Sverigedemokraterna har fel

Recensioner

I takt med att Sverigedemokraterna växer i opinionsundersökningarna så kommer fler och fler böcker som vill analysera och bemöta partiet, men kanske framför allt tjäna en hacka på partiets framväxt. Nyligen släppte Premiss förlag två böcker, Slaget om svenskheten av Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg och Högerpopulismen med flera författare och Natur och kultur släppte boken Sverigedemokraterna in på bara skinnet av Pontus Mattsson. I slutet av förra året släppte Expo boken Sverigedemokraterna har fel av Alexander Bengtsson.

Boken är till för att instruera Sverigedemokraternas politiska motståndare om hur man tar debatten. Boken kostar 125 kronor. Det första intrycket man får av boken är att den är väldigt färggrann inuti och har väldigt lite text. Det är inte ofta man blir lite orolig att ens artikel om en bok ska bli längre än själva boken, och då inte för att man har så mycket att säga om den utan för att boken är så kort. Faktum är att av de 72 sidorna så innehåller bara 28 sidor normalstor text, och flera av dessa har bara text på halva sidan. Resten består av tomma blad, stora citat eller rubriker. Det är således med nöd och näppe man lyckats fylla ut pärmen för att få det hela till en bok istället för ett litet häfte. Men det spelar ju i sammanhanget inte någon större roll. Boken tycks ha gått åt som en obevakad cykel i Rosengård och den 7 april meddelade Expo att man nu släpper sin andra upplaga av boken. Antingen finns det väldigt många Sverigedemokrater runt om i landet som vill läsa om hur debatten mot dem ska tas eller så finns det väldigt många etablissemangspolitiker som har problem med att bemöta partiets politik. Jag är något tveksam till det förra alternativet då boken inte fått någon större uppmärksamhet hos landets SD-bloggare. Ett tredje alternativ är att det finns väldigt många bibliotek och skolor som känner sig tvungna att köpa in boken.

Boken kan dock vara intressant att delvis bemöta, inte för att jag finner det intressant att försvara Sverigedemokraterna men för att somliga argument är rent skrattretande samtidigt som flera av argumenten säkert även är till för att använda mot nationalister. Alexander Bengtsson har betonat att boken kan användas för att bemöta även andra invandringskritiker och dit får jag räkna mig.

Demokrati

Boken har delats upp i olika delar: Inledning, Demokrati, Svenskhet, Kriminalitet och Ekonomi. I demokratidelen menar Alexander Bengtsson att Sverigedemokraterna är tvungna att kalla sig demokrater för att somliga som startade BSS, som efter ett antal sammanslagningar och splittringar lade grunden till Sverigedemokraterna, hade ett förflutet i Nysvenska rörelsen och Nordiska rikspartiet. Låter det snurrigt? Det är det. För att somliga i SD:s barndom hade ett förflutet i antidemokratiska grupper så måste partiet distansera sig från dessa genom att kalla sig demokrater. Bengtsson medger dock några rader senare att SD trots allt är demokrater, men man bör då komma ihåg att de enligt Expos världsbild är det endast av trovärdighetsskäl. Dock har SD missförstått demokratin eftersom det är något som Expo har tolkningsföreträde till. Vidare påstås att Sverigedemokraterna skulle vara antidemokrater för att de inte vill att det ska byggas moskéer i Sverige. Det skulle i så fall också göra Tyskland och Sverige till antidemokratiska länder eftersom de förbjuder nationalsocialistiska och fornnordiska symboler. Så är det naturligtvis inte. Om folket röstar för förbud av antingen symboler som de gjort i Sverige genom att rösta på Socialdemokraterna eller på förbud mot moskéer som de skulle göra om de röstade på Sverigedemokraterna så är det demokratiska förbud. Det finns således inget antidemokratiskt i att följa den så kallade folkviljan.

