Recensioner

Det vita fältet
Uppsala Universitet släppte nyligen boken Det vita fältet som är en antologi om invandringskritiskt orienterade grupper och strömningar ur ett vänsterperspektiv. Men håller boken en akademisk nivå? Realisten.se har läst den. • Läs mer
Är världen upp och ner?
Förra året kom boken Är världen upp och ner? av Lasse Wilhelmson. Boken är en artikelsamling som utgör en svidande kritik mot staten Israel och sionismen. Än mer svider kritiken för proisraelerna då Wilhelmson själv kommer från en judisk familj. • Läs mer
De omänskliga
I boken De omänskliga berättar journalisten Torbjörn Nilsson om det politiska fulspelet bakom dataintrånget mot Sapnet, spelet om FRA-lagen och medlemsfusket i SSU. Boken innehåller ett stycke nutidshistoria som bör läsas innan valet. Realisten.se har läst boken. • Läs mer
Stark återkomst för Burzum
Den 8 mars släpptes skivan Belus av Varg Vikernes band Burzum. Många av bandets fans har varit oroliga inför skivsläppet. Recensenten menar dock att oron har varit obefogad. • Läs mer
Är Usama bin Ladin död eller levande?
Nyligen släpptes boken Usama bin Ladin, död eller levande av David Ray Griffin. Björn Björkqvist har läst boken och funderar här över likheterna mellan Usama bin Ladin och Emmanuel Goldstein i klassikern 1984. Om bin Ladin verkligen är död, vem är det i så fall som talar på de band som sprids i hans namn och vem är det som vill se falska band i spridning? Vem vill hålla honom vid liv? • Läs mer

Reklam

Senaste nytt från Arminius.se

Sunic, Tomislav: Postmortem Report	Morris, Charles: The Aryan Race
Nilsson, Mats-Eric: Äkta vara	Follett, Ken: Svärdet och Spiran

Rekommenderat från Arminius.se

Hur Sverige blev en mångkulturEckehart, M.Detta är en bok som tydliggör hur mångkultur blev ett oantastligt politiskt ideal i Sverige, vilka aktörer det var som drev på denna utveckling och varför.

den-svenske.com

Denna artikel ingår i ett artikelarkiv från den nedlagda hemsidan den-svenske.com. Realisten.se har arkiverat dessa artiklar då de är värdefulla som faktabas och modernt tidsdokument.

Ändra textstorlek

Publicerad 2007-02-13, klockan 02:39

Utan sanning och sans – en kommentar till ”Judeförföljelser på internet”

Av Meister Eckehart

Judeförföljselser i DN ”Judeförföljelser på internet”, under den braskande rubriken levererar journalisten Christoph Andersson en diatrib som publicerats på Dagens Nyheters kultursidor mot det lovvärda projektet Metapedia. I artikeln framställs Metapedia som ”ett elektroniskt uppslagsverk om judar och oliktänkande på Internet”, och eftersom utgivarbevis sökts och hemsidan därmed kommer att skyddas av grundlagen på samma vis som den-svenske.com redan gör hävdar Andersson att ”därmed lyckas en liten grupp militanta högerextremister underminera demokratins viktigaste hörnpelare – pressfriheten och öppenheten”.

Det är svårt att bedöma huruvida Christoph Andersson själv tror på vad han skriver. En viktig insikt om människan är att hon långtifrån alltid drivs av rationella resonemang eller besitter självinsikt om det orimliga eller oriktiga i vad hon framför. För att illustrera detta fenomen kan nämnas hur lärare exempelvis vid mer än ett tillfälle betonat hur viktigt de anser det vara att lära skolbarn demokratiska värderingar för att de inte skall ha några förutfattade meningar, utan att tillstymmelse till insikt om att indoktrinering av demokratiska värderingar etablerar just förutfattade meningar. På liknande vis framhåller avhoppade ”nazister” vid sina föredrag i regel det faktum att de helt saknat ideologisk kunskap, men trots det uppfattar såväl de själva som många av deras åhörare att de på något vis utgör auktoriteter om nationalsocialismen, den ideologi de aldrig varit någon del av och inte kan någonting om.

Sensationsjournalisten Christoph Andersson

Självbedrägeri är dock ett mycket effektivt verktyg när man skall bedraga andra, eftersom det minskar möjligheten för omgivningen att genomskåda en individ som bedragare om han inte själv är medveten om sina lögner. Som såväl psykologer som sociobiologer påpekat kan individer genom självbedrägeri komma att tro på sina egna rationaliseringar och framstå som ärliga och ”goda människor” inte bara i sina egna utan även i andras ögon.

Sedan finns det givetvis även de som inte blygs över att ljuga rätt ut för att avancera sina egna intressen.

Hur det förhåller sig i fallet med Christoph Andersson är givetvis svårt att bedöma. Vad som däremot inte är svårt är att påvisa de felaktigheter och förvrängningar som han framlägger i sin artikel.

Den kanske mest uppenbara felaktigheten är Anderssons allvarliga påstående om att syftet med Metapedia på något vis skulle vara att förfölja judar och utgörs av ”ett register, som i huvudsak delar upp människor i två kategorier: Judar och svenskar”. Vemhelst som besöker hemsidan ser snabbt att påståendet helt enkelt inte stämmer. Metapedia är ett uppslagsverk som behandlar en lång rad olika ämnen och som en del av det även olika individer. Den dualistiska kategorisering Andersson talar om existerar emellertid inte. Därjämte kan man fråga sig hur Andersson tolkar det faktum att information om en rad nationalister återfinns på Metapedia, då han menar att hemsidans syfte är att registrera och hänga ut folk.

I vad som får tolkas som ett försök att svartmåla Metapedia hävdar Andersson vidare att ”registret” byggts upp av personer med ”alias som ‘Nazistkillen’”. Det faktum att ”Nazistkillen” är en bannlyst sabotör som på intet sätt bidragit till utvecklingen av Metapedia bortses det helt ifrån.

En självmotsägelse i Anderssons artikel är dessutom att han hävdar sig vara oroad över hur individer enligt honom själv ”hängs ut”, samtidigt som han själv helt utan grund hänger ut Lennart Berg och Anders Lagerström som anstiftare av judeförföljelse i Sveriges största morgontidning. Jag hoppas innerligen att Berg och Lagerström kommer låta pröva detta förtal vid en rättslig instans.

En bit in i artikeln övergår Andersson plötsligt till att tala om Nationell media som enligt honom begår ”angrepp mot journalister”, vilket kan tyckas något märkligt då han inte ger ett enda exempel för att understödja detta påstående. Däremot kommer han med en rad andra, märkliga påståenden så som att Nationell media skulle anse Filip Hammar och Fredrik Wikingsson vara ”bra lärare i nazism”. Än mer absurt blir det då Andersson skriver följande: ”‘Vi tror på väpnad revolution’, heter det i Nationell medias programförklaring på nätet”.

Nationell media har emellertid aldrig haft någon programförklaring. Citatet är helt påhittat. Inte heller i Nationell medias principförklaring finns det någonting som ens påminner om Anderssons citat. Trots det menar Andersson att Nationell media till följd av hans hjärnspöke borde ”kvalificera in sig på listan över terrormisstänkta – och säkert även intressera FBI och CIA för gruppens anonyma postbox i Stockholm”.

Andersson oroar sig även över att Metapedia har för avsikt att skaffa utgivarbevis. ”Nazitidningen Den svenske har redan skaffat sig skyddet och struntar helt i pressetiken. Nidteckningar på judar varvas med uthängningar på politiska motståndare”. Då Den Svenske Nationalsocialisten mycket riktigt är en tidning som därutöver även driver en hemsida så är det knappast att förvånas över att ett utgivarbevis skaffats. I motsats till vad Andersson tycks vilja göra gällande förekommer dock inga nidteckningar på judar i överflöd och i de fall artiklar eller notiser publicerats om personer vilka kan betecknas som ”politiska motståndare” genomsyras dessa till skillnad från Anderssons egen artikel inte av uppenbara sakfel. Allmänhetens pressombudsman skulle härtill mot bakgrund av utläggningen ovan kunna tänkas ha både en och annan synpunkt på Anderssons egen pressetik.

Avslutningsvis försöker Andersson dra en ytterst märklig slutsats av sina utfall:

[Metapedia] och Den svenske ställer demokratin inför ett dilemma. Dels ger det riksdagspolitikerna ett argument till varför redaktioner omöjligen kan undantas från en framtida lag om buggning – särskilt inte om redaktionerna är kopplade till organisationer med våld på agendan. Dels ger det argument för att lösa upp källskyddet, som kan användas för att skydda brottsmisstänkta inom den egna rörelsen.

Därmed lyckas en liten grupp militanta högerextremister underminera demokratins viktigaste hörnpelare – pressfriheten och öppenheten.

Frågan är bara varför det faktum att Den svenske och Metapedia har utgivarbevis skulle ge några argument värda namnet för att redaktioner omöjligen kan undantas från en framtida lag om buggning eller för att källskyddet borde hävas? Hur Andersson kommer fram till den slutsatsen förtäljer han emellertid aldrig då han på intet sätt försöker deducera sitt resonemang. Det bara är så. Huruvida Andersson själv verkligen tror på det förtäljer inte historien.

Frågan väcks även om i vilken mån Dagens Nyheter överhuvudtaget undersöker sanningshalten i vad de publicerar – eller görs måhända ett undantag då det är nationalister som förtalas?

Tipsa andra om denna artikel:

Sociala nätverk