtskilliga gånger av DN. Den 2 maj publicerades exempelvis en artikel med namnet ”En betydande hippie” där man prisar hans diktande och avståndstagande mot ”det traditionella amerikanska samhället”. Hans homosexualitet lyfts också fram som något fantastiskt men att han var ansikte utåt för Nambla nämns över huvud taget inte.

Så, vi kan nu ställa en människa som dömts för delaktighet i en dödsmissandel, en man som flytt undan sitt straff för våldtäkt på ett barn och en frontfigur för kampen för legalisering av pedofili mot en person som haft fräckheten att ta avstånd från sionismen och kritisera judar. För DN är det uppenbart vilka man väljer. Man generas inte det minsta över att hylla pedofilen och mördaren men kräva livstids munkavle på den oppositionelle. Sex månaders fängelse var bara början. Rami ska frysas ut. Beteendet känns igen från sekter där de som lämnar sekten ses som döda. Aldrig mer får man lyssna eller hälsa på den som lämnat sekten, detta eftersom denne har lämnat den enda rätta vägen och sanningen. Rami har lämnat den bestämda vägen och för detta möts han av en simpel sektmentalitet från DN och övrigt etablissemang.

I artikeln skriver man att yttrandefrihet absolut är något som bör få diskuteras. Dagens Nyheter skriver att det hade varit rimligt att diskutera Ahmed Ramis yttrandefrihet, men inte med Rami. Istället, skriver man, borde man ha låtit forskare och debattörer, alla brinnande för judenheten får man förmoda, diskutera yttrandefrihet utifrån Ramis 19 år gamla dom. Dagens Nyheter missar att det är just vad som skett i 19 år. Man har månad efter månad publicerat artiklar och böcker om Ahmed Rami men sällan har man låtit honom själv komma till tals. Dagens Nyheter förargas över att det för en gångs skull inte är en debatt mellan Per Ahlmark, Göran Rosenberg, Håkan Holmberg och Jackie Jakubowski som försöker överträffa varandra i vem som kan slänga ur sig flest ord på temat antisemit. Den här gången talade man inte om Rami utan med Rami. Det borde man inte göra, tycker DN.

Foto: Logik.se

Ahmed Rami utanför Bonnierskrapan.

Gemensamt för de flesta som skrivit om debatten är att de inte skrivit om vad som sades. Jag ville inte falla i samma fälla och slog därför en signal till Ahmed Rami. Han berättar att han förvånades över att få förfrågan att delta i debatten. Det tillhör inte vanligheterna att kontroversiella personer tillåts delta i offentliga debatter. Men förutom att förvånas så gladdes han åt förfrågan och tackade ja till att delta.

Väl på plats blev det inte så mycket till debatt. Ahmed Rami förklarade sina ståndpunkter i frågan. Bland annat menade han att varje ideologi, religion eller historiska uppfattning som behöver lagens skydd för att hävda sig kan misstänkas för att vara en bluff. Yttrandefriheten är viktig och ingen har någonsin så rätt att den har rätt att tysta sina motståndare. För detta fick han medhåll av samtliga i panelen och större delen av den mellan 100 och 200 personer stora publiken.

Det är alltså denna uppfattning som Expo, Dagens Nyheter och Svensk Israelinformation vill stoppa. Ingen ska komma och säga att det finns anledning att misstänka den ideologi som kräver lagens skydd mot kritik.

Det är inte så att Ahmed Rami höll brandtal medan han kastade judiska böcker på bål samtidigt som han försökte få publiken att ge sig på de judar som satt där. Inte heller påstod han att judar äter barn som Sundsvalls tidnings ledarblogg påstår är en av Ahmed Ramis uppfattningar. Nej, Ahmed Rami betonade bara vikten av yttrandefrihet. Han om någon vet att yttrandefriheten har stora brister i Sverige. Det tycker inte sionisterna hos DN och Expo om att höra. Det är ju deras ideologi som kräver lagar mot ifrågasättande.