Men det är inte nog med det. SD har en märklig demokratiuppfattning på flera sätt, om man får tro Expo. SD påstår enligt boken att mötesfriheten och yttrandefriheten är hotad, detta är dock fel enligt Expo vilket bevisas av att Sverigedemokraterna tillåts hålla möten runt om i landet. Vad man inte tar med är att representanter för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, AFA och andra grupper brukar samlas för att överrösta möten som hålls av såväl Sverigedemokraterna som andra partier som vänsterkartellen inte tycker om. Expo vet om detta, flera av grundarna för tidningen var själva aktiva i den våldsamma vänstern. Det är olagligt att försöka hindra och störa tillståndsgivna möten men polisen låter alltid dessa grupper leva rövare och de grips sällan ens när de kastar sten eller begår andra mer allvarliga brott. Detta kan jämföras med att några ungmoderater fördes från platsen av polis när de delade ut Toblerone i samband med ett möte där Mona Sahlin talade. Så visst finns det stora brister med mötesfriheten i Sverige. Att SD får tillstånd att hålla torgmöten betyder inte mycket om samhället samtidigt tillåter att mötena förhindras och förstörs. Därmed är det inte någon lögn att påstå att mötesfriheten är beskärd.

Däremot stämmer inte SD:s bild av yttrandefriheten utan Expos slutsatser är närmare verkligheten. Det är inte ett hot mot yttrandefriheten att etablerade medier väljer att inte släppa in annonser för Sverigedemokraterna och det är upp till varje förening att välja om de ska släppa in Sverigedemokrater eller inte. Flera fackförbund har stängt av Sverigedemokrater och det har de naturligtvis rätt att göra. Problemet uppkommer när facket har så pass stor makt att arbetsgivare inte vågar anställa människor som inte är med i facket på grund av dessa organisationers pöbelmentalitet.

Däremot finns det riktiga brister i yttrandefriheten i Sverige. Lagen om hets mot folkgrupp är ett exempel där man tystar obekväma röster och förbjuder gamla nordiska symboler därför att de anses uttrycka missaktning mot andra folkgrupper.

Alexander Bengtsson menar också att SD viftar bort motargument genom att peka ut dem som politiskt korrekta. Anledningen sägs vara att de gör det i brist på egna argument. Jag kan inte tala för Sverigedemokraterna men när jag själv fördömer något som politiskt korrekt så är det i regel när systemtrogna individer slänger ur sig politiskt korrekta floskler på löpande band utan att verka ha någon djupare tanke bakom det hela. Man ska också komma ihåg att argumentet kommer från en tidning som satt i system att kalla alla invandringskritiker för rasister, all kritik mot Israel för antisemitism och all kritik mot islam för islamofobi. Expo har länge varit stämplarnas mästare så de ska nog tala tyst om bristen på argument.

Boken diskuterar också huruvida folkviljan vill att SD ska sitta i riksdagen och vad folkviljan anser om invandringen. Jag tror inte på folkviljan då jag ser denna som en produkt av yttre faktorer där media och vilka som styr media spelar en avgörande roll. Folkviljan kan således inte avgöra vad som är rätt eller fel då folkviljan inte existerar. För en tidning som Expo som gör allt för att motverka tanken på folkslag och befolkningars gemensamma lynne borde det vara ännu mer verklighetsfrånvarande att tala om en folkvilja.

Sverigedemokraternas demokratisyn anses också verklighetsfrånvänd för att partiets representanter påstår att SD beskrivs på ett felaktigt sätt i media och sällan får möjlighet att komma till tals. Detta försöker Bengtsson motbevisa genom att dra fram en gammal rapport från Röda Korset som visar att SD omnämns väldigt mycket i media. Att ett parti omnämns ofta betyder dock inte att partiet beskrivs positivt. En annan sak som ofta nämns i media är ”Förintelsen”. Det betyder inte att media skriver att det var en bra sak och att ”Förintelsen” får god publicitet. Däremot råder det ingen tvekan om att SD på senare år börjat beskrivas mer positivt i tidningarna vilket sannolikt får ses som en direkt följd av de uppåtstigande opinionssiffrorna vilket tvingat media att vara mer objektiva.

SD påstås också säga att media undviker att skriva ”sanningen” om mångkulturen bland annat genom att undanhålla information om brottslingars etnicitet. Detta stämmer inte menar Alexander Bengtsson eftersom att journalisterna följer de svenska journalisternas pressetiska regler. De pressetiska reglerna förklarar att man inte ska framhäva ”berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”. Det är ett mycket märkligt försvar av en tidning som helt och hållet bygger på att hänga ut brottslingar som anses kunna kopplas till nationalism på ett eller annat sätt. Men framför allt kan det vara värt att komma ihåg att det är journalisterna själva som genom sina intresseorganisationer tagit fram de pressetiska reglerna. Det är alltså inte fel att påstå att journalisterna undviker att skriva etnicitet eller nationalitet på brottslingarna bara för att de kommit överens om att inte göra det. Än mer underligt blir det när det faktiskt bryts mot dessa regler dagligen när man ofta kan läsa om brottslingars kön men knappast någonsin om deras etnicitet. Men man kan alltså inte bevisa att journalister inte beskriver brottslingars etnicitet med att de inte gör det för att de gemensamt beslutat sig för att inte göra det.

Vidare påstås SD ljuga när de säger att det pågår en massinvandring till Sverige. Expo menar att det finns 20 miljoner flyktingar i världen och börjar sedan trolla med siffror. Detta och andra frågor kring invandringen ligger av någon anledning i kapitlet om demokrati så man får anta att Expo menar att en god demokrat måste vara för invandring. Så länge man inte kallar någon politiskt korrekt så får man väl anta att det är okej att misstänkliggöra på svaga grunder och att det inte alls handlar om bristen på argument. Hur det ligger till med massinvandringen kan naturligtvis alltid diskuteras. Om det finns 20 miljarder människor på flykt så är kanske inte 100 000 speciellt många. Men om man tänker att Sverige är ett ganska litet land med cirka 9 miljoner innevånare så är 100 000 invandrare varje år en ganska stor summa. 2006 tog Sverige emot 96 000 personer, 2007 tog vi emot nästan 100 000 människor. Det kan som sagt alltid diskuteras vad som är massinvandring. Expo menar inte att det förekommer någon massinvandring till Sverige trots att det finns flera skolor med över 90 procent ickesvenskar. Det anser jag. Man försöker också slå SD på fingrarna genom att påpeka att beslutet att göra Sverige till ett mångkulturellt land hade brett politiskt stöd. Det är mycket möjligt att det är så. Men det breda politiska stödet handlar alltså om de etablerade partierna som alla är rörande överens i dessa frågor. Till en början var inte heller alla så rörande överens som Bengtsson vill få läsaren att tro. Mer om detta kan läsas i boken Hur Sverige blev en mångkultur.

Sverigedemokraternas bild av islam behandlas naturligtvis också. Det kan direkt sägas att många Sverigedemokrater ofta har en generaliserande, okunnig och direkt lögnaktig bild av islam och muslimer. Att vara emot moskébyggen behöver dock inte vara vare sig rasism eller religionshat. Att oroas över att det finns ledande muslimer som vill införa sharialagar är inte heller konstigt. Mer märkligt borde vara att Mona Sahlin gärna låter sig fotograferas ihop med sådana företrädare utan att detta får övriga partier eller ens feministrörelsen att reagera. Islam, tolkad genom sharialagarna är inte direkt den mest kvinnovänliga religionen.

Kravet på folkomröstningar om flyktingmottagande i kommunerna anses inte heller göra Sverigedemokraterna till demokrater. Anledningen är att SD vill ha folkomröstning i frågan bara för att de är motståndare till flyktingmottagandet. Det må så vara. Men då måste man också komma ihåg att de enda som vill ha en folkomröstning om Lissabonfördraget är de partier som är EU-kritiska och de enda partierna som talar om att ha en ny folkomröstning om svensk anslutning till EMU är de som är motståndare till det gamla beslutet. Det är således inget konstigt i att den som vill lägga fokus på en viss fråga och ändra inriktning också strävar efter en folkomröstning i frågan, inte minst om man tror sig företräda den sidan som kan vinna. Det är värt att komma ihåg att den enda folkomröstningen som hållits i Sverige om flyktingmottagande vanns av nejsidan. Det var i Sjöbo 1988. Sedan dess har etablissemangspartiernas representanter varit livrädda för folkomröstning i den frågan. Mona Sahlin tyckte i en tv-debatt till och med att det är odemokratiskt om folkomröstningar om flyktingmottagande. Det är klart att det är en fråga om demokrati att folkomrösta om såväl flyktingmottagande som EU eller lokala budgetfrågor. Det vore demokratiskt att rösta om ifall man skulle sänka priset på sprit istället för att satsa på vägunderhåll också och då prissänkningen säkert skulle vinna så visar det att det där med demokrati kanske egentligen inte är det mest utmärkta sättet att styra ett samhälle på.

Svenskhet

I avsnittet om svenskhet börjar man att diskutera segregationen i samhället. Här är det intressanta argument från Expo. Att det finns segregation kan inte bero på att eleverna får hemspråksundervisning och att invandrare får ekonomiskt stöd till sina etniska intresseföreningar. Istället beror segregationen på en havererad bostadspolitik. Invandrare väljer således inte att bo tillsammans utan tvingas till detta för att Sverige har en dålig bostadspolitik. Ett annat skäl till att de inte väljer att komma in i samhället beror på att de är diskriminerade. Detta är naturligtvis nonsens. Diskrimineringen är en myt. Invandrare är extra välkomna till många utbildningar, exempelvis polishögskolan. Ofta tillämpas diskriminering mot svenskar där man hellre väljer invandrare till utbildningar. När man testat att ha anonyma jobbansökningar för att arbetsgivaren inte ska kunna veta om det är en invandrare som söker jobben så har det visat sig att ännu färre invandrare fått jobb. Det beror alltså inte på diskriminering att invandrare inte kommer in i samhället utan på helt andra saker. Motvilja är en starkt bidragande orsak till varför det finns människor som bott i Sverige i över 20 år men ändå inte lärt sig svenska.

Anpassningen är en annan fråga. Alexander Bengtsson menar att det inte förekommer någon anpassning till invandrarna. Man tar upp att Sverigedemokrater påstår att badhus hålls stänga för män för att kvinnor som inte vill visa sig för män ska få bada, att skolavslutningar inte hålls i kyrkan för att inte invandrare ska må dåligt och att man ska få äta griskött i skolan. Men så är det inte menar Bengtsson. Det stämmer visserligen att många badhus har speciella tider för att muslimska kvinnor ska få bada men det är inte mer diskriminerande än att man låter skolorna använda badhus på dagarna. Att det är en enorm skillnad förstår var och en. Det är dessutom så att badhusen är öppna för muslimer alla tider då de är öppna för allmänheten. Resultatet blir att svenska män är utestängda vissa tider därför att det inte passar för de muslimska kvinnorna att bada med dem. Om reglerna hade varit lika för alla så hade de muslimska kvinnorna fått välja mellan att anpassa sig efter svenskarnas regler eller låta bli att bada. Om alla ska trivas borde man dessutom införa invandrarfria dagar på flera badhus. I såväl Malmö som Södertälje har badgästerna trakasserats av invandrarungdomar som gjort stämningen obehaglig för andra gäster, men en anpassning för att svenskar ska få bada görs naturligtvis inte – det vore ju diskriminerande. Angående maten menar Expo att skolmaten ska anpassas efter eleverna. Om någon är vegetarian så ska denne få vegetarisk kost. Det håller jag med om. Men jag håller inte med om att skolmaten ska anpassas efter utländska barn. Serveras det griskött så bör de muslimska barnen välja det vegetariska alternativet om griskött inte passar. På många skolor finns det ett svenskt och ett muslimskt alternativ medan andra skolor helt upphört med griskött. Man ska inte upphöra med svensk mat för att det finns barn som inte gillar det. Expo menar också att man bör ge svenska elever frihet att välja var de ska fira sin skolavslutning men det är just det som SD påstått. De har protesterat mot att svenska elever inte fått fira sin skolavslutning i kyrkan eftersom skolledningen har ansett att det skulle kunna få de främmande barnen att känna sig illa till mods.

SD påstås tala om svenskfientlighet vilket knappast existerar enligt Expo. De måste ha missat att läsa många av de domar där unga invandrare fällts och de berättar hur de valt ut svenska offer just för att de är svenskar. Det är vanligare än vad de som läser etablissemangspress kan ana. Expo påstår också att det inte finns någon dokumenterad diskriminering av svenskar. Förutom att det inte stämmer så skulle det kunna bero på att samhället inte lägger ner åtskilliga miljoner på att leta efter sådan diskriminering vilket man gör i jakten på diskriminering mot invandrare. Men visst finns det dokumenterad diskriminering mot svenskar.

Thomas Östros (S) fick 2002 igenom ett tillägg till Högskoleförordningen som gjorde att diskriminering mot svenskar blev tillåtet. Så kallad ”etnisk kvotering” har sedan dess använts vid flera tillfällen, så visst förekommer det diskriminering mot människor för att de är svenskar.

Expo-reportern förklarar vidare att förbud av kläder med Sverige-motiv inte bör ses som svenskfientlighet eftersom det är en reaktion mot att eleverna som bär kläderna misstänks ha rasistiska åsikter. Det är inte så konstigt att lärare och skolledning reagerar eftersom högerextremister kidnappat svenska symboler. Plötsligt förklarar och försvarar Bengtsson något som tidigare i boken inte fanns: en hotad yttrandefrihet.

Kriminalitet

Kapitlet om kriminalitet är också underhållande. Icke-svenskar är överpresenterade i svensk brottsstatistik. Det är ett faktum. SD beskylls för att påstå att det bara är invandrare som begår brott på grund av att de nästan bara skriver om sådana brottslingar. Jag kan inte svara för SD men eftersom jag skriver för en tidning som ibland beskylls för samma sak så kan jag utifrån mitt perspektiv beskriva hur vi gör. När vi beställer ut en dom så är det i regel i ett mål som varit massmedialt uppmärksammat. Det kan vara en brutal våldtäkt, ett mord eller fräcka stölder mot pensionärer. I de allra flesta fall är det ickesvenskar som ligger bakom brotten. När det gäller våldtäkter är det ofta invandrare medan det vid åldringsrån ofta rör sig om människor som tillfälligt befinner sig i Sverige just för att begå brotten. Inte sällan är de skrivna i Rumänen och är zigenare. När det gäller mord ser statistiken något annorlunda ut. Då är det ungefär lika ofta svenskar som invandrare som begått brotten. När vi sedan skriver om dådet så skriver vi brottslingens namn och nationalitet. Ibland, som när brottslingen är minderårig, väljer vi att bara skriva nationalitet. Vi anser att vi kan se ett mönster som alltså utgör ett viktigt sammanhang. Alla brott som invandrare begår i Sverige och som drabbar svenskar hade varit ogjorda om inte Sverige hade haft en så välkomnande invandringspolitik. Därför är dessa brott intressanta. Vi skriver också om vissa dåd som begås av invandrare när de har ett nyhetsvärde för våra läsare men vi är i första hand en politisk tidning och inte ett kriminalmagasin och därför har inte ett vanligt mord med svenska gärningsmän samma intresse i vår rapportering. Vi anser att långa straff ska ges till svenska brottslingar och att samhället bör arbeta förebyggande mot brott. Att förebygga brott som utförs av svenskar kan göras på flera olika sätt men att förebygga brott som ickesvenskar utför kan göras genom att stoppa den havererade invandringspolitiken.

Expo försöker också förklara den högre andelen brott hos invandrare genom en socioekonomisk förklaring. Denna förklaring haltar på flera områden. Exempelvis finns det inga ekonomiska skäl till varför invandrare är överrepresenterade inom gruppvåldtäkter. Man påstår också att brottsligheten egentligen inte ökat de senare åren men jag menar snarare att det är anmälningsbenägenheten som minskat. Människor vet att de inte få tillbaka sin cykel eller mobiltelefon och att det är trist väntetid hos polisen som ändå bara lägger en till handlingarna. Därför görs praktiskt taget bara anmälningar om så kallad vardagsbrottslighet när det finns försäkringar inblandade.

Upplopp förklaras med att det har hänt tidigare i svensk historia. Det är riktigt och bland de mer kända upploppen finns potatiskravallerna 1917 där människor gick ut på gatorna och slogs för att de höll på att svälta ihjäl. Det finns exempel på mindre desperata människor som gjort kravaller också som i samband med fotbollsmarscher eller vid EU-toppmötet i Göteborg eller när vänstern protesterat mot invandringskritiska partier. Alexander Bengtsson har också hittat ett exempel där några ynglingar i relativt svenska Fiskebäck kastade ägg vilket ska bevisa att det förekommer svenska kravaller också. Utan att vara insatt i händelsen kan dock sägas att äggkastning en kväll i Fiskebäck är en ganska liten incident jämfört med dagliga bränder och kravaller i Rosengård. I Rosengård finns mängder av aktiviteter för ungdomar och det läggs enorma resurser på att hålla dem sysselsatta men ändå pågår oroligheterna natt efter natt. Det finns inga ekonomiska förklaringar till detta som tycks ske som ren underhållning för en grupp ungdomar.

Stenkastning mot bussar och utryckningsfordon är också ett växande problem i det mångkulturella Sverige. Bengtsson menar att det är minst lika vanligt i svenska områden och pekar på ett exempel. Låt så vara. Låt oss säga att det skulle förekomma stenkastning mot bussar i alla svenska områden i Sverige. Det legitimerar dock inte att det kommer hit människor som är våra gäster och angriper våra bussar. Har man ett barn som förstör saker i den egna bostaden bör man försöka se till att barnet slutar med det men om det kommer andra barn och förstör i bostaden bör man inte släppa in dem igen. Jag ser gärna svenskarna som en stor familj och Sverige som vår bostad. Nu har det kommit en massa andra ungar som förstör i vårt hus. En första åtgärd borde vara att inte låta dem leka i vårt hus. Våra egna ungar kan vi ta hand om men vi kan inte acceptera att andra barn kommer och förstör.

Bengtsson går vidare med att granska Sverigedemokraternas bild av våldtäkter. Man medger att invandrare är överrepresenterade men påpekar sedan att den formen av våldtäkter som är vanligast är de som sker i hemmen och där gärningsman och offer har en nära relation. Bara för att det är så så bör man tydligen inte tala om överfallsvåldtäkter eller gruppvåldtäkter där invandrare är kraftigt överrepresenterade. Det är visst Expo som väljer vilka våldtäkter som är viktiga att tala om. Vad gäller gruppvåldtäkter lyckas Expo peka på ett exempel där det fanns två förövare som var svenskar, de så kallade Stureplansprofilerna. Detta ska motbevisa invandrarnas totala överrepresentation. Om Bengtsson inte vill kalla 100 000 människor om året för massinvandring så är jag inte säker på att jag vill kalla två människor för en grupp och jag är dessutom osäker på John Brax Kjellströms etnicitet men låt så vara att det finns några få svenskar som dömts för gruppvåldtäkt. En absolut majoritet av gärningsmännen är trots allt inte svenskar. Vidare påstås att man inte bryr sig om offren, det vill säga kvinnorna, bara för att man skriver mer om ickesvenska gärningsmän än om svenska. Detta är naturligtvis nonsens. Däremot kan man ju undra om etablissemanget, där Expo ingår, bryr sig om svenska kvinnor när de konstant lägger locket på kring ickesvenska gärningsmän som begår denna form av brott. Man hänger gärna ut Hagamannen för att han är svensk men vi får inte se några bilder på motsvarande gärningsmän som är invandrare.

Sverigedemokraternas syn på kvinnor fortsätter på nästa sida då hedersvåld diskuteras. Sverigedemokraterna anses endast belysa hedersvåld för att gärningsmännen är invandrare. Kvinnorna struntar man i, menar Bengtsson som bevisar detta genom att peka på att partiet vill ha en mer restriktiv abortpolitik. Att det feministiska nätverket av kvinnojourer inte gillar SD är ett annat bevis på att SD inte bryr sig om kvinnor. Om nätverk som hyser representanter som menar att män är djur inte gillar någon så måste det alltså betyda att man egentligen hatar kvinnor. Att driva en antifeministisk politik hjälper inte utsatta kvinnor, skriver Bengtsson. Däremot får man anta att varje kvinna jublar över att tvingas lämna ifrån sig sitt barn när det fyllt ett år och i jämställdhetens namn slutar amma barnet efter några månader så att pappan kan ta halva föräldraledigheten. Sedan kan man förståss undra vad detta har med hedersmord att göra. Man kan vara mot hedersmord för kvinnornas skull utan att för den sakens skull lägga sig platt för Feministiskt initiativs extrema åsikter.

Ekonomi

Kostnaderna för invandringen är en intressant fråga, men det tycker inte Alexander Bengtsson. Många försök har gjorts att räkna ut vad invandringen till Sverige kostar. Naturligtvis är det omöjligt. När man ska räkna ut vad invandringen kostar måste man räkna kostnaden för själva mottagandet, kostnader för socialbidrag, pensioner och skolgång. Till detta måste man lägga på vad den kriminalitet som invandringen för med sig kostar i form av vandalisering, utredningar, rättegångar och fängelsetid liksom offers psykiska ohälsa. Man måste tänka på kostnader för trafikolyckor och uteblivna skatteintäkter för svartjobb i restaurangnäringen liksom smuggling av varor till landet och så vidare. På pluskontot hamnar de invandrare som arbetar, framför allt de som kommer hit med en god utbildning och snabbt lär sig svenska och kommer ut på arbetsmarknaden, till minus kommer då pengar som skickas till släktingar utomlands. Om ett jobb till en invandrare samtidigt innebär att en svensk blir utan jobb och måste ska socialbidrag så måste även detta ses som en minuspost. Ett annat plus kan vara om invandrarna har pengar med sig som sedan används i Sverige. Det finns mängder av uträkningar och inte så förvånande använder invandringskritiker ofta de högre kostnaderna medan de som inte tycker att 100 000 invandare som året är någon invandring att tala om använder de lägre kostnaderna.

Vi kan konstatera att invandringen är en kostsam historia för Sverige och svenskarna. Hur mycket den kostar kan ingen säga med bestämdhet. Men den kostar. Här slänger Expo därför in en liten brasklapp och påpekar att det är för att rädda människor i nöd som vi tar emot flyktingar, inte för att tjäna pengar. Frågan är dock vem man räddar. Inte är det de svenska pojkar i storstäderna som blir rånade på sina jackor och mobiltelefoner som räddas, men det är väl inte heller dessa som Alexander Bengtsson vill rädda.

Som sista angreppspunkt mot Sverigedemokraterna finns arbetslösheten. SD sägs påstå att arbetslösheten beror på invandringen. Vi har en hög arbetslöshet i Sverige och ändå importerar vi fler människor till arbetslöshet. Bengtsson menar att detta är fel. Åter kommer han dragande med diskrimineringen av invandrare. Vidare menar han att arbetslösheten beror på olika saker beroende på vem man frågar. En sosse kan mena att arbetslösheten beror på det kapitalistiska systemet medan en borgare kan anse att det är de krångliga reglerna som är anledningen. Naturligtvis kan det finnas flera orsaker. Jag är beredd att hålla med om att den internationella krisen har en betydande faktor och att de svenska politikerna inte gjort vad de kunnat för att försäkra oss mot utrikesproblem. Dessutom är det klart att ett högt skattetryck försvårar anställningsviljan hos arbetsgivare. Men när det finns för få arbeten så blir det inte bättre av att det kommer ännu fler som ska tävla om jobben. Det är väldigt enkelt att förstå för vem som helst som inte är ute efter att krångla till det med målsättningen att komma fram till slutsatsen att invandringen ger fler jobb.

Avslutningsvis

Alexander Bengtsson och Expo vill med denna bok hjälpa människor att bemöta Sverigedemokraterna. Med tanke på argumentens art så måste det vara illa ställt ute i kommunfullmäktigeförsamlingarna om politikerna efterfrågat en bok av detta slag. Argumenten är de absolut vanligaste.

Jag kanske i och med denna artikel verkar väldigt vänligt inställd till Sverigedemokraterna. Det är jag inte. Många av SD:s argument som framförs i denna bok är dock sådant som jag håller med om mer eller mindre. Jag tycker att SD många gånger kan vara väldigt enkelspåriga och lägga invandringen till grund för alla befintliga problem i samhället. Så är det naturligtvis inte. Jag tror inte heller på folkviljan och dess instrument demokratin. Men många av argumenten kring invandrarkriminalitet, kostnader och andra problem som invandringen och mångkulturen för med sig är intressanta. Säkert kommer även andra än Sverigedemokrater att angripas av de argument som framförs i boken och då känns det skönt att veta att de argument som förs fram inte är något att vara räd för.

Jag har inte bemött allt som framförs i boken, jag är redan rädd att jag har klämt in fler tecken än vad boken består av. Politik handlar ofta om tolkningar av hur verkligheten ser ut. Den som gillar mångkultur kan så klart inbilla sig att paradiset på jorden är Rosengård. Som troende bör man dock inte åka dit, det är nog bättre att befinna sig på tryggt avstånd och fortsätta att tro.

Man kan skylla de mångkulturella problemen på dålig ekonomi, trångboddhet, arbetslöshet, låg utbildning, diskriminering, rasism, höga telefonräkningar eller frånvaron av enhörningar. Det finns massor av förklaringar men faktum kvarstår. Den invandringspolitik som förs har fört med sig mängder av nackdelar för det svenska folket. Inga debattböcker ändrar på verkligheten.

Sverigedemokraterna är inte lösningen på problemen som finns. De har sett många av problemen men levererar inga hållbara lösningar. De vill bara utvisa en del av de kriminella invandrarna och de vill fortfarande att Sverige ska bebos av människor med skilda etniciteter. Halvdana lösningar ger inte ett långsiktigt hållbart resultat. Det spelar ingen roll om man identifierat problemen om man inte är beredd att göra något åt dem